Senaste Kommentarer

Top Commenters

I min vildaste fantasi – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 18 juni 2010 i

Recensioner

Odjuret och Skönheten?

Går det att göra en bra film om tönten som vill ligga med den snygga tjejen?

Ja.

Om man heter Woody Allen. Eller Judd Apatow. Till det behövs skarp regi, ett smart och roligt manus och en rollbesättare med absolut gehör. ”I min vildaste fantasi” av Jim Field Smith levererar sådär på detta men han har ändå knåpat ihop en ganska charmig komedi med alla de förvecklingar som hör genren till.

Kirk (Jay Baruchel) är en loser utan ambitioner som tillsammans med sina andra loservänner jobbar i säkerhetskontrollen på Pittsburghs flygplats. Kirk är nyligen dumpad och hans tre bästa vänner (den omedvetna snyggingen, den sanningsägande tjockisen och den misogyna bästisen med dåligt självförtroende) vill hjälpa till. De förklarar för honom att hans största problem är att alla tjejer ser honom som en ”moodle”; alltså en korsning mellan en ”man” och en ”poodle”. En pudel vill man på sin höjd klappa; men att ligga med? Inte så troligt.

Såvida man inte heter Molly (Alice Eve). Hon är bränd av kärleken på grund av en otrogen stridspilot och hon söker en rebound. Vem kan då vara bättre än tönten Kirk? Han är ju snäll, glad och ofarlig? För det är ju alla kvinnors dröm! Eller?

Nja, det svänger sådär. Vi har sett konceptet förr i bland annat ”Den där Mary” och ”Knocked Up.” och det känns lika oärligt den här gången. Den snygga blondinen med det skarpa intellektet faller inte för den pressade tönten med dåliga tänder. Det har aldrig hänt och kommer aldrig att hända. Men i ”I min vildaste fantasi” är det just det som händer.

Filmen puttrar på och överraskar föga när den i 104 minuter glider fram genom romcomens snitslade bana. Vi har den dysfunktionella mobbarfamiljen på Jays sida och vi har den traditionella konservativa på Molly sida, och alla sätter de käppar i kärlekshjulen. Vi har galna ex-flickvänner och ex-pojkvänner och givetvis har vi den cyniska kompisen som försöker tala Molly till rätta.

Ett av filmens problem är att den inte riktigt kan bestämma sig för vilken typ av komedi den vill vara. När det är som sämst är den nere och harvar långt under bältet i ”American Pie”-träsket, men när den är som bäst är den faktiskt riktigt charmig. Det finns ett par scener som är komiskt guld men det bär tyvärr inte filmen hela vägen hem.

Jay Baruchel är dock ett fynd som den pressade killen och han sällar sig stolt till den skara där Michael Cera och Jesse Eisenberg tidigare har dominerat. Jay kämpar mot ett ofullständigt manus och gör verkligen det bästa han kan med det lilla som finns. Castingen i övrigt är ganska svag och det för genren så viktiga kompisgänget är inte alla så roligt och charmigt som regissören vill att det ska vara. Ur den flodvåg av Judd Apatow-kopior som sköljt över oss de senaste åren är ”I min vildaste fantasi” definitivt en av de bättre. Fast varför nöja sig med en halvblek kopia när det finns sprakande original som är oändligt mycket roligare?

I min vildaste fantasi har biopremiär den 18:e juni

SvD 2 av 6, Aftonbladet 1 av 5, Expressen 2 av 5, DN 2 av 5

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Såg precis den här filmen och måste säga att den faktiskt var bra. Med en bättre cast på birollerna och en lite högre intelligensnivå på karaktärerna hade det här varit riktigt bra. Nu är det en klar 3:a.

Fler onyanserade inlägg