Senaste Kommentarer

  • Olof on Assholes off screen

    Intressant ämne. Svårt att överblicka. Vill vi ha en nolltolerans, eller var sätter vi gränsen? Ett sätt att lösa problemet,...
    Posted 26 juli, 2017
  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

La La Land – Kärlek och jazz i perfekt symbios

Inlägg av Måns Lindman den 25 januari 2017 i

Recensioner

Damien Chazelle har inte ens fyllt 32 bast men hans två senaste filmer har redan sopat hem åtta Golden Globe och tre Oscars och det skulle sannerligen inte förvåna mig det minsta om prisskåpet blir överfullt redan nästa månad. La La Land är nämligen nominerad inom hela fjorton kategorier och jag förstår varför. Det här är en film som egentligen inte borde finnas år 2017, en film som fullständigt andas nostalgi och en gyllene era. De gnälliga säger att ”det var minsann bättre förr” och i filmens värld stämmer det faktiskt oroväckande ofta även om det inte på något sätt är ett cementerat faktum. De stora skillnaderna är historieberättandet som i dag ofta får stå åt sidan i förmån för ett påkostat actionröj med imponerande specialeffekter och skådespeleriet som kändes genuint på ett helt annat sätt än i dag. Fixa Vin Diesels kråka på papper så är det okej, så länge cashen rulllar in är allt i sin ordning.

Sedan är det som bekant alltid oerhört svårt att jämföra genrer och tidseror på det där sättet men ibland kan jag sakna filmer, eller snarare upplevelser som Casablanca och The Big Sleep. Å andra sidan, dyker det upp en rulle som La La Land då och då är det helt okej att utvecklingen går framåt. Det är ju ett ständigt underlag för ambivalens det där. Att utvecklas eller stagnera och leva på gamla meriter. I slutändan föredrar jag ändå utveckling. Allt som inte är under utveckling är under avveckling är ett gammalt härligt uttryck som gärna används ofta och väl av diverse visionärer på föreläsningar och det stämmer ju men ibland vill jag helt enkelt både ha kakan kvar och äta den.

LLL2

En vandring längs kärlekens boulevard

Om du inte hört talas om La La Land eller bara lyssnat på det ena örat och uppfattat ”jazz och musikal” har du kanske omgående viftat bort den som vore den ett envist flygfä surrande runt hörselgången för att störa betydligt viktigare tankar än folk som fjantar runt i trikåer och sjunger töntiga låtar. Moderna musikaler har med rätta blivit rejält shit-bashade eftersom den genren definitivt inte har utvecklats alls, det är fortfarande i princip Singin’ in the Rain och Sound of Music, ett rejält hopp till West Side Story och Grease och sedan ”allt det andra” även om jag personligen älskade Sweeney Todd Jag förstår dilemmat för jag har själv oerhört svårt att acceptera att skådespelare helt plötsligt bryter ut i sång och horribla Walking on Sunshine hjälpte verkligen till att driva den där spiken rejält långt in i kistan. Chazelles förra film Whiplash undvek jag medvetet ända tills jag mer eller mindre blev tvingad, jazztrummis liksom? For real? Resultatet blev att jag nu står i evig cineastisk tacksamhetsskuld. Det visade ju sig vara en av 2014 års absoluta höjdpunkter och ända sedan dess har jag undrat vad som skulle bli nästa drag från den unge och galet begåvade filmskaparen. När jag sedan fick höra att Emma Stone och Ryan Gosling skulle dansa och sjunga sig igenom en svunnen tid tvivlade jag inte för en minut. Det här skulle bli filmmagi på riktigt och satan vad jag älskar att ha rätt!

LLL3

Stone och Gosling dansar sin väg mot stjärnorna

La La Land är inte bara en musikal av den gamla skolan, den har allt det där som gjorde eran oförglömlig. Om man älskade när Gene Kelly och Françoise Dorléac leende dansade sin väg ned för en soldränkt boulevard i sorbetfärgade klädesplagg till tonerna av ett smäktande pianoklinkande kommer man att smälta inombords. Det är inget snack om den saken. Chazelle lyckas här göra det som andra misslyckas med, att utvecklas men samtidigt spela på välbekanta strängar och därmed också rikta den där nostalgiska Amorspilen rätt in i bröstkorgen samtidigt som han bygger om storyn för att kretsa kring sitt alldeles egna La La Land. Det är så brutalsnyggt gjort när gammalt möter ungt. När nostalgi och modernt möts i en spirande symbios och med fingerspitzengefühl placerar han, nästan retfullt enkelt det gamla nostalgiska Hollywood i ett modernt helfräscht Los Angeles där han behåller alla de klassiska ingredienserna. Pojke och flicka, en ensam parkbänk och plommonfärgade solnedgångar.

LLL6

Kärlek vid första ögonkastet

Sebastian (Ryan Gosling) är en passionerad jazzpianist som drömmer om att äga en klubb, inte minst för att kämpa för musikens överlevnad. Jazz är nämligen inte det hetaste på topplistorna men i Sebastians hjärta brinner en eld som vägrar slockna. Det är också denna eld som så småningom får Mia (Emma Stone) att falla som en fura för den ambitiösa och charmiga mannen. Mia är en talangfull skådespelerska med stora ambitioner men hon lyckas aldrig få det där drömgiget. Det är också det som förenar de två. De behövde ett enda tillfälle att slå igenom, istället fick de varandra och det hela är så vackert att väggarna runt mig krackelerar. Jag sugs in i en annan värld, en annan tid där allt är elyseiskt och elokvent.

LLL4

Gosling tar det piano

En berättigad fråga för en potentiell biobesökare är väl; ”Är det en riktig musikal eller en spelfilm med ett par musikaliska inslag här och där?” Redan i det magnifika intronumret står det klart att det här är en musikal i ordets rätta bemärkelse. Det finns inga som helst dubier kring vilken typ av film Chazelle har velat göra. La La Land hymlar inte med vad den är. Det är träffande komik, tidlösa musikarrangemang och en filmromans som tar sin rättmätiga plats där uppe på stjärnhimlen bland Judy Garland, Julie Andrews, Errol Flynn, och Fred Astaire. Nu låter det ju som att allt är rosa moln och fjärilar i magen men det hade varit lite väl klyschigt och inte alls i paritet med verkliga livet eller Chazelles livsåskådning. Som i de flesta förhållanden kommer prövningar och ett livspussel där inte alla bitar passar och det också det här som gör La La Land till något unikt. Återigen, konsten att mixa gammal bekymmersfri kärlek som aldrig rostar med moderna utmaningar.

It takes two to tango, och om jag redan innan var både begeistrad och golvad av fantastiska Emma Stone och hade en hemlig man crush på Ryan Gosling har läget knappast förändrats i och med La La Land. Det fullkomligt lyser och sprakar om paret som äger varenda bildruta i det här mästerverket. Det finns inga som helst tvivel om att det har ”klickat” mellan de här två. Jag köper romansen rakt av och kände mig faktiskt genuint glad för deras skull under flertalet scener, så gripande är deras prestationer, att jag inte ens vet var och när jag befinner mig och visst är det väl så det skall vara ändå. De är så jävla vackra båda två också att jag knappt hittar ord. Alltså, är det någon som på riktigt har förstått vilken superstjärna Emma Stone är på väg att bli?

LLL5

Stone äger scenen

Dans och sång då? Hur är kvallen på den är kanske nästa berättigade fråga; Nå, tidigare nämnda legendarer behöver kanske inte känna sig direkt hotade men det är heller inte meningen. Det finns en spontanitet och avslappnad feeling i La La Land som inte kräver koreografiska toppnoteringar. Missförstå mig inte nu bara. Det är definitivt storartat och vältajmat men det är helheten som är själva grejen med La La Land. Man kan inte bara plocka små godbitar här och där, man måste köpa hela paketet och bara gotta sig i allt det vackra och kreativa. I fel händer hade det här så otroligt lätt kunnat bli ännu en sötsliskig pastisch men Chazelle vägrar att gå i den fällan och låter mig därför lämna biografen med tårar i ögonen, ett blödande hjärta och en sång i huvudet. Jag vet inte vad den heter men jag vet att jag älskar den.

La La Land har biopremiär 27 januari

betyg5

 

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg