Life´s Too Short – The Return of David Brent

Smug.

Man pratar ju om den ”svåra andra skivan”. Man har gjort en lysande debut och sen ska man göra uppföljaren som sällan håller lika hög klass. I Gervais och Merchants värld är Life´s too short, den svåra tredje skivan. Office var briljant och Extras mycket bra.

Life´s too short är en fejkdokumentär som The Office och som David Brent ser vi Warwick Davis. Som David Brent? Vaddå är han med?

Typ. För Davis spelar sig själv precis som en mindre version av Brent.

Serien är också kryddad med en stor del Extras i form av kändisar som Warwick springer in i när han hälsar på Merchant och Gervais på deras kontor och söker jobb.

Efter första avsnittet kan jag konstatera följande:

Det var kul på sina ställen men jag känner mig ändå lite ledsen. Vill man vara elak (och det vill jag aldrig när det kommer till Gervais, men gör ett undantag,) så känns det som man slängt ihop en liten serie för att man tycker det är kul att Warwick är dvärg och att det är skoj att kasta in lite kändisar som driver med sig själva.

Helt ärligt känns det som ett hafsverk, det känns återanvänt:

Warwick har en usel revisor. Han är klantig och har noll koll men får vara kvar för att Warwick inte har hjärta att avskeda en gammal vän. ( Identisk med Stephen Merchants roll i Extras, fast då var det agent)

Warwick stirrar nervöst in i kameran när han ljuger, har det självgoda sättet och anser sig själv vara ett geni. (som sagt, David Brent)

Warwick anställer en kvinna som assistent som är fullständigt handfallen och trög ( läs Maggie i Extras men utan skotsk dialekt)

Två män och en liten kille.

Nu låter det väl som jag hatar den här serien. Men det gör jag ju inte. Jag skrattade flera gånger och scenen när Liam Neeson vill bli komiker har briljanta stunder, som när han vill improvisera fram en sketch och det går sådär:

Ricky- Knock, knock…

Liam- we are closed

Ricky- Liam, I think it has to be open if we want this sketch to work.”

Jag kommer garanterat kolla på resterande avsnitt. Jag tillhör också dom som saknar David Brent varje dag och borde väl egentligen tycka att Warwick gör en fantastisk liten ”cover” på chefen från helvetet. Tyvärr känns det väldigt mycket som när Kenneth Branagh ”spelade” Woody Allen i Celebrity. Förstår ni vad jag menar?

Avslutningsvis. Det hela är som när jag skrev om Stephen Merchants standup. Man måste kunna vänta sig mer av Gervais och Merchant.

Jag- Knack, knack.

Merchant/Gervais-Vem där?

Jag- Hungern.

Merchant/Gervais- Vi har redan käkat. Du behövs inte.

Jag- Jo då. Det är precis vad jag gör.”

Skrivet av Christopher Panov

Romantiker med en softspot för människor på film som är pressade och Depeche Mode. Är Sveriges bäste berättare av Bulgariska vitsar. Gråter åt film när folk blir lyckliga - Aldrig tvärtom.

Fler inlägg av Christopher Panov Maila Christopher Panov