Senaste Kommentarer

Top Commenters

Känn ingen sorg – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 15 juli 2013 i

Film Recensioner

KIS2

”Och vad vet du om kärleken
Förrän du förgäves hatat den
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna
För kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva”

Brännö Serenad – Håkan Hellström

Lindman: Känn ingen sorg börjar med ett bildspel av Göteborg. En ensam spårvagn glider sakta över Älvsborgsbron och luften är lätt morgondisig så där som den brukar vara i Göteborg om våren. En lågmäld ”jag har varit i alla städer” inleder Måns Mårlind och Björn Steins film om Håkan Hellströms musik. ”Dom sa till mig, far inte till Stockholm för du blir aldrig mer densamma.” Lokalpatriotismen är tydlig och man märker tidigt i filmen att Känn ingen sorg inte bara är en kärleksförklaring till musiken eller till prinsessan Eva utan också en outplånlig kärlek till en hemstad. Det regnar inte men man kan känna att himlen är svårmodig och solen söker desperat sin väg ut från de lågt hängande molnen. Det är mörkt men ljuset finns där någonstans och det är också den känslan som genomsyrar hela filmen. Känn ingen sorg är alltså inte baserad på Håkan Hellströms liv även om det finns många detaljer i berättelsen som förmodligen inte är helt tagna ur luften. Nej, istället har man fokuserat på att bygga en historia kring Håkans texter och det är väl ett styrkebesked om något. Att lyckas göra en film på nästan två timmar baserade på Håkans högst personliga låttexter, en film som på dessa premisser dessutom håller hela vägen in i den euforiska finalen är ingenting annat än imponerande.

Pål Gullberg är en gudabenådad, lätt misantropisk kille med svår panikångest. Han går omkring med så mycket talang men vågar inte ta steget. Han klarar inte av att släppa taget om det som är välkänt och tryggt. Istället drar han och hans bästa vänner Lena och Johnny med det svarta molnet över sig runt bland krogarna kring Andra Långgatan. Iklädd GAIS-tröja hinkar han bira och gin i mörka, dammiga lokaler där lokala band framför covers av Dexy Midnight Runners och Nationalteatern. Lena och Johnny pratar ständigt om Påls genombrott. Att han en dag kommer att stå där och frälsa en hel värld. Att han kommer att ta sig till Rio, drömmarnas stad och där kommer han att brinna för alla som vill höra. Jag blev helt golvad redan från start. Eller som Påls farfar, spelad av Tomas von Brömssen säger i filmen ”Jag blev förälskad på direkten”. Hur kände du inför inledningen Alex?

KIS3

Varför så dystra? Ni har precis blivit hyllade av två gnällspikar.

Alex: Jag kan inte annat än att hålla med. Redan i filmens första scener så spred sig ett saligt leende tvärs över hela mitt ansikte och möttes någonstans i nacken för att sedan mysigt vänslas där bak genom hela filmen, även i filmens mörkaste ögonblick  men då sökte de tröst i varandras sällskap och fick tårarna att smaka sött istället för bittert. Som göteborgare i exil så var det en fröjd för ögat att återse alla de miljöer som jag själv trampat, sprungit och raglat fram under oräkneliga nätter tillsammans med mina vänner. Andra Långgatan med omnejd var under en period i livet mitt andra hem och när trion kliver in på Jazzhuset så nådde min nostalgiska eufori sådana höjder att jag knappt kunde sitta varken still eller tyst i biosätet. Jag minns framförallt en kväll på detta etablissemang då jag var där med min Johnny och min Lena, förvisso var de båda killar, men du Måns fattar nog vad jag menar. Alla har vi eller har i alla fall haft våra egna Johnny och Lena, de kan vara av valfritt kön och antal, men vi har alla haft dem. Vännerna som hängde med i vått och torrt, ur och skur, moll och dur. Vi var där denna kväll, vi var där ganska ofta, men just denna kväll så sprang det runt en energisk snubbe i lokalen. Han hade på sig en blå T-shirt där han med svart isoleringtejp skrivit sitt namn: ”Håkan”. Han hälsade glatt på oss, jag vill minnas att vi tog en bira med honom och han förklarade att han skulle ha spelning senare. När jag sedan stod med min öl i handen och tittade på denna spelning så minns jag att jag tänkte: ”Han sjunger som en kratta… men faan vad bra det är!”. Denna Håkan var ingen mindre än filmens inspirationskälla, Håkan Hellström.

Lite så känner jag även för filmen. För det är i grunden en ganska enkel historia om vänskap och kärlek, mod och vägen in i ett nytt liv, men den träffar en som ett knytnävsslag rakt i hjärtat. Jag kände mig så otroligt lycklig! Som om filmen handlade om mig! Det kändes som att jag hade varit på varenda ställe, varit med om alla saker och kände alla dessa människor! Mitt hjärta bultade i takt med musiken och sjöng med i texter jag inte kan men som handlar om mitt liv! Att kunna förmedla alla dessa känslor är en beundransvärd bedrift som Mårlind och Stein tillsammans med manusförfattaren Cilla Jackert lyckas med till hundra procent! Att de sedan har en grymt begåvad ensemble gör ju inte det hela sämre. Adam Lundgren visade ju redan i ”Torka aldrig tårar…” att han är sjukt begåvad och som Pål är han så himla självklar att jag bara vill krama om honom och aldrig släppa taget. Josefin Neldén och Jonathan Andersson som Lena och Johnny respektive håller utan ansträngning jämna steg, Lena som hyser en hemlig förälskelse som hon för vänskapens skull håller inne med, Johnny som på ytan är en bekymmersfri och utåtriktad själ men som ständigt hemsök av en mörkt moln. Disa Östrand som den förföriska Eva personifierar alla de misslyckade förälskelser som jag haft i mina ungdomsdagar och hon är utsökt i rollen som den eviga förförerskan som söker uppmärksamhet vart än hon kan få den. Håller du inte med mig Måns?

KIS4

Utsikt över Göteborg

Lindman: Jo men visst är det så. Jag håller med dig och jag tror också att alla, eller jag önskar i alla fall att alla har en Johnny och en Lena i sitt liv. En vänskap där man delar allt. En vänskap som trots att den oundvikligen vittrar med tiden ändå består. I filmen sviker Pål sina vänner för kärlekens skull och hur många gånger har man inte varit där men man vet också att man alltid kan komma tillbaka för tröst, lyckönskningar eller annat som hör livet till. Man vet att vänner är det viktigaste man har och att banden är starkare än kärleken för trots hårt slitage genom livet finns de alltid där. Men när man en gång svor att ta en kula för sin Johnny så kanske man nu istället kan tänka sig att köpa hem ett flak öl till honom när man ändå är i Danmark. Det är oerhört sorgligt att bli påmind om men samtidigt är glädjen ännu större när man lyckas plocka fram de där minnena. Minnen som inte alls är olika dem i Känn ingen sorg. Festerna, ställena, vännerna, ovännerna och musiken. Herregud musiken. Vad vore väl Känn ingen sorg utan musiken. Håkan är medias gullegris så är det. Varje gång Håkan spelar så är det utsålda hus och det spelar ingen roll om det är Allsång på Skansen eller Ullevi. Alla älskar Håkan. Ja, förutom de som tycker att han sjunger falskt och snor låtar då förstås.

Personligen tycker jag att Håkan är värd sina hyllningar. Jag älskar personer som brinner och Håkan brinner som en fackla, han utvecklas, han överraskar och han öppnar sitt hjärta på vid gavel och bjuder in alla som vill komma. Därför älskar jag sättet på hur man slår tillbaka på belackarna genom att själva belysa det här i filmen. Det finns ett starkt ögonblick där Pål säger ”Det lät lite falskt men vadå, jag gjorde det och det är det viktiga.” Vid ett annat tillfälle avslöjar han för Eva att han snor sådant han tycker är bra men gör något eget av det och precis så är det ju med Håkans musik. Han är älskad av många men privat vet man inte så mycket och här gör Adam Lundgren ett makalöst porträtt. Han är som sagt var inte Håkan Hellström i filmen men det känns verkligen som om han vore det. Han har har musiken i sig och han får precis som Håkan starta karriären som trummis i ett band, här är det dock inte Broder Daniel även om Henrik Berggren med glittriga stjärnor i ansiktet skymtar förbi i en scen. Han pratar dessutom precis som Håkan, något som enligt skådespelaren själv var det svåraste med hela inspelningen men trots sin flummighet, stapplande och stammande så finns det inte ett uns av tvekan i Adams agerande och charmen går rakt genom duken och träffar där den skall, i hjärtat. Det är inte ofta det låter vackert eller särskilt trovärdigt med göteborgska på film men här skulle det inte fungera med något annat. Jag kan köpa att det bara är stockholmare i Wallanderfilmerna, trots det skånska ursprunget men här vilar hela berättelsens själ på en göteborgsk grund och det skulle döda magin att överge den.

Ja, jag blev förälskad på direkten. Känn ingen sorg är för mig den bästa svenska filmen i år, ja faktiskt på många år. Det är en känslostorm som sveper över mig för att aldrig släppa taget. Allt i filmen berör mig på ett angenämt men samtidigt smärtsamt vis. Ibland brister det och då kan jag inte hålla tillbaka. Jag må vara göteborgare men budskapet är universellt. Musiken och kärleken finns överallt, det gäller bara att leta på rätt ställen.

KIS5

Ett av filmens fantastiska musikalnummer

Alex: Musiken ja, att säga något om den blir egentligen en smula knepigt eftersom filmen är musiken och musiken är filmen, sällan har jag väl i en svensk film varit med om att musiken är lika självklar som allt annat. Jag är personligen inget Håkan Hellström-fan, trots det där mötet på Jazzhuset för så många år sedan, men här är hans musik ALLT. Den har en sådan naturlig plats att jag måste tänka efter för att få ett riktigt grepp om den, vilket jag menar är positivt. Det leder mig dock också in på det enda negativa som jag kan säga om filmen, det var för lite musikinslag, och då menar jag inte att det saknas musik. För musik är det i stort sett i varje bildruta, eller så får jag åtminstone känslan av att det är det. Nej, vad jag saknar är mer musikalliknande inslag. Det finns två fantastiska musikalnummer i filmen som fick min gåshud att få gåshud och jag skulle velat sett fler av det slaget, ställen där musiken blir en ännu större del av filmen och berättandet. Men det är faktiskt också det enda negativa jag kan komma på. Jag vill dessutom uppmärksamma Mårlind och Steins formspråk som förhöjer den smått sagolika stämning som filmen genomsyras av, visuellt så är det en fröjd för ögat. Vattendroppar som blir till dansande noter i Påls sovrum, Älvsborgsbron som rasar samman samtidigt som Påls värld gör det, är bara några av de vackra bilder som ger liv åt Påls subjektiva berättelse. Känn ingen sorg är ett mästerverk där alla inblandade konstnärer har dragit sina egna personliga penseldrag och skapat en tavla som är så full av känslor att jag blir alldeles varm inombords bara jag tänker på det. Visst andas filmen en otrolig kärlek till staden Göteborg, men det är ändå en allmängiltig kärlek till sina rötter, till en tid förfluten, till en tid i livet då allting var möjligt och varje dag var mer eller mindre ett äventyr.

Så oavsett om du har ditt hjärta i Göteborg, Stockholm, Överkalix eller Moldavien så är jag övertygad om att du kan känna igen dig. Jag instämmer helhjärtat med min kollega om att Känn ingen sorg utan tvekan är den bästa svenska filmen i år, ni som läst mina tidigare recensioner vet att jag och svensk film inte kommer särskilt bra överens, men nu är vi de bästa av vänner igen precis som Pål, Lena och Johnny. Det här är den bästa svenska filmen på år och dar! Jag säger som Pål: ”Där fan satt den Johnny”.

Känn ingen sorg har premiär 19 juli

http://onyanserat.se/wp-content/uploads/2010/02/betyg5.jpg

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Eduardo Alarcon Klein

    Tveklöst den bästa svenska filmen på år och dag. Som en som aldrig haft något till övers Håkan så kan jag bara säga som jag sa om Britney Spears soundtracket till Springbreakers – det handlar så mycket om kontext. Här är musiken filmen och filmen musiken och det skulle aldrig funkat annars och det är så otroligt bra. Otroligt bra och samtidigt otroligt svenskt på något sätt – det är vackert. En blivande klassiker och inte minst en framtida nostalgisk trip för dom som växt upp med Håkan och vare sig dom velat det eller inte har en relation till hans toner.

  • Pinky

    Inga spårvagnar glider över Älvsborgsbron..

  • Lindman1

    Tack Pinky, då vet vi det. Många sömnlösa nätter som kan undvikas nu.

Fler onyanserade inlägg