Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Independence Day: Återkomsten – Floskelimperiet slår tillbaka

Inlägg av Måns Lindman den 28 juni 2016 i

Recensioner

ID2

”We had twenty years to prepare”

Ett budskap som den senaste tiden basunerats ut över världen. Ja det hade ni, och ändå står vi här nu. Med ett intergalaktiskt magplask som river upp så stora svarta hål i en känslig sci-fi-själ att Jar-Jar Binks är både glömd och förlåten. Faktum är att jag nästan direkt fick en obekväm känsla av deja vu och Prometheus. En bullrig och själlös mekanisk uppföljare, helt utan känslor. Först kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting.

Ni kan historien, 1996 hade de substanslösa och svulstiga actionrullarnas okrönte mästare Roland Emmerich one lucky shot när han siktade mot hjärtat på varje patriot som gråtande av stolthet omfamnade Independence Day som om det vore en våt dröm Amerika aldrig ville vakna ur. Bara titeln fick det att vattnas i munnen på demokrater och republikaner i varenda delstat och filmen började också med en av nationens största bedrifter och ett evigt underlag för internationellt skryt en masse, månlandningen. ”It’s a big step for mankind…yada yada” Ge mig en näsduk.

Emmerich gömde visserligen sitt illa dolda budskap bakom en utomjordisk invasion men det rådde väl egentligen aldrig några tvivel om vad det riktiga budskapet var? ”This is the land of the free and the home of the brave and we will save your sorry ass!” Det finns så mycket man kan säga om Independence Day men den kom i helt rätt tid och med helt rätt förutsättningar för att kunna krossa boxofficerekord på löpande band och skärskådar man filmen i dag är det givetvis ingen vidare bra film men för tjugo år sedan var den i gott sällskap där uppe i toppen med andra hjärndöda actionrökare som karaktäriserades genom mycket underhållning och betydligt mindre substans, filmer som exempelvis Twister och Eraser.

ID2_1

Järngänget som skall tråka ut fienden till döds

Independence Day var så där lagom pajig men den vilade ändå på en hyfsat stabil grund av självrannsakan, där Emmerich släppte loss lite och inte tog sig själv eller filmen på så stort allvar. Hollywood hade ett redan då uttjatat ”rädda-världen-komplex” men där många lämnade allvarsdörren öppen var den i Independence Day både låst och igenspikad. Det var full kareta, over the top och extremt popcornvänligt och ingen fick gå hem innan de kunde hävda att de hade haft kul på jobbet, typ. Will Smith var knappast Oscarsvärdig men han var charmig och tillförde ändå en viss känsla av kvalitet. Det var lätt att ta honom till sig och heja fram Steven Hiller som en nationalhjälte. Samma sak med Jeff Goldblum och Bill Pullman. Sympatiska män som gjorde sympatiska insatser för mänskligheten. Klyschigt men effektivt in absurdum.

ID2_3

Först Brexit och nu aliens. Det går inget bra för Britannien

Efter tjugo år kan jag konstatera att storymässigt har absolut ingenting hänt. Det är precis samma premisser, vilket förvisso också är meningen men ursäktar ändå inte latheten. Utomjordingarna skall helt enkelt komma tillbaka och göra ett nytt försök att erövra moder Jord. Det tog två decennier att slicka såren men nu är de tillbaka på banan med större skepp, bredare laserstrålar och mer slem. Och precis som då är det den interstellära kommandostyrkan som tvingas ta tag i saker och ting när slutet på mänskligheten är nära. Nu är det dock en ny generation som skall sparka alienröv och här faller allt. HERRE MIN SKAPARE VILKA TORRBOLLAR! Det här gänget är så genuint tråkigt att klockorna stannar och Gudarna gråter och värst av dem alla är Liam Hemsworth i rollen som Jake Morrison. Varje gång han försöker vara putslustig, vilket är i var och varannan scen går det en ilande smärta genom min kropp. Det är den där typen av smärta som uppstår när man skäms å någon annans vägnar. En otäck påklistrad grabbhumor som är fullständigt omöjlig att tvätta bort. Det är så tydligt att han vill försöka vara coolaste katten i stan och att hans största förebild är Tom Cruise i Top Gun men han är ljusår från att pricka rätt. Resultatet blir en osympatisk douche som jag önskar allt utomjordiskt däng som går att uppbringa.

Givetvis finns här också en underliggande beef med en annan stridspilot, som i sin tur råkar vara Steven Hillers monumentalt menlösa son (Jessie T. Usher) men för mänsklighetens bästa tvingas de begrava stridsyxan och gå enade ut i natten. Jake har en fästmö, Patricia Whitmore (Maika Monroe) som jobbar i Vita Huset för den här generationens president, spelad av Sela Ward. Hon videochattar om husköp med sin snubbe som sitter fast på månen där han är någon form av logistikarbetare/wingman för sin ytterst enerverande blindtarm till kollega som jag inte ens minns namnet på. Under tiden hinner de där enorma skeppen (vi snackar 500 mil galaxkryssare) utan egentlig förklaring än en gång glida in vår atmosfär och orsaka total solförmörkelse. Då vet vi att det vankas strid. Då skall familjer kramas om, tårar falla och storvulna tal eka genom tid och rum. Ja just det, en lustig farbror skall köra skolbuss också i en helt meningslös sidostory. Och Emmerich vill absolut inte att vi glömmer bort President Whitmores (Bill Pullman) episka tal till nationen från förra filmen för det återanvänds lika flitigt som Robert Gustavssons imitationer av värmländska dansbandsgubbar.

ID2_2

Charmknutten Jeff Goldblum

På tal om lustiga farbröder. Ingen invasion från yttre rymden utan galna vetenskapsmän och blandade virrpannor. Oroa er icke, det finns gott om den varan. Dilemmat är bara att det här konceptet med Dr. Okun som fungerade hyfsat för tjugo år sedan är helt ur fas nu. Det blir samma problematik som i senaste Jurassic Park, ”komiska inslag” från förr som nu känns så fruktansvärt daterade och felsynkade med resten av tematiken att det bara blir pinsamt. För om förlagan bjöd på sig själv är det precis tvärtom i Independence Day: Återkomsten. Skådespelarna gör sina tafatta försök till one-liners men hela produktionen är samtidigt gravallvarlig. Resultatet är en krock som ingen klarar av att hantera. Dessutom är hela rollistan så totalbefriad från karisma och utstrålning att självaste Jeff Goldblum framstår som filmens största charmknutte och den gäckande frågan kring vad som fick en karaktärsskådespelare som Charlotte Gainsbourg att skriva under det här kontraktet kommer för evigt att hemsöka mina drömmar. Det är ju för fan som att slänga in Sir Anthony Hopkins i Andra Avenyn.

ID2_5

”Asså, det här med att vi inte har någon riktig story utan bara kör på, tror ni någon märker det?”

Dialogen är som cyanid, dödlig redan i små doser men den dränks tack och lov ofta i högljudda och extremt påkostade specialeffekter. Ibland undrar jag om det är en slumpgenerator som har skrivit manus. Jag har sett Glenn Hysén leverera djupare filosofiska teser på Twitter än det här trötta gänget. Och när vi ändå är inne på det spåret så fick filmen snabbt hashtagen #PerfectlyAverageDumbFun och då undrar jag, vad är egentligen perfectly average dumb fun? Hur går skalan? Och om vi fortsätter ytterligare på det spåret så såg jag att en amerikansk tidskrift slängde ut full pott. Nu vet jag inte vad de röker för rock ‘n’ roll-tobak på sina pressvisningar men såg vi verkligen samma film? Jag är givetvis medveten om att surströmming för någon kan vara ambrosia för en annan och jag förespråkar alltid att man får ha en egen åsikt men det får ju finnas någon sans och balans ändå. Men det är klart, när ”We will not go quietly into the night! We will not vanish without a fight! We’re going to live on! We’re going to survive! Today we celebrate our Independence Day!” ljuder ur högtalarna en fjortonde gång kanske det inte längre går att stå emot frestelsen. Då måste väl hyllningen ut helt enkelt. Ja, så måste det vara.

Independence Day: Återkomsten har premiär 29 juni

betyg1

 

 

 

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Kaisa

    Jar-Jar Binks..där rev du allt upp rejäla sår ..HERREGUUD kunde man bli mer traumatiserad på bio eller. Ja säger du. Kommer göra allt för att undvika filmen även om jag inte hade tänkt att se den.

  • Lindman1

    Jag håller absolut med dig men Jar-Jar Binks var trots allt en ensam enerverande figur i en film som ändå var uthärdlig i det stora hela. Här är hela filmen full av enerverande figurer och filmen är katastrof rakt igenom. Därav det övergripande traumat.

Fler onyanserade inlägg