Köping Hillbillies – Recension

Köping Hillbillies

De heter Stefan, Jocke, Roger, ”Norrland” och Glenn, och de får mitt hjärta att rusa i vild berg-och-dalbana mellan brännande smärta och förlamande lycka. De är Köping Hillbillies, och för den som lyckats missa SVT:s dokumentär om deras rullstolsrugby-lag kan jag meddela att det helt och hållet är din förlust. I en tid där fler hellre ser på när Anna Anka tuggar brosk än på nyheterna, känns det fint att några människor vågar visa hur man verkligen lever livet. Det finns inget glamouröst över deras vardag, ändå krävs det inget snille för att fatta att de är lyckligare än vad många av oss någonsin kommer att bli.

De tränar hårdare, äter sundare och både skrattar och älskar mer än de flesta med två fungerande ben. De lever i ett tempo som fullkomligt tar andan ur en och avundsjukans små bubblor stiger upp i halsen när jag ser deras dagar passera. Jag ser hängivna pojkvänner och äkta män till älskande flickvänner och hustrur, stolta fäder och iskalla strateger i varje scen. Jag ser ett familjeliv som är så självklart att jag känner mig ensammast i hela världen. Jag har sällan blivit så tagen som under denna series gång. Det har varit så många saker som krupit under huden. Jockes blick när han berättade om hur det kändes när han insåg att han skulle bli pappa,  Glenn som pratar med sin svärfar om hur det känns att hans flickvän skaffat MC-körkort, Roger som plötsligt inte vill spela rugby längre, ”Norrland” som visar sin flickvän bryggan där han blev förlamad, och Stefan som blir skitförbannad när hans nya soffa inte går in i den handikappanpassade lägenheten.

Så mycket kärlek, så mycket sorg att det räcker och blir över. Vi kan alla lära oss av dessa fem killar, om respekt, kärlek och överlevnad. Jag vet i alla fall att de skulle sopa mattan med Mia Törnblom. Inte helt oförtjänt heller. Och jag som hittills alltid fnyst åt allt vad sport heter, har fått ett favoritlag.

Köping Hillbillies visas nu på SVTplay