Hanna – Recension

Saoirse Ronan

Regissören Joe Wright har tidigare gjort Pride & Prejudice, Solisten och Försoningen. Att han skulle ge sig på en variant av Leon känns både oväntat och uppfriskande och till en början är det så.

Hanna har bott i skogen med sin pappa så lång tid som hennes minne sträcker sig. Under denna tid har hennes far utbildat henne till en mördarmaskin. Blott sexton år gammal är det dags för Hanna att ge sig ut i den riktiga världen och utföra det uppdraget hon blivit tränad till i hela sitt liv.

Första delen av filmen är ganska spännande. Vi får nästan inte veta någonting och de små ledtrådarna som ges gör att jag är riktigt nyfiken på vad bakgrunden till den här historian är. När bakgrunden börjar nystas upp och filmen närmar sig sitt klimax känns det dock mest som ett gammalt Jean Claude van Damme-manus från åttiotalet som aldrig blev gjort. Det är faktiskt en ganska fjantig historia.

Joe Wright försöker rädda det taffliga manuset med en ”Coming of age”-historia. Hanna har levt helt isolerad från omvärlden och när hon nu kastas in i olika kulturer och träffar nya människor ska hon lära sig om livet. Den delen av filmen känns seg och utstuderad. Joes andra försök att rädda manuset är att göra filmen skitnödigt arty och försöka sno så mycket som möjligt av stämningen från A Clockwork Orange. Det funkar inte heller. Det känns bara utstuderat och larvigt.

Eric Bana är lika värdelös som vanligt och Cate Blanchett känns mest som en karikatyr. Däremot är Saoirse Ronan (Hanna) ett namn som vi kommer att se mycket mer av. Hon är så bra att hon ensam ger filmen ett visst underhållningsvärde.

Ni kommer säkert att läsa ett antal recensioner som hyllar denna film men låt er inte luras. Dessa recensenter är bara lika skitnödigt arty som Joe Wright.

Biopremiär 6 juli

Skrivet av Christian Eklöw

Wannabe rockstjärna som älskar amerikansk independent och blir uttråkad av actionrullar. Önskar att jag hade fått regissera Knubbigt regn.

Fler inlägg av Christian Eklöw Maila Christian Eklöw