Senaste Kommentarer

Top Commenters

Hereditary – Melankolisk mardröm

Inlägg av Måns Lindman den 27 juli 2018 i

Recensioner

Jaha, då sitter man här igen med blytung verbal ångest över en sådan där recension jag egentligen inte vill skriva. Dels tror jag inte att det går att göra filmen rättvisa genom simpla ord och jag vill heller inte förstöra en fantastisk bioupplevelse för de hugade besökare som tar det kloka beslutet att gå och spana in en av de bästa skräckfilmerna på år och dar. Hereditary liknar allt du tidigare sett, samtidigt är den helt unik i sitt utförande och tro mig när jag säger att man vill inte veta någonting på förhand, jag tänker inte ens rabbla inspirationskällor och det finns en hel del. Nej, det bästa är naturligvis att flytta ner i källaren, dra ut sladden till routern, sätta luren i flygplansläge och inte släppa någon över tröskeln. Nu har filmen redan hunnit bli både hyllad och avskydd efter att ha visats på Sundance Festival tidigare i år så det finns redan mycket information att ta del av på nätet men jag tänker hålla den här texten kort och inte ens riskera en liten spoiler om det så är det sista jag gör. Vill man veta mer får man helt enkelt gräva vidare på egen hand.

Spoilerfri bild (Livet)

Familjen Graham mår skit. Det har precis varit ett dödsfall i släkten men det är inte därför varenda familjemedlem går omkring i en permanent deppdimma och ser ut som om de sålt smöret och tappat varenda spänn. Det är helt andra krafter i görningen här med gamla infekterade minnen, trasiga själar och psykisk tortyr. Fragment som bara skymtar till i bakgrunden, kanske har de betydelse för berättelsen, kanske inte, ovissheten är definitiv och central. Annie (Toni Collette) bygger miniatyrer, Steve (Gabriel Byrne) vet jag faktiskt inte riktigt vad han gör om jag skall vara ärlig, Peter (Alex Wolff) är en typisk asocial tonåring som inte tackar nej till en holk bakom skolan och Charlie (Milly Shapiro) är ett ytterst besynnerligt barn. De bor precis som alla familjer i skräckfilmer i ett stort trähus in the middle of fucking nowhere, med sparsam belysning och kalla rum. Duken fylls av långa tysta och obehagliga scener som egentligen inte borde vara särskilt skrämmande men atmosfären i Hereditary är som klippt och skuren för det här och borgar för en helvetisk upplevelse, det gäller dock att ha tålamod för debutregissören Ari Aster tar tid på sig, med rätta. Varenda litet steg, varje andetag och tomt stirrande leder fram till något fruktansvärt. Vi vet hela tiden att något kommer att hända men vi vet inte vad och på det sättet är Hereditary en psykologisk mardröm som aldrig vill ta slut.

Förmodligen levde Annie och Steve en gång lyckliga i tvåsamhet men så en ödesdiger dag öppnades helvetets portar på vid gavel och deras värld skulle aldrig mer bli sig lik. För varje dag som passerar blir livet mer och mer överjävligt och man förstår redan från start att detta bara kan sluta i tragedi och på så sätt liknar Hereditary de flesta skräckfilmer på temat men det är vägen dit som jag tar med mig när jag stapplande lämnar biografen och känner att inte ens det vackra vädret kan få mig att släppa den gnagande känslan av olust.

Spoilerfri bild (Miniatyr)

Ljudbilden i Hereditary är fullständigt fenomenal och utgör i sig ett effektivt soundtrack till familjens desperata vandring genom helvetets alla kretsar. Ibland är det bara ett plötsligt ljud som dör ut lika snabbt som det uppstod men det får mig ändå att räddhågset titta åt både höger och vänster men oftast består ljudbilden av eskalerande malande monotona slingor av vitt brus som sakta men säkert tuggar sig genom både kropp och själ och lämnar dig i ett stadigvarande tillstånd av trauma. Det gör ont att se Hereditary. Det är en smärtsam upplevelse på varje tänkbart plan och ibland är det faktiskt så illa att det är lika bra att slänga ut en varning för ovana biobesökare. Vissa scener är både makabra och ren tortyr och är man inte härdad och saknar de djupa ärren i skräckfilmssjälen kan det förmodligen kännas rejält.

Skådespelarensemblen är ramstark rakt igenom och alla inblandade bidrar till att jag aldrig någonsin tvivlar på melakolin som ständigt ligger över filmen och försöker dränka mig i panik, skräck och sorg. Jag kommer på mig själv att kippa efter andan och inombords råder det fullständigt kaos. I synnerhet Toni Collette gör här en Oscarsvärdig prestation i sin roll som Annie och i en skräckfilm är det inget man är direkt bortskämd med så det är bara att tacka och ta emot. Hennes ilska, hennes skuld, hennes kors att bära. Gåshuden vägrar försvinna.

Well, då är det väl klappat och klart? Bara att slänga ut fullpoängaren, trycka in Hereditary på alla tiders topplistor, sabrera champagnen och riva av Amazing Grace. Det var ju så oerhört nära men tyvärr kliade det för mycket i fingrarna på regissören och han kunde därmed inte hålla sig till en kort och effektiv final utan var tvungen att dra ut på den alldeles för veka och genomskinliga upplösningen till förbannelse. Synd.

Heredity har biopremiär 27 juli

 

 

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Olof

    Välskrivet, förutom att du varit lite väl kreativ med stavningen av filmens namn. För mig är det här tyvärr inte i närheten av en fullpoängare, åtminstone inte om man ska se det som en seriös skräckfilm. Däremot finns det många fina referenser till andra skräckfilmer, vilket i sig är trevligt.
    Det är för många klichéer, där man kan ana vilka effekter man vill åt på en mils avstånd och även om skådespeleriet är bra, har jag svårt att ta karaktärerna seriöst.

  • Lindman1

    Tack Olof! Jag lyckades stava rätt i rubriken i alla fall 🙂 Copy/paste för att spara någon minut kan vara riskabelt. Anyway, synd att den inte landade lika bra hos dig. Vad skulle du sätta för betyg?

  • Olof

    För mig landar den på 3/5. Den får stjärnor för hantverket och alla snygga referenser/hyllningar till annat i och utanför kategorin. Gillade även den brutala twisten som ligger relativt tidigt i filmen, när man tror att plotten är satt.
    Imponerade debutfilm.

Fler onyanserade inlägg