Senaste Kommentarer

Top Commenters

God’s own country – Få ord men många känslor i urstark debutfilm

Inlägg av Ingrid Forsberg den 24 november 2017 i

Recensioner

Grevskapet Yorkshire kallas ibland för God’s own country, särskilt när solen spricker fram genom molnen och lyser upp de storslagna men karga hedarna. I Francis Lees film kan man verkligen känna fukten och den pinande vinden, men också solstrålarna som tar sig fram genom molnen och långsamt tinar upp slitna frusna händer och små snödrivor som dröjer sig kvar.

Johnny Saxby (Josh O’Connor) är en frustrerad bondson som försöker tackla sin pappas humör samtidigt som han har ansvaret för att få tillvaron att gå runt på gården. Det är lamm som ska födas, en dräktig ko som måste undersökas, en fallfärdig stenmur som ska lagas och skit som ska mockas. Det är ett hårt arbetarklassliv i det lilla lantbruket, där det inte är ett alternativ att säga att man inte orkar eller vill längre. Och man kan verkligen känna hur lerigt och fuktigt det är där på den nordengelska landsbygden.

On the moor.

God’s own country är en film som inte är rädd för kroppslighet, varken djurisk eller mänsklig. Faktum är att den första scenen vi får se är den unge bonden Johnny som kräks ljudligt i toaletten. En scen som kastar oss rätt in i hans kärva tillvaro. Hårt och skitigt arbete på gården, känslolöst sex med främlingar på boskapsauktioner, supa sig redlös ensam på den lokala puben, för att börja nästa morgon med att kasta upp gårdagens alkohol.

Det som rubbar Johnnys tillvaro är den rumänske gästarbetaren Gheorghe (Alec Secareanu), som Johnnys pappa anlitar när lamningssäsongen ska börja. Gheorghe är en oönskad kollega, och Johnny är till en början lika tvär och avvisande mot honom som mot alla andra. Men de måste spendera några dagar ensamma tillsammans uppe på heden för att ta hand om fåren som ska lamma, och Gheorghe når mer och mer in under Johnnys skal. Det som börjar som rå och närmast aggressiv lust utvecklas till en av de mest uppriktiga och gripande kärlekshistorier jag sett.

Alec Secareanu och Josh O’Connor

Regissören och manusförfattaren Francis Lee är själv uppvuxen på en liten gård i Yorkshire, och det märks att han vill skildra det livet på ett ärligt sätt. Skådespelarna Josh O’Connor och Alec Secareanu fick arbeta på lantgård i två veckor innan inspelningen, för att lära sig en del av livet och hantverket. Och det är mycket övertygande. Det är till exempel svårt att tro att Alec Secareanu inte har förlöst lamm massor av gånger förut. Eller flått skinnet av dödfödda lamm för den delen (en makalös scen som är både vämjelig och väldigt rörande). Det tillför en närmast dokumentär känsla till filmen som bara gör den ännu starkare. 

Det är såklart lättvindigt att benämna God’s own country som en slags brittisk Brokeback Mountain. En kärlekshistoria mellan två män som tar hand om får, som inleds när de är ensamma uppe på hedarna, långt från andra människor. Men, det här är en helt annan film. Det är inte en komma ut-historia, eller en historia om en homofob familj och omvärld. Det är inte det som är Johnnys stora motstånd. Det handlar om att våga älska och bli älskad, att öppna sig för någon annan. Det finns ingen ömhet eller intimitet i Johnny Saxbys liv när filmen börjar, och det är otroligt fint skildrat hur han liksom måste lära sig att vara sårbar.

Josh O’Connor och Alec Secareanu

Francis Lees bakgrund som skådespelare (det här är hans första långfilm som regissör, efter över 20 år i branschen) bidrar alldeles säkert till hans förmåga att regissera och skriva ett manus som uttrycker så mycket med en så sparsmakad dialog. Bilder, kroppsspråk och blickar betyder lika mycket, om inte mer, än de talade orden. Det kräver otroligt mycket av skådespelarna som istället måste uttrycka så mycket på andra sätt.

Och jag har sällan sett så mycket uttryckas med så få ord. En av filmens starkaste scener, mellan Johnny och hans pappa (Ian Hart) innehåller bara en replik på två ord, men säger så enormt mycket mer. Det är otroligt fint skådespelat av alla, men allra särskilt av Josh O’Connor som är helt glänsande i huvudrollen som Johnny. Francis Lee använder också väldigt sparsamt med musik, men när den väl kommer så blir det desto mer effektfullt. Jag ser verkligen fram emot att fortsätta följa hans filmskapande.  

God’s own country är en känsloladdad och väldigt vacker film, utan att vara ett dugg polerad. Faktum är att det är den bästa filmen jag har sett på väldigt länge. Små filmer kan ofta uttrycka den största filmkonsten. Det här är en sån film!

God’s own country vann Bronshästen för bästa regi och för bästa manliga huvudroll, på Stockholms Filmfestival. Den har biopremiär den 24 november.

 

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg