Senaste Kommentarer

Top Commenters

Lady Bird – Saoirse Ronan briljerar i rolig och berörande uppväxtskildring

Inlägg av Ingrid Forsberg den 9 mars 2018 i

Recensioner

17-åriga Christine McPherson har bestämt sig för att hon inte heter Christine längre, hon heter Lady Bird nu. Aningen pretentiöst, javisst, men när en lärare frågar: Is that your given name? och hon svarar: Yes. It’s been given to me, by me så känns det inte så himla konstigt ändå.

Det är i Sacramento år 2002, och Lady Bird som går sista året på en katolsk High School längtar därifrån. Hon vill bort från Kalifornien, till Östkusten och New York (eller i alla fall Connecticut), där författare bor och där det finns kultur. Att hon skulle bli tvungen att gå på något halvdant universitet eller college i Sacramento är ungefär det värsta öde hon kan tänka sig. Men att komma in på, och betala, något av prestige-universiteten på Östkusten ligger inte direkt i linje med varken familjens ekonomi eller med Lady Birds skolprestationer. Men det betyder inte att hon släpper tanken och ger upp.

Lady Bird (Saoirse Ronan) och bästisen Julie (Beanie Feldstein)

Om man beskriver filmen Lady Bird så låter det rätt likt många andra tonårsfilmer man har sett. En tonårstjej som håller på att bli vuxen, försöker hitta sig själv, upplever sina första kärleksrelationer, dealar med att vara från “fel” sida av stan, försöker bli kompis med de coola på skolan, tjafsar med sina föräldrar osv. Men regissören och manusförfattaren Greta Gerwig (som tidigare mest är känd som indiefilmskådis) har liksom tagit de här beståndsdelarna och skrivit ett mycket bättre manus, castat mycket bättre skådisar, och regisserat mycket bättre än i de där andra high-school-filmerna. Så att det blir en träffsäker, charmig, rolig och rörande uppväxtskildring, som faktiskt på många sätt undviker klyschor, trots att det på ytan är så mycket som känns igen.

För i Lady Bird är ändå inte händelser och relationer så svartvita, inte så förutsägbara som i filmer som på ytan kanske känns snarlika. Händelser som är typiska för high school-filmer utvecklas på sätt som inte är så typiska, de får inte så överdrivet dramatiska konsekvenser som man förväntar sig. Och huvudpersonen är, trots sitt rosa hår och egensinniga personlighet, faktiskt inte en sån där överdrivet quirky indietjej som man blir galen på. Ingen manic pixie dream girl alltså! Vilket icke är att förringa.

Lucas Hedges som den snälla killen Danny (med smak för mysiga tröjor)

Saoirse Ronan är briljant i huvudrollen. Såklart. Hon är så jävla bra i allt hon gör, både humor och allvar. Hon är 23 år och har redan blivit Oscarsnominerad 3 (!) gånger! Och alla som spelar de största birollerna är också skitbra. Beanie Feldstein som Lady Birds bästis Julie, Lucas Hedges som den snälla musikalkillen Danny, Tracy Letts som Lady Birds fina pappa som försöker stötta dottern så gott det går i hennes drömmar (samtidigt som hon är rätt blind för pappans tuffa livssituation).

Och Timothée Chalamet, årets absolut starkaste skådisgenombrott med sin huvudroll i Call me by your name, spelar den odrägligt coola killen Kyle. Som är sådär tilldragande pretentiös (läser svår bok på fest, spelar bas under lugg i indieband, röker bara handrullade cigg eftersom han försöker att inte “delta i kapitalismen”) samtidigt som han såklart är en odräglig douche. Detta spelar Timothée så bra att Instagram översköljts av kommentarer i stil med: I loved you, Timothée. Now I saw Lady Bird and I don’t like you anymore. Kidsen alltså, de verkar ha oroväckande svårt att skilja på verklighet och fiktion…


Kyle – odrägligt tilldragande cool kille.

Men den mest lysande birollen är förstås Laurie Metcalf som Lady Birds mamma. Hon är helt suverän, och blev med rätta Oscarsnominerad för sin insats. För Lady Bird är en “coming-of-age-historia” – men det är också en skildring av en väldigt stark mamma-dotter-relation. Stark som i att de håller på att göra varandra galna av en blandning av irritation och kärlek. Man blir galen på båda två, och vill krama och slå dem på käften samtidigt ibland. Som Danny säger till Lady Bird om mamman: She’s warm. But she’s also kinda scary.

De bråkar nästan hela tiden, men bråken går liksom sömlöst över i stunder där de har de mysigaste mamma-dotter-hängen. Det är som att deras bråk är så ständigt pågående att det har blivit som ett bakgrundsbrus som plötsligt kan avbrytas, och obemärkt gå över in en helt annan stämning. Och det här skildrar Greta Gerwig så bra, till exempel i en av filmens bästa scener där mor och dotter kollar på kläder. Mamman irriterar sig på att Lady Bird släpar med fötterna, men mitt i tjafset hittar hon en fin klänning som hon håller upp. Lady Bird avbryter sig mitt i en irriterad mening och utbrister Oh, it’s perfect! Mamman: Do you love it?, och så är stämningen sådär mamma-dotter-fin igen.

Lady Bird (Saoirse Ronan) och hennes mamma (Laurie Metcalf)

Greta Gerwig kommer själv från Sacramento, är samma generation som Lady Bird, och har sagt att filmen är semi-självbiografisk. Och det märks i hennes omsorg för karaktärerna och detaljerna i filmen. Jag känner igen mig i det där med att komma från en mindre stad (mindre stad kan i det här fallet ha både 5000 invånare och 500 000 invånare, bara den är mindre och tråkigare än andra städer) och längta bort till det som är mer spännande, mer konstnärligt, där det händer saker, där människor “live through things”. Men någonstans älskar man det hemtama också, detaljerna man känner igen, gatorna man har gått på tusentals gånger.

En av lärarna säger till Lady Bird att det märks att hon älskar Sacramento, för att hon beskriver staden med sådan omsorg och uppmärksamhet, i en skoluppgift. Så känns det med Greta Gerwig och filmen också. Som Lady Birds acneärr på kinderna, hur ofta får man se det på film? Antingen ser folk perfekta ut, eller om de har lite dålig hy så är det liksom en stor grej som ska ha betydelse för handlingen på något sätt. Inte här. Eller att små biroller får scener som ger dem en bakgrundshistoria, även om det kanske inte har betydelse för filmen i stort. Men det är kärleksfulla detaljer, som ger filmen något extra.

Lady Bird protesterar såklart mot att hon skulle älska Sacramento, hon vill ju inget hellre än att flytta därifrån, men det ligger något i det som läraren säger: Don’t you think maybe they are the same thing? Love and attention?

Lady Bird har biopremiär 8 mars

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg