Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

The Grey – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 13 maj 2012 i

Dvd Recensioner

När ett flygplan störtar i Alaskas mest otillgängliga vildmarker börjar kampen för överlevnad. I ena ringhörnan står sju skäggiga oljeborrare med svår hemlängtan. De möter naturens krafter som här representeras av både verklighetstrogna snöstormar och dåligt animerade mördarvargar. Alaska är stort, kallt och ogästvänligt och trots männens långa erfarenhet av tuffa arbetsmiljöer blir denna vandring en utmaning värd namnet. Männen är stora, grova, arga och de talar lågmält med små bokstäver men hårdast av de alla är Ottway, spelad av Liam Neeson. I egenskap av alfahanne får han äran att leda gruppen genom oändliga mängder snö. Ett tröttsamt pulsande i snödrivor tar vid. Jag blir snabbt  uttråkad och går för att brygga en kopp kaffe. De pulsar fortfarande i snömassorna och svär. Efter 20 minuter hettar det så till när en varg dyker upp och agerar som vargar agerar mest, han är jättearg och törstar efter varmt människoblod, helt utan provokation. Lyckligtvis är vargen också ett rejält korkat djur som lätt låter sig luras av de äldsta tricken i boken och får finna sig i att bli förnedrad inför sina kompisar som drar sig tillbaka för att planera en ny attack. I stort sett är det här filmen. Snöstorm varvat med vargar. Vargar varvat med snöstorm. Lite dialog lyckas regissören Joe Carnahan också klämma in här och där även om den är hyfsat ansträngd med frekventa inslag av kvasipoetisk storslagenhet ”To live and die on this day!” och ”Fuck faith, EARN IT!” skulle passat i vilket omklädningsrum som helst inför en sista avgörande halvlek.

Snart börjar hungern göra sig påmind och gruppmedlemmarna börjar ifrågasätta varandra och framför allt Ottway. Är han verkligen rätt man att leda gruppen i säkerhet eller är han för svag? Ni fårstår, Ottway har nämligen nyligen mist en familjemedlem och när han talar öppet om det inför mannarna så framstår han som både mänsklig och kanske lite för soft. De vill nämligen inte ha någon mjukissnubbe, de vill ha en okänslig, mördarmaskin som med sina bara händer, hånskrattande kan slita struparna av de blodtörstiga bestarna. Framför allt Diaz (Frank Grillo) är djupt skeptisk och relationen de båda männen emellan blir mer och mer infekterad.

Med bara vodkaflaskor på händerna ställs han öga mot öga med självaste storvargen

Som ni säkert förstått vid det här laget är The Grey en hyfsat grabbig historia. De enda kvinnoporträtt som existerar är döda fruar och prostituerade. Kvinnorättsföreningar månde bäva. Det är heller ingen dokumentärfilm baserad på verkliga händelser. Vargarna är både visuellt skrattretande och emotionellt störda. De hugger på allt som rör sig, låter, luktar eller bara råkar vara på samma ställe. Det finns faktiskt inte uns av verklighetstroget beteende här. Bäva månde etologer. Men eftersom The Grey inte heller utger sig för att vara något annat en än stenhård överlevnadsfilm så är det ingenting som stör mig lika mycket som det uppenbarligen stört mången kritiker och hade det inte varit för alla ihåliga karaktärer, det tunna manuset som verkar skrivet av en känslomässigt hämmad 19-åring och den sista krystade halvtimmen så hade filmen passerat som en klart godkänd söndagsrulle. Vi får faktiskt en nervig och välregisserad flygplanscrash, fartfylld action, blodtörst och lite sköna naturbilder på det. Liam Neeson är dessutom som klippt och skuren i rollen som Ottway där han fortsätter med sitt framgångsrika tough-guy-with- a-heart och Grillo är riktigt bra som ärkearslet Diaz. Resterande skådespelarensemble känns som sagt anonym och är väl egentligen mest med som utfyllnad och förutbestämd vargföda. Sista delen av The Grey är tyvärr en seg sentimental historia med manlig bonding, snyft och snörvel i djupa snödrivor och känslan som infinner sig nu är att den där kampen mot naturen borde varit över för länge sedan.

The Grey släpps på DVD och Blu-Ray 20 juni i år.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg