Senaste Kommentarer

Top Commenters

Leto – Underbart punkigt om Leningrads rockscen på 1980-talet

Inlägg av Ingrid Forsberg den 8 februari 2019 i

Film Recension

Leto är något så ovanligt på svensk bio som en svartvit film om den ryska rockscenen i början av 1980-talet. Kärlek, uppror och musik i Sovjet. Bara en sån sak!

Titeln Leto ( uttalas “leta” ungefär) betyder sommar på ryska. Regissören Kirill Serebrennikov säger att “filmen är en historia om den sista sommaren innan perestroikan, alldeles innan Ryssland förvandlades i grunden”. Titeln syftar också på två låttitlar, en med musikern Mike Naumenko och hans band Zoopark, och en med musikern Victor Tsoï och hans band Kino. För det är dem det handlar om, i synnerhet Victor Tsoï. Efter lite research har jag lärt mig att han och bandet Kino kom att bli några av de största, och numera kultförklarade, rockmusikerna i Sovjet. Men den här filmen handlar om början av allt det där, innan han slog igenom stort. När Victor lär känna den mer etablerade Mike och hans fru Natalja, och gänget runt omkring, och hur allt förändras.

Leonid (Filipp Avdeev) och Viktor Tsoï (Teo Yoo)

Det är Leningrad i början av 1980-talet, och gänget lyssnar på insmugglade skivor med T Rex och Lou Reed, och Mike transkriberar texterna så gott det går att uppfatta vad de sjunger (den där Lou Reed artikulerar ju inte så bra). De skapar musik i ett samhälle där spelning på rockklubb innebär att få låttexterna godkända i förväg och ha en sittande publik som blir åthutad om de diggar för mycket. Men musikscenen är inte desto mindre levande för det, och det lyckas Kirill Serebrennikov verkligen visa i den här underbart punkiga filmen.

Det är lekfullt berättat i otroligt snyggt svartvitt foto, ibland med surrealistiska animationer över bilderna. Förutom själva musikscenerna med Victor Tsoï och Mike Naumenko så slängs också mer fantasifulla scener in, där det plötsligt blir som en slags musikvideo. Som när resenärerna på en spårvagn börjar sjunga Iggy Pops The Passenger, eller när kompisgänget börjar sjunga Talking Heads Psycho killer på ett tåg där de kommer i bråk med en veteran som skäller ut de ovårdade punkarna.

Aleksandr Kuznetsov som karaktären som i eftertexten kallas ”Sceptic”

På ett sätt är filmen kanske lite väl luddig för en publik som inte har en relation till de här musikerna sedan tidigare. Det är uppenbart – jag gissar i alla fall det – att det finns massor av referenser i filmen som man skulle uppfatta på ett annat sätt om det var ett band som man kände till mycket väl. Tänk en motsvarande svensk film om ett band som Broder Daniel, eller en artist som Håkan Hellström (inga jämförelser för övrigt), där publiken vet hur stora de kommer att bli och känner till detaljer ur texterna. Då skulle man säkert uppfatta saker annorlunda. Det är absolut ingen klassisk redovisande biografifilm, det framgår egentligen inte ens att det här är verkliga musiker som sedan slog igenom stort. Men, å andra sidan behöver man verkligen inte den där kunskapen för att uppleva och uppskatta den här filmen.

Mike Naumenko (Roman Bilyk) och Viktor Tsoï (Teo Yoo)

Leningrad i början av 80-talet är en musik- och kulturscen som jag absolut inte har haft någon koll på. Bara det gör ju att det är väldigt kul att se den här filmen. Alla som är det minsta intresserade av musik och undergroundkultur borde se Leto. Och se den på bio! Självklart. Film är bäst på bio. Särskilt när det är så här fint foto och så här mycket musik.

Leto har biopremiär 8 februari

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg