I rymden finns inga känslor – Recension

Grattis Naive AB, ni har fått min första femma.

Diskussionen har spridit sig som en brand över det nätet. ”I rymden finns inga känslor” har sedan juni orsakat en mindre orkan av kommentarer. Människor skriker, gapar, gråter och skrattar om vartannat. Världen har delats i två delar: De som älskar filmen och tycker att filmteamet på Naive borde få minst en bagge vardera, och de humorbefriade som tycker att det snarare är Andreas Öhman som saknar känslor. Sen har vi de som tycker att filmen är ”helt okej” men dessa tenderar också att ha konstiga politiska värderingar, så de går bort.

Oavsett vilken sida man än väljer, är det svårt att blunda inför det faktum att detta är en av årets mest  diskuterade svenska filmer. Det är en viktig film, på många plan.

Ännu har flosklerna inte börjat hagla på allvar, men bli inte förvånade om de stora tidningarna börjar kalla den för ”en svensk Rain Man” eller ”Sveriges Gilbert Grape”…

Spelfilmsversionen av ”I rymden finns inga känslor” hade storslagen premiär under bar himmel, söndagen den 22 augusti. En hel del skiljer de två versionerna åt, i långfilmen har man logiskt nog byggt ut med fler karaktärer och mer nyanser. Där novellfilmen är ganska  stillsam, erbjuder långfilmen mer rock’ n roll, vilket gör att hjärtat åker berg och dalbana filmen ut.

Det finns så många guldkorn, som ”mongoskrattbjörn”, föräldrarna, Tequila-pictionaryt och pyromanen. Men framförallt andas denna film så mycket mänsklighet att jag blir helt matt inombords. Det är fantastiskt skådespel av Martin Wallström och Bill Skarsgård från början till start, det är underbar regi, det är ljuvlig scenografi, det är bra musik och det är tårar och det är rädsla och det är hopplöshet och det är besvikelser och det är lycka och det är kärlek och det är skratt och det är vattenpölar och det är livet.

När jag insåg att de hade ändrat slutet helt och hållet, var det kört för mig. Handen som höll hårt i min bäste väns, skakade. Det kändes som om ansiktet skulle ramla av.Det är svårt att tro att  film är svensk, den är alldeles för bra för det. Typ som Robyn: Storslagen, vacker, nyskapande och äkta.

Andreas Öhman är 25 år gammal, detta är hans första långfilm. För oss som följt filmens produktionsblogg har det inte varit ett helt lätt arbete, men tack vare ett riktigt grymt produktionsteam lyckades de ro iland projektet ändå. Kanske mycket tack vare producenten Bonnie Skoog Feeney som visade sig ha oväntade resurser både här och där.

Särskilt imponerad är jag av Josef Tuulse och Johanna Printz(ljudregi), Sandra Lindgren (scenografi), Jonas Lindman (grafisk design) och Niklas Johansson (foto). Sen är faktiskt manuset god damn fucking faboulous. Det är med glädje jag gratulerar Andreas Öhman, Jonathan Sjöberg, Bonnie Skoog Feeney och deras produktionsteam på Naive AB till min första femma här på onyanserat.

Grattis, ni har verkligen förtjänat den.

I rymden finns inga känslor har premiär den 3 september.

Expressen: 4 av 5 : Aftonbladet: 3 av 5 : DN: 4 av 5 : SVD: 5 av 6