Senaste Kommentarer

Top Commenters

Legenden om Tarzan: Deffad Skarsgård går vilse i djungeln

Inlägg av Måns Lindman den 12 juli 2016 i

Recensioner

TLOT

För första gången sedan 1999 är Tarzan tillbaka på vita duken och den här gången är det Alexander Skarsgård som fått äran att dunka sig för bröstet och vråla besinningslöst i regnskogen (även om det tack och lov sker off screen) och som svensk kritiker förväntas man alltid dela ut ett högt betyg så fort det är ett svenskt namn i rollistan till en blockbuster, det är en oskriven regel. Snackar vi dessutom huvudroll skall ju helst varenda superlativ bockas av men jag är ledsen Alexander, den här gången går det inte. Det moraliska dilemmat blir helt enkelt för stort. Hur skall jag kunna stiga upp i ottan och se mig själv i spegeln om jag inte sågar Legenden om Tarzan? Äventyrsfilmen som visade sig vara en allvarstyngd fars snarare än en lättsam matiné.

Visst hade jag mina dubier redan innan men jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så här illa. Legenden om Tarzan, apornas son har berättats sedan tidernas begynnelse och har efter att boken skrevs i början av 1900-talet filmats till förbannelse. Dock satte Johnny Weissmuller standarden redan på 30-talet och sedan dess har det bara gått utför, ja förutom Disneys tecknade version från -99 då.
Några stora anledningar till att Edgar Rice Burroughs klassiska berättelse har överlevt och överförts från generation till generation är att den bär på så mycket härlig mystik, har osedvanligt starka karaktärer och bjuder på ett hisnande äventyr för både gammal och ung. En pojke som växer upp i djungeln, fostras av primater och träffar sin jämlike i Jane. Hur ballt och tidlöst är inte det liksom? Regissören David Yates har med sina 200 miljoner dollar i budget och ungefär lika många manusförfattare inte lyckats kapitalisera på någon av dessa punkter. Det är faktiskt ganska imponerande i sig hur man kan lyckas hulka ur sig något så platt, generiskt och intetsägande med utgång från dessa premisser.

TLOT_3

När gymkortet var pröjsat fanns det inga pengar till specialeffekter och då fick det bli som det blev

Den lövtunna berättelsen vacklar mer än betänkligt redan från början och vi kastas nonchalant mellan originalstoryn, där Tarzan som liten grabb växer upp i Kongos täta djungler och när han nu som vuxen aristokrat osaligt vandrar runt i sin stora engelska viktorianska herrgård där han lever semilyckligt med sin amerikanska fru Jane. ”Me Tarzan, you Jane” har med åren utvecklats till någon form av krystade dialoger där Alexander Skarsgård vacklar lika betänkligt när han försöker hålla sin brittiska accent intakt och ständigt tittar besvärat under lugg med rynkad panna. Under inmundigandet av en varm kopp te blir i alla fall Lord John Clayton the thööörd, epitetet han numera svänger sig med informerad om att hans gamla hemland är hotat då Kung Leopold av Belgien planerar att vandra in med sin stora armé för att förslava befolkningen. Dessutom har man på ett störande bekvämt sätt skohornat in en girig man, Leon Rom (Christoph Waltz) i storyn. En man som förvisso har existerat i verkligheten i andra sammanhang, well, if the shoe fits…

Hur som haver, Rom tänker i alla fall sälja Tarzan till sin gamla ärkefiende Mbonga (Dijmon Hounsou) för en handfull diamanter till följd av en beef från barndomen och efter lite sedvanligt mentalt velande fram och tillbaka är Tarzan i alla fall snart tillbaka på Kongolesisk mark. Leon Rom som hade hoppats på snabba cash upptäcker till sin fasa att Tarzan inte har anlänt ensam. Med sig har han nämligen både fru och en gammal krigshjälte, George Washington Williams (Samuel L Jackson) i släptåg, vilket genast sätter käppar i hjulet för hans diaboliska plan men nöden är som bekant uppfinningarnas moder och en plan B sätts därmed i verket. Och det är väl lika bra att slänga in en brasklapp här. Lämna alla -ismer hemma för det här är ingen bekväm eller särskilt sanningsenlig historia när det kommer till hur USA framställer sig själva i kampen mot slavhandel och förtryck under den här eran. Just sayin’

TLOT_4

Redan en kvart in i filmen kände jag att det här går illa

Mycket av förhandssnacket har annars kretsat kring Alexanders fysiska toppform och visst, i bar överkropp, tonade magmuskler och råtajta byxor verkar han ha spenderat väsentligt mer tid på gymmet än i en trädtopp men det köper jag, även i böckerna beskrevs Tarzan som en hyggligt bajtig snubbe, dock kanske inte fullt så beachrippad. Det finns ett betydligt större problem att hänga upp sig på än ett par alltför deffade oblique-muskler eller ett BMI som folk hade dödat för. För en man som levt i djungeln större delen av sitt liv ser Skarsgård nämligen oerhört vilsen ut. Nog för att han är porträttlik men det känns både ansträngt och tillrättalagt. Jag ser Stureplan, inte Kongo. Det spelar ingen roll att han slåss mot gorillor, kelar med kattdjur och käkar myror, han hör helt enkelt inte hemma i djungeln. Inte i en enda scen kände jag att det här var naturligt, att Tarzan äntligen var tillbaka i sitt rätta element där han en gång formades som människa. Och sedan har vi fightingscenerna. Han är ingen superhjälte eller martial arts-utövare. Tarzan lärde sig att överleva bland rovdjur genom att studera och anamma deras primitiva stridstekniker, inte att gå fram likt Jackie Chan och kickboxa ner horder av infanterister på ett tåg så att det bokstavligen dunkar i plåten.

TLOT_1

Nya vårkollektionen bärs med fördel i tät djungel

Margot Robbies karaktär Jane Porter som med tiden utvecklades från en konventionell ”damsel in distress” i ständigt behov av att räddas till att klara sig utmärkt på egen hand i Afrikas djungler har åter förminskats till att mest agera kuttersmycke i knipa där hon glider runt i vegetationen i ljusa klänningar och minutiös catwalk-sminkning och det står nu också helt klart att Christoph Waltz kört fast och ”fastnat i facket”. Redan när han dyker upp i vit linnekostym, mustasch och panamahatt vet man exakt hur hans skådespeleri kommer att vara resten av filmen. Han kommer att vara ett behärskat och retoriskt sofistikerat badass med ett psykotiskt skratt som plötsligt avbryts för att direkt övergå till ett avväpnande leende. Samuel L. Jackson som körde fast för länge sedan brottas med samma problem. Även om han tvingas hålla igen lite på grund av filmens PG-13 är han sitt gamla vanliga mutha-lovin’ self från valfri Tarantinorulle. Dessutom har jag sällan sett en film där karaktärerna pratar så mycket med sig själva och det är mest vetenskapligt mummel. Jane rabblar djurnamn för sig själv som om hon pluggade högt inför en tenta och George berättar helt omotiverat namnet på varenda puffra han avfyrar. Jag vet inte om jag skall känna mig förolämpad eller tacka för lektionen.

Ingen djungel utan CGI, som det gamla ordspråket lyder och här får Yates skylla sig själv som lägger Legenden om Tarzan så tätt efter Djungelboken, som ju var en bländande uppvisning i hur tekniken skall användas. Animationerna och 3D:n övertygar inte alls och värst är liansvingandet där man klippt in Skarsgårds huvud på en datoraminerad kropp. Ofta tittar inte ens skådespelarna på den grådaskigt grovpixlade artificiella omgivningen och den vilsna känslan förstärks därmed ytterligare. Nej, det här flyger helt enkelt inte.

TLOT_2

Huka er gubbar, här kommer kritikerstormen!

Ett stort dilemma med att filmatisera Tarzan är att han tenderar att bli en oerhört trist typ på film och de där primala känslorna och uttrycken som funkar bra i bokform eller tecknat känns mest apatiska. Då måste man försöka göra det med glimten i ögat, slänga in lite charm och passion men här finns ingen charm. Trots sporadiska tafatta försök till komik från Jacksons sida är berättelsen både gravallvarlig och deprimerande och det rimmar tyvärr väldigt dåligt med genren som sådan. Som film försöker Legenden om Tarzan desperat att stå på flera ben samtidigt med en djurisk melankolisk superhjälte som skall försöka hålla liv i en fartfylld matiné. Tänk Wolverine kombinerat med Indiana Jones så vet ni ungefär vad som väntar, det är ingen lyckad kombination alls.

Dessutom känns kemin mellan Skarsgård och Robbie iskall. De ränner runt i nästan två timmar och är så photogenique att jag ryser av estetiskt välbehag men det finns ingen låga som brinner i deras hjärtan, inga lystna blickar, knappt några dialoger. Zero, zip, nada. Jag förstår att det är komplicerat, han är apornas son, han slits mellan två världar och vill hellre lukta på saker än hångla, även om Tarzan och Leon Rom ursprungligen skulle kyssas i en scen som snabbt klipptes bort då testpubliken tydligen kände sig, citat ”perplexed” slutcitat men hade jag inte vetat bättre hade jag trott att Tarzan och Jane redan skickat in skilsmässopappren. Finns det då ingen intressant story att bygga på, någonting som överraskar och skakar om känns hela filmen till slut som en enda lång transportsträcka, där jag väntar in en final som jag redan vet exakt hur den kommer att se ut.

Nu försöker Yates visserligen att göra något nytt, nämligen att stöpa om Tarzan och Jane till något de inte är, uppsminkade aktörer i en förklädd superhjältefilm. Troligtvis i hemlighet sponsrad av Abercrombie & Fitch men allt det bidrar till är att det blir ännu mer uppenbart att Tarzan bara är ytterligare ett namn i raden av kända varumärken som skall mjölkas till varje pris.

Legenden om Tarzan har biopremiär 13 juli

betyg1_5

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg