Irene Huss: Den Som Vakar i Mörkret – Recension

När jag skriver detta är jag precis hemkommen från releasefesten av den nya filmen om Irene Huss, den som vakar i mörkret.

Jag minns när jag första gången stiftade bekantskap med Irene Huss. Det var en kulen vinterkväll i början av 2000-talet när min dåvarande flickvän frågade mig vilken deckarförfattare jag höll högst. Jag tänkte efter ett tag och svarade Ian Rankin. När jag ställde frågan tillbaka så fick jag svaret Helene Tursten. Helene Tursten? Henne hade jag aldrig hört talas om och blev givetvis nyfiken. Dagen därpå lämnade jag lägenheten med Tatuerad Torso på pakethållaren. Så fort jag kom hem så öppnade jag boken och var fast. Jag sträckläste boken och älskade allt med den. Karaktärerna, spänningen, den våldsamma och morbida historien. Att den sedan till största delen utspelade sig i min hemstad gjorde ju inte saken sämre. Efter Tatuerad Torso gav jag mig på de tidigare alstren som delade samma sköna berättarkänsla. Här hade jag hittat en svensk kriminalromanförfattare som gick utanför ramarna, tillförde något nytt och hängde i samma kvarter som jag. Vilken röta, vilket flyt! Sedan hände det något. Böckerna blev sämre och sämre och den tidigare så starka och mångfacetterade storyn började bli enkel och ihålig och det skulle helt plötsligt ges ut en bok i veckan. Tursten hade blivit kommersiell!

Nu har man precis slutfört inspelningen av sex nya filmer baserade på Irene Huss där den som vakar i mörkret är först ut.

Ny i teamet är Moa Gammel som Elin Nordenskjöld

Den som vakar i mörkret är en simpel stalkerhistoria. Ett antal medelålders kvinnor blir mördade och begravda tillsammans med varsitt föremål. Teamet sliter sedan sitt hår för att hitta personen som ligger bakom vilket för övrigt går rätt snabbt och för att krydda till det hela lite så blir Irenes familj också hotad under utredningen. Därefter är det mer eller mindre en transportsträcka fram till dess att man kommer på motivet för att slutligen kunna sätta dit kräket ifråga.

Den som vakar i mörkret har framför allt fyra riktigt stora brister:

1. Simpliciteten – En normalbegåvad person kan räkna ut större delen av storyn och motivet med röven och en krita innan halva filmen har gått.

2. Lasse Brandeby – Han må vara en go gubbe med hela Götet men någon polischef är han då verkligen inte. Det går bara inte att ta honom på allvar. När han säger seriemördare så är det Nisse Pisse Päronpung man hör.

3. Skådespeleriet – Med undantag för Dag Malmberg och till viss del Angela Kovác, som för övrigt bjuder på ett saftigt överspel i slutet av filmen, så är det en sorglig samling aktörer man har till sitt förfogande men värst av allt är ändå statisterna. Herregud vilka bottennapp. Om ni planerar att se filmen så rekommenderar jag att ni håller ett extra öga på killen i blomsterhandeln och tjejen på bensinmacken. Stor humor utlovas.

4. Familjen Huss – Filmerna om Irene skiljer sig från andra svenska deckare eftersom hon har ett fungerande samliv, inte är  nedsupen och bitter och bär hela världens bördor på sina axlar. Tyvärr bryr man sig inte ett dugg om hennes gulliga kärnfamilj med hund, två barn och en fredagsmys-make. De blir snarare en showstopper som drar ner tempot och tar bort fokus från huvudstoryn.

Trots dessa brister så slår dock serien om Irene Huss både Johan Falk-filmerna och de nya Wallander. Det kanske låter konstigt men det säger väl mer om konkurrenterna än om kvaliteten på Huss-filmerna i sig. Svenska deckare tenderar ju tyvärr att gå den vägen. Här är våra grannar i syd betydligt bättre på att berätta historier och måla upp starka personporträtt och engelsmännen skall vi inte tala om. Svenska deckare är som ljummen folköl, lite för klent och lite avslaget och den som vakar i mörkret har helt klart stått ett tag.

Orkar man inte se filmen så kan man faktiskt avverka hela föreställningen på två minuter genom att slänga ett getöga på trailern nedan. Den visar i princip alla de viktiga händelserna och mördaren. Dock visar den inte motivet men som sagt, har ni en krita så…

Den som vakar i mörkret släpps på DVD och Bluray 6:e juli i år.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt fast mest svart såklart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Allt jag säger är ironiskt så ingen vet egentligen vad som är sant.

Fler inlägg av Måns Lindman Maila Måns Lindman