Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

I gryningens timmar (La Rafle) – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 8 oktober 2010 i

Recensioner

Bilden ljuger. Framtiden ser inte så ljus ut.

Året är 1942 och månaden är juli. Lille Simon och hans kompisar springer runt i äppelknyckarbyxor och busar i Paris judiska kvarter. Tonerna från ett melankoliskt dragspel hörs. Jag tycker mig faktiskt kunna skymta en man i basker som bär på en baguette strax innan de klipper till karusellen uppe vid Sacre Coeur. Eller kanske är det inbillning.

Behöver jag ens nämna att vi under montaget ser Eiffeltornet ett flertal gånger?

”I gryningens timmar” har första kvarten en lätt anstrykning av pilsner och hade den fortsatt i samma stil och varit svensk hade den nog hetat ”Rackarungarna på Södermalm” eller något liknande. Men tonen skiftar ganska omgående. Vid denna tidpunkt infördes förbud och pogromer infördes för Paris judiska befolkning. Ingen tilläts arbeta eller verka offentligt. Den franska polisen, som styrdes av tyskarna, samlade under en gryningsräd den 16:e juli 1942, in så många judar de kunde och låste in samtliga på en idrottsstadium för att sedan deportera dem österut. Till Polen. Vad som hände där vet vi ju vid det här laget. Det har skildrats så många gånger att man bör ha väldigt goda skäl för att göra en sån här film. Och gör man det ska man åtminstone tillföra något nytt.

Det görs inte.

Onda tyskar som röker sirligt i dunkla rum? Check. Skällande schäferhundar med fradga i mungiporna? Check. Det är enligt samma formel en närmast farsartad Hitler som morrar fram ondskefulla aformiser till sina hejdukar. och vi har den godhjärtade judiska läkaren (för övrigt bra spelad av Jean Reno) och den Moder Teresa-aktiga systern (ännu bättre spelad av Melanie Laurent) som med risk för sin egen hälsa försöker rädda så många hon kan.

Helheten haltar under tyngden av klichéerna men det finns enskilda scener som är direkt hjärtskärande. Som när de franska brandmännen trotsar order och går in på arenan med sina vattenslangar och hjälper de törstande. Eller när barnen separeras från sina mammor innan de ska deporteras. Stråkarna hjälper till, men känner man ingenting i hjärtroten då bör man nog kolla sin puls i fall man fortfarande lever.

Men det räcker inte hela vägen. Filmen känns trots sina två timmar halvbakad och bjuder inte på något som man inte har sett göras bättre i andra, liknande filmer. Som historiskt dokument kanske den ändå kan fylla en viktig funktion eftersom man redan i förtexterna bedyrar att allt som händer i filmen faktiskt har hänt i verkligheten. Vi får ju som bekant aldrig glömma. Fast den här filmen har för många brister i manus och regi och kommer inte hitta en plats i det kollektiva minnet.

I gryningens timmar hade biopremiär den 8:e oktober och DVD-premiär den 26 januari.

DN: 2 av 5SvD: 4 av 6. Aftonbladet 4 av 5. Expressen 3 av 5

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Alexander Kantsj&oum

    Jag måste erkänna att jag är så evinnerlig trött på alla filmer om andra världskriget och om hur fruktansvärt elaka och hemska Hitler och hans hejdukar var. Finns det ärligt talat någon, förutom möjligtvis några oupptäckta pygméestammar i Borneos djungler, som har missat att detta otäcka krig skedde för över 70 år sedan? Samtidigt så sker det varje dag i skrivande stund folkmord och förföljelse på flera platser i världen som dom flesta "vanliga" människor knappt känner till eftersom dom inte gång på gång skildras på film, släpps på bok eller skrivs om i tidningarna så fort någon stå-upp-komiker råkar skämta på deras bekostnad. Jag menar inte att det som hände inte var ett avskyvärt brott mot mänskliga rättigheter och då framförallt den judiska befolkningen, men kom igen! Måste vi hela tiden bli påminda om det? Vilka är det som vill ha fler "tycka-synd-om-poäng" egentligen? Detsamma gäller även, om än inte alls i samma utsträckning, alla skildringar om Vietnam-kriget och filmer om Gulfkriget etc.

  • Jennifer

    Jag tror att många filmskapare ser ämnet som ett säkert kort inför prissäsongen. Det är inte ofta en film om krig lämnas utanför galornas prislista.

    Med så finns det ju undantag. Jag har en känsla av att Schindler's List (med fantastiskt skådespel av framförallt Ralph Fiennes och Ben Kingsley) och The Pianist (med en superb Adrien Brody), skapades med lite mer hjärta än de flesta andra filmer i samma tidsepok.

    Jag försöker iallafall intala mig själv att Roman Polanski enbart gjorde The Pianist på grund av sin egen del i kriget som barn och att Steven Spielberg tyckte att Schindlers historia var värd att berätta – Oscarvärdig eller inte.

Fler onyanserade inlägg