Senaste Kommentarer

  • Olof on Assholes off screen

    Intressant ämne. Svårt att överblicka. Vill vi ha en nolltolerans, eller var sätter vi gränsen? Ett sätt att lösa problemet,...
    Posted 26 juli, 2017
  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

It Comes at Night – Atmosfärisk postapokalyps

Inlägg av Måns Lindman den 1 juli 2017 i

Recensioner

ICAN2

It Comes at Night har blivit så ohyggligt hyllad att det var svårt att hålla förväntningarna på en rimlig nivå. Den har kallats allt från ”tidernas bästa skräckfilm” till ”dina livs mest skräckfyllda 90 minuter” och den bombastiska trailern har väl mer eller mindre konfirmerat att detta skulle kvala in som ett rent helvete. När jag satt där i biomörkret och funderade på om jag inte borde tagit vuxenblöja ändå slår det mig snart att det som vanligt varit en överdrift av kolossala mått. Att jag envisas med att gå på de där billiga PR-tricken gång efter annan, man blir ju smålack. Det här är ju ingen skräckrulle med monster och skit, det är en postapokalyptisk nagelbitare, visserligen en ytterst effektiv sådan men i alla fall.

ICAN3

Farsan mår pyton

Det inte mycket vi får veta här. Civilisationen har gått åt skogen, i dubbel bemärkelse. Det finns ett fåtal överlevande som lever under primitiva former i majestätiska barrskogar där vinden ständigt viner mellan grenarna. Just i ett sådant skogsparti har en liten familj slagit ner sina bopålar och Travis (Kelvin Harrison Jr.), Paul (Joel Edgerton) och Sarah (Carmen Ejogo) försöker leva livet så gott det går men det är inte lätt när en dödsdom när som helst kan verkställas. På något sätt har pesten slagit till igen, eller ja vi får aldrig veta att det är just pesten som härjar men symtomen stämmer väl överens med den fruktade sjukdomen i alla fall och precis i början får vi också se dess första offer. Sarahs farsa är i riktigt dåligt skick med bölder över hela kroppen och ur munnen rinner en tjock blodliknande sörja. Det är inte mycket att fundera över, det är bara att rulla ut karln i skogen och avrätta honom. Metoden är snabb och smärtfri, en kula i huvudet och sedan bränna och gräva ner liket för att eliminera risken för spridning. Under hela processen bär trion gasmasker och skyddskläder. Travis som precis sett sin morfar avlivas som en sjuk gammal märr får sedan hjälpa till med att begrava liket, snacka om traumatisk barndom och visst sätter händelsen sina spår i grabben. Han spenderar resten av filmen i lindrig insomnia där han bara sover korta partier där drömmarna är ständigt återkommande och det är inga drömmar om fluffiga kattungar direkt. Nej, han ser sina egna armar fyllda av mörka bölder och vaknar skrikande och kallsvettig i natten.

ICAN4

Fredagsmys

 

Hans föräldrar försöker väl så gott de kan att hålla pojken vid gott mod men lägg där till övriga utmaningar som kommer med dystopi, ni vet det där vanliga, sparsam matreserv, kampen att hitta rent vatten och att ständigt försöka hålla den lilla träkåken med ström. Alla som har pluggat reglerna vet att det största problemet med att vara hyggligt framgångsrik i en postapokalytisk värld är att man kan vara helt säker på att mikrovälfärden någon gång kommer att locka till sig övrig pöbel som också vill ha det lite gött i stugvärmen och äta konserver istället för bark. Det är oundvikligt och sker här ganska omgående. En snubbe bryter sig in i familjens komfortzon och det skall visa sig att han också har fru och barn. Han hade inga fientliga intentioner, han ville bara ha lite mat och vatten till sina icke smittade familjemedlemmar, no harm. Efter vissa dubier bestämmer sig Paul i alla fall för att låta Will (Christopher Abbott)  och Kim (Riley Keough) flytta in med sin treåriga son och dela förnödenheter men går de verkligen att lita på?

ICAN

Konflikter löses som alltid bäst med skarpladdat vapen

It Comes at Night är en psykologisk mardröm i en mardröm. Den testar ständigt dina nerver med små medel och filmen följer grundkonceptet för överlevnadsfilm/spel där varje felaktigt beslut kan få katastrofala konsekvenser. Det här är ingen The Walking Dead eller 28 Days Later, nej filmen bär snarare spår av The Road, intim, minimalistisk och psykiskt påfrestande. Det här är ett ytterst tänkbart scenario om mänskligheten skulle drabbas av en pandemi utan botemedel eller bara fuckar upp i allmänhet, vilket väl i ärlighetens namn är rätt troligt. Här är det inte tal om att försöka ta sig från en plats till en annan i jakten på ett serum, här stannar man och tar fighten. It Comes at Night är ett klaustrofobiskt kammarspel fyllt av laddade ögonblick och tänkvärda fragment av handling och konsekvens.

Exakt vad som kommer om natten får var och en fundera över men det är inga monster i alla fall så den som suttit och dreglat till trailern kan säkert känna sig smått lurad över avsaknaden av zombies och annat otyg. Resultatet är dock desto mer belönande och även om det inte är direkt originellt så är det i alla fall mer spännande än ännu en generisk zombieapokalyps.

Det excellenta fotot, mörkret och ljudet, som stundtals är filmens största stjärnor adderar till den redan tryckta stämningen och tillsammans med en skäggig storspelande Joel Edgerton är It Comes at Night en atmosfärisk liten pärla som definitivt bör avnjutas på bio.

It Comes at Night har biopremiär 30 juni

betyg4

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg