I’m Still Here – Recension

Jag vet inte hur länge jag väntat på Casey Afflecks regidebut. Jag hade skyhöga förväntningar.  ”I’m still here” måste vara den mest omtalade filmen just nu. Storyn är relativt enkel, utbränd desillusionerad skådis (Joaquin Phoenix) anser att filmindustrin har sugit ut tillräckligt av hans själ genom åren och bestämmer sig för att börja göra hiphop istället.
Inga konstigheter.

Den överviktige, nedknarkade, labile och alkoholiserade Joaquin”JP” Phoenix, tar med oss på ett års resa, kantad av horor, sprit och knark. Inga som helst frågor på det.

Där tar det emellertid stopp. Det händer egentligen ingenting att tala om i filmen. För att vara en fejkdokumentär så är den påfallande löst sammansatt. Det är som en blandning mellan Jackass och Onyanserats  ”pressad stämning”. Det snortas koks från bröstvårtor, det bajsas i folks munnar och det porrsurfas. Däremellan är det pressad stämning och skägg. En hel del skrik och penis också. Den alltmer koleriska Joaquin får utbrott till höger och vänster och alla hans ”vänner” tvingas gå på tå. Ibland spelas det piano. Ibland vomiteras det.
Ibland rappar Joaquin, utan rim och taktkänsla, men med storhetsvansinne.

Kameran skakar åtminstone inte. Tack för det Magdalena Górka. Det är svårt att hitta fler saker att vara tacksam över när det gäller denna film. Den marknadsförs som sensationell men skildrar egentligen bara en människas successiva sammanbrott, fast utan nyanser, humor, hjärta eller själ. Filmens hela essens är att den saknar just essens.

Det är överlag svårt att få ett grepp om filmen, den är ”svår” på det sätt som ger ordet en negativ klang snarare än en estetisk status. Jag vet verkligen inte hur jag ska förhålla mig till den. Jag skulle kunna säga att jag hatar den, men det är den inte på långa vägar tillräckligt intressant för. Jag säger istället såhär:  Jag älskar inte den.

Hollywood Reporter kallar den för ”En galet kraftfull cocktail”.
Leiyah Rose Lindén kallar den för ”A Load of Fucking Crap”.

Enda behållningen är slutet om du frågar mig. Det är å andra sidan så bra att jag för andra gången under dagen får tårar i ögonen. Men jag ställer mig ytterst frågande till huruvida det är värt 105 minuters väntan. Den som väntar på något gott, blir för alltid bedragen.

I’m still Here har premiär via diverse distributionskanaler den 3 december.

Aftonbladet: 3 av 5 : Expressen: 2 av 5 : DN: 4 av 5 : SVD: 3 av 6