Senaste Kommentarer

Top Commenters

Johan Falk: Kodnamn Lisa – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 8 mars 2013 i

Film Recensioner

Polisinfiltratören Frank Wagner (Joel Kinnaman) sitter med sin lilla familj i en lägenhet i Göteborg och drömmer om franska Rivieran. Efter att ha levt med livet som insats under alla dessa år är det dags att sätta jaget före laget och tänka på framtiden medan det fortfarande finns en inom synhåll. Stämningen är uppsluppen och avslappnad. Handpenning och resplaner är redan på plats och det nya trygga livet skall snart börja men säg den lycka som varar. Plötsligt brakar ryssen genom dörren och genast är skiten igång igen.

Den 15:e delen av serien om Johan Falk går nu upp på bio och säga vad man vill om tidigare filmer men serien har sakta men säkert växt till att bli vårt lands just nu bästa kriminalserie. Nu är det kanske ingen mördande konkurrens om just den platsen men faktum är att senaste filmen Kodnamn Lisa håller hög internationell klass.

"Mäklaren sa ju att det skulle finnas hiss"

Okej, så Frank är nu på rymmen och det finns bara en person här i världen han kan lita på i en situation som denna, Johan Falk. Mitt i natten dyker han upp hemma hos den grånade polismannen, märkbart pressad, i blodigt brottarlinne och med en pistol i handen för att be om hjälp. Här hade jag förväntat mig det numera klassiska uttrycket ”vad fan!” men Eklund verkar ha googlat sitt namn och överraskar istället med ett ”vad i helvete!”

De inser snart att Franks identitet har blivit röjd och att varenda förortsgäng i Götet är på krigsstigen. Nu är det inte längre bara välorganiserade öststatsgangsters som vill åt Wagners skalp. Råskinn med rakade skallar, tribaltatueringar och bombarjackor samlas i typiska tillhåll för kriminella element och skriker könsord och svordomar. Priset på förrädarens huvud trissas upp och adrenalinet sprutar från alla håll men Frank Wagner hade inte överlevt så länge som han gjort om han inte själv var en enmansarmé med ett temperament hett som en finsk ångbastu. Näsor och knäskålar knäcks i ett eskalerande tempo och när Kinnaman spänner sin mörka blick i dig och vrålar ”Jag klipper dig på två röda, fattaru” så saliven stänker då är du inte så fräck längre.

Han är tuuung Kinnaman, tung!

Det dröjer inte länge innan attackerna ökar runt om i staden och både gangsterbossar och poliser får sina fiskar varma. Samtidigt gör Johan Falk vad han kan för att skydda sin gunstling men det är långt ifrån alla i poliskåren som hyser samma respekt för den gänglige tjallaren och Falk, som dessutom lämnat in sin avskedsansökan får snart ögonen på sig. Någon som däremot alltid finns vid hans sida är vapendragaren och polaren Patrik Agrell (Mikael Tornving) och han är som vanligt skitförbannad på allt och alla. Den norrländska tornadon rasar i polishuset med full kraft när både polischefer och högavlönade jurister får sig en känga. Det är inte särskilt välspelat men det är intensivt och rätt underhållande. Det är faktiskt svårt att hitta någon som inte är förbannad i Kodnamn Lisa.

Kinnaman får mycket tid i strålkastarljuset och han visar återigen att han levererar som bad boy och rollen som Frank Wagner passar honom verkligen som hand i handske. Johan Falk spelas som vanligt av Jakob Eklund och det mesta har väl redan sagts om Göteborgs svar på Liam Neeson och ja, han låter fortfarande mer som en salongsberusad hamnarbetare än en kriminalare men antingen har han tonat ner ”goa gubbar-attityden” något eller så är jag vid det här laget så van och avtrubbad att det inte hindrar mig från att tycka att Kodnamn Lisa faktiskt är en rätt angenäm actionrulle, en av de bättre som producerats i det här landet till och med. Produktionen känns mer påkostad och genomtänkt än tidigare och det snabba snygga fotot tillsammans med den pumpande bakgrundsmusiken bygger upp de nerviga actionscenerna på ett högst effektivt sätt. Det är faktiskt nästan så att jag skulle vilja kalla filmen en svensk Taken men det vore kanske att ta i.

Johan Falk: Kodnamn Lisa har biopremiär 15 mars

betyg4

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg