Senaste Kommentarer

Top Commenters

Justice League – Trista superhjältar i svagsint sammelsurium

Inlägg av Måns Lindman den 15 november 2017 i

Recensioner

Nej, det gick inte den här gången heller. DC Comics har en riktigt bedrövlig hit rate när det gäller de senaste årens filmatiseringar av diverse superhjältar med tillhörande skurk och hade inte Wonder Woman lyckats sopa mattan med konkurrensen häromsistens så hade det varit rent parodiskt. Vems fel är det då undrar den vetgirige. Det är sällan en persons fel när något fuckas upp kapitalt och det är det väl inte här heller men om man skall hitta en enskild faktor som hela tiden återkommer när de nutida filmerna slaktas av både kritiker och publik så är det ändå Zack Snyder som tvingas stå i skamvrån. Karln har aldrig varit återhållsam när det gäller att kräma det sista ur processorkraften i de stackars renderingsdatorerna men nu har han helt gått vilse i CG-dimman och är en självskriven tronföljare när Michael Bay så småningom lägger bomberna på hyllan för gott och kandiderar till president, kom ihåg var ni läste det först.

I Justice League fortsätter Zack på inslagen väg, att blåsa på med allt vad latextygen håller. Det är så mycket slow motion, bullet time och virtuella body slams att jag helt glömmer bort att det finns en story också, eller gör det verkligen det? Ja kanske, om man räknar in det gamla slitna ”getting the band together again” som story. Batman kutar omkring, mumlar i skägget och jagar ihop ett gäng halvmesyrer som enade skall rädda planeten från ännu en storskurk. Det må låta förenklat men sådan är sanningen. Ibland är det enkla också det mest geniala men det resonemanget kan man snabbt lägga åt sidan när det gäller det här hjältegyttret. Förväntningarna var ändå rätt hyggliga efter att ha läst förhandstweets under natten, men tji fick jag när det skulle visa sig att Snyders nya rulle även den var hysteriskt usel #dåligstämning.

En av få ljusglimtar i Snyders Justice League

Justice League börjar annars lovande med ett snyggt intro och vi får direkt veta att Superman är död. Staden sörjer och flaggor vajar på halv stång när illasinnade banditer och bovar nu åtnjuter ett smörgåsbord av potentiella brottsplatser. Utan Stålis finns det nämligen ingen infrastruktur alls. Polismyndigheten krisar, trafikkaos råder och media har inget att rapportera om, löpet som tidigare utgjordes av hjältedåd har nu ersatts av bortsprungna kattungar. Nej, livet utan Kal-El är kort och gott öken och det skall minsann bli värre innan det blir bättre.

Plötsligt invaderas stadskärnan av flygfän i gummidräkt och simglasögon och Batman känner att det här kommer ju inte att hålla. Han måste genast ut och hitta ett gäng frivilliga kombattanter som kan assistera honom i ett stundande hejdlöst rövsparkande av potentater och tack vare ett välfyllt bankkonto och en oerhört dedikerad butler har han snart nosat upp ett par protegéer. Aquaman, Flash, Wonder Woman och Cyborg. Det kan säkert ha varit någon mer tjomme där i periferin som gjorde noll avtryck men det spelar ingen större roll, man har fullt upp att följa de här gökarna under två timmars brokig speltid. Justice League är som en plankstek i konceptet, det är en jävla massa medelmåtta ihopslafsat på en alldeles för liten yta och eftersmaken är fadd.

Botten upp Aquaman!

Batman och Superman behöver knappast någon introduktion så vi hoppar helt enkelt det. Det finns väl ingen som orkar läsa eller för all del skriva mer om stenstoderna Henry Cavill och Ben Affleck, vi har sett det nu och det är mer av samma. Desto mer intressant då att dyka ner i den övriga ensemblen och på tal om dyka… Aquaman (Jason Momoa) har av någon outgrundlig anledning tatuerade fiskfjäll, krökar hejdlöst och lever i någon form av dunkel fiskeby där skäggprydda män skrålar och spänner musklerna. När han får besök av Bruce Wayne skrockar han och undrar vad som driver en människa att klä sig i fladdermusdräkt. Amendurå! Du som springer omkring halvnäck i läderhosen och vevar med en högaffel, ska du säga nåt? VA VA VA?!

Flash (Ezra Miller) är något av det mest enerverande man kan se på bio. En stereotyp science-nörd med social fobi men med spetskompetens inom obskyra och helt oanvändbara kunskapsområden. Av en ren slump är han dessutom väldigt lik Sheldon Cooper i Big Bang Theory, ett annat irritationsmoment som man dock bara behöver dodga under en halvtimma per avsnitt, här snackar vi nästan två timmar cringe. Cyborg (Ray Fisher) är i sin tur så trist att klockorna stannar och då har han ändå den mest tragiska bakgrunden av samtliga inblandade. Den enda som kommer undan med äran i behåll i den här skocken är Gal Gadot i rollen som Wonder Woman, igen. Hon har en närvaro och ett djup som ingen av de tidigare nämnda ens kan drömma om. Trots att det är så fånigt och osammanhängande att det är svårt att tro att det faktiskt är vuxna människor som skrivit manus så lyckas hon ändå hålla liv i grejerna och är den enskilt största anledningen till att Justice League inte havererar fullständigt.

Det är bra Blixten, spring iväg och kom aldrig tillbaka!

Skurken då? Ja, tyvärr finns det ju en sådan också. Steppenwolf (Cirián Hinds) är namnet att inte lägga på minnet, maken till generisk superskurk har väl sällan skådats. Det är det vanliga tugget. Supervapen, basröst och herravälde. Den här gången finns vapnet i tre boxar som strategiskt fördelats mellan olika fraktioner och nu är det dags att rasa lite. Boxarna ifråga är nämligen otäckt lika de loot-boxar som kan köpas i spelet Injustice 2, med samma karaktärer.

För den som inte vet vad en loot-box är så är det ett sätt för speltillverkare att mjölka konsumenterna på extra stålar. Genom att pynta för boxar kan man enligt speltillverkarna köpa sig lycka och framgång och slippa grinding men vi vet givetvis att det inte är värt att lägga riktiga pengar på sånt. Om man inte kan spela sig till ett bättre vapen så är det humbug. Nu vet jag förvisso att det förkommer så kallade mother boxes i den tecknade serien men det spelar ingen roll, genom att göra dem likadana som i spelet så vill DC naturligtvis få folk som ser rullen att köpa spelet och därefter loot-boxarna, det kan man räkna ut med röva och en bit krita.

Zzzzzzzzzyborg

Visuellt är Justice League naturligtvis imponerande. Har man lagt allt krut på spejsiga specialeffekter så vore det ju rätt surt om man misslyckades att leverera på det planet. Det riktigt syns hur artificiellt, tillrättalagt och perfekt allt är även om man har bommat rejält när det kommer till Henry Cavills ena ögonbryn som har två extremt långa hårstrån som sticker ut, något som är oerhört tydligt i close ups, men det kanske bara är jag som lägger märke till sådana till synes triviala detaljer eller fadäser om man så vill.

Nåväl, problemet är bara att ingenting (förutom Cavills ögonbryn) känns äkta och då menar jag inte bara det självklara som att människor de facto kan flyga genom en lobby eller kasta bilar på oskyldigt folk. Jag syftar på själva bristen på substans som genomsyrar hela skapelsen Justice League. Gränslöst platta karaktärer, fullständigt orimliga dialoger, mycket brofist och avsaknaden av något som faktiskt betyder något. I know, det är en superhjälterulle men Zack Snyder kan inte skylla på det längre. Det är för genomskinligt. Kan man skapa känslor med Logan så borde man kunna göra det här också. Inte ens Batman känns mänsklig längre, nu är det bara produktplacering där människor utgör själva produkterna även om det heller inte längre råder några som helst tvivel om vilket bilmärke man rattar i egenskap av superhjälte. I sina bästa stunder är Justice League hjärndöd underhållning, i sina sämsta är det en riktigt enerverande dynga.

Justice League har biopremiär 15 november

 

 

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg