Senaste Kommentarer

  • Olof on Assholes off screen

    Intressant ämne. Svårt att överblicka. Vill vi ha en nolltolerans, eller var sätter vi gränsen? Ett sätt att lösa problemet,...
    Posted 26 juli, 2017
  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Hope Springs – Recension

Inlägg av Ingrid Forsberg den 7 september 2012 i

Film Recensioner

Att titta på andra människor som går i terapi, det verkar ligga i tiden. Tv-serierna In treatment och Tell me you love me, filmerna Analyze this! och Analyze that!, och Svt:s nya dokumentärserie Par i terapi är bara några exempel. Och par i terapi är precis vad det handlar om i David Frankels film Hope Springs. Kay (Meryl Streep) och Arnold (Tommy Lee Jones) har varit gifta i 31 år, men numera är de mer som två arbetskamrater som delar hus än ett kärlekspar. När det är bröllopsdag är det inga romantiska presenter som gäller, utan en praktisk ny vattenberedare till huset, eller ett nytt kabelteveabonnemang med jättejättemånga kanaler, för det är ju sånt man behöver.

Men Kay står inte ut längre och får upp ögonen för parterapeuten Dr Feld (Steve Carell), och bokar in sig och maken på en veckas intensiv parterapi i Hope Springs i Maine, som hon till slut får med den motvillige Arnold på. Men det är såklart inte så himla lätt att reda ut allt som gått fel i förhållandet på en vecka, särskilt inte när den ene inte ens håller med om att det finns några problem att reda ut.

Arnold är sur och handlar salami samtidigt

Hope Springs är lanserad som dramakomedi, och med tanke på utformningen av filmaffischen och att det är Steve Carell som spelar terapeuten så förväntade jag mig en mer skruvad historia, att det liksom skulle drivas mer med den här vardagsdramatiken som det handlar om. Men i själva verket är det en oväntat realistisk film, där det som är roligt är det som är så där absurt som det skulle kunna vara i verkligheten också. Meryl Streep ser äldre ut än jag sett henne nån gång innan, hon är perfekt stylad som en 60 plus-kvinna som lika gärna skulle kunna vara din granne (och inte den overkligt ickeåldrande hollywodkvinna hon ofta ser ut som annars). Och Tommy Lee Jones, visst skulle han också kunna vara din granne – den där lite gnällige mannen som somnar i fåtöljen medan sportkanalen rullar på tv:n och frun står i köket och diskar upp efter middagen hon (självklart) lagat. Det känns- ursäkta det otroligt slitna uttrycket – rätt äkta.

Att titta på människor som går i terapi låter ju rätt tråkigt, och jag är väl egentligen inte alls i rätt målgrupp, men Hope Springs är ändå en fin, välskådespelad, film om något som säkert fler borde ta tag i. Och visst fan är det inte så vanligt att helt vanliga personer i övre medelåldern över huvud taget får sina kärleksliv skildrade på film på ett seriöst, men samtidigt underhållande, sätt.

Hope Springs har biopremiär den 7 september

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg