Senaste Kommentarer

Top Commenters

Happyland – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 3 februari 2012 i

Recension

Happyland är den sanna historien om ett, på papperet omöjligt projekt. Att i Manilas absolut fattigaste och mest problemfyllda distrikt försöka göra ett antal små ligister som växt upp under fruktansvärda förhållanden till fotbollsstjärnor. De här pojkarnas vardag består av gatuslagsmål, rån, snatteri och att sniffa kemikalier för att döva hungern. Inte det bästa utgångsläget men den spanske prästen José (Johannes Andreu) ser någonting i barnen, en glöd och en bolltalang. På Filipinerna finns ingen kärlek till fotboll, här är det är basket och boxning som gäller. Fotboll är de rikas sport och visst finns det drömmar men det är just bara det, drömmar och för att kunna bli framgångsrik inom fotboll behöver du någonstans att träna, du behöver en boll och du behöver dessutom stöd från dina föräldrar. Alla tre ingredienserna är problematiska. Plan och boll kostar pengar och då de här barnen bokstavligen bor på en soptipp så är det ingenting som finns i överflöd direkt. Föräldrarna vill inte att deras söner slösar sin tid på ouppnåeliga drömmar utan ser hellre att barnen stjäl och rotar bland soporna för att kunna försörja familjen och med tanke på att genomsnittsfamiljen väl består av ca. 10 barn så är det ett heltidsarbete.

Ismail (Mo Ibrahim) är en god muslim, duktig student och lokal basketstjärna och blir startskottet. Alla vill vara som Ismail så när han överger basketen och istället börjar joxa med trasan ansluter fler och fler men man saknar en riktigt bra playmaker som kan slå långa bollar på Ismail. Ramil (Joseph Anthony Cerdena) är Filipinernas Balotelli, ett problembarn med hett temperament och stor talang och han tar givetvis enkelt en plats i startelvan.

Man skapar en improviserad fotbollsplan där gamla trälårar får utgöra mål och börjar träna. I början blir det givetvis som Bambi på hal is men snart lär sig pojkarna att spela fotboll för att glömma sina eländiga liv och spela för gemenskap och kärlek. De lär sig laganda, samarbete och disciplin och hittar glädje i tillvaron även om de spelar utan skor och på en liten skitig sandplätt omgiven av gamla däck.

Regissören Jim Libiran är en okuvlig berättare och hans entusiasm för denna film är smittsam. Det går inte att ta miste på hur mycket detta projekt betyder för pojkarna utan framtid och vilka offer man gör för att nå den där drömmen som alltid bara har varit just en dröm och som sporre nöter Fader José namnet Paulino Alcantara, den enda Filipino som spelat i FC Barcelona. Kunde han så kan ni är mantrat. Resan är lång och obekväm men jobba hårt varje dag och du kan forma din egen framtid.

Musiken spelar en stor roll i Happyland. Varje rörelse har en rytm och de som är bänknötare peppar sina lagkamrater till nya höjder med ett intensivt trummande på improviserade instrument, gjorda av gamla vattenbehållare och annat skräp från soptippen.

Happyland är en fantastisk film gjord med enkla medel, en film om hopplöshet, glädje och kärlek till fotbollen. Alla inblandade är amatörer och Libiran har gjort ett makalöst jobb med dessa ungdomar. Det är så att man vill slänga av sig skorna och hoppa in och lira själv.

För att få råd att slutföra produktionen tiggde man pengar på diverse sociala medier och även filmfestivalen själva har varit med och sponsrat filmen.

Man säger ju att män aldrig gråter och när det väl sker så är det inte sällan i samband med idrottsevenemang. Nu är inte Happyland ett idrottsevenemang men tårarna gick inte att hålla tillbaka och de fick symbolisera både glädje och sorg.

Happyland har inget premiärdatum men den visas just nu på Göteborg International Film Festival

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg