Senaste Kommentarer

Top Commenters

Inside Llewyn Davis – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 7 februari 2014 i

Film Recensioner

Inside_Llewyn_Davis 8

Recensionen publicerades första gången 26 januari 2014.

”Hantverket”, sägs det ofta om filmproduktion, eller annan konstnärlig verksamhet för den delen. ”Man måste behärska hantverket”, ”lära sig hantera hantverket”, ”öva för att bemästra hantverket”, bla bla bla. Det låter rätt trist som beskrivning av filmkonst, profant liksom. Som vore det tal om smideri eller hemslöjd, och inte filmmagi in the making. Men det är ju just det, det handlar om att gneta, gneta, gneta. Inte så mycket om genialitet och talang. 10 000 timmar slår medfödd begåvning.

Jag vet inte hur mycket tid bröderna Coen har lagt ned, antagligen är det långt mer än 10 000 timmar. Resultatet är i alla fall att de ständigt spottar ur sig bra film. De behärskar hantverket, ut i fingerspetsarna. Redan i debuten Blood Simple bevisade bröderna att de inte tillhörde någon annan del av filmbranschen än dess parnass. Vad de än tar sig för, vilken genre de än väljer att ta sig an, gör de det med omistlig fingerfärdighet och genom att konsekvent skänka den där specifika känslan som gör att man direkt kan identifiera filmen som en Coen-film.

Utöver deras tillsynes klara bild av hur de vill ha det är det nog den kreativa kontrollen över flera av leden i skapandeprocessen som gör att de prickar rätt gång på gång. Ofta sträcker sig deras inblandning från manus, till regi, vidare till produktion och klippning, unt so wider. Själv är bäste dräng – i alla fall här.

Risken när filmmakare behärskar tekniken, och håller hyfsad hög produktionstakt, är att de pumpar ut hantverksmässiga konstverk, renons på något slags högre kvalitet. Woody Allen trycker ju till exempel ut en film om året. Ibland är de bra, ibland mindre bra. Men det berör ju inte honom, han är redan igång med nästa projekt.

Bröderna Coen håller inte samma intensiva produktionstakt, men de har ändå lyckats göra 16 filmer på 20 år. Och de håller betydligt högre lägstanivå än Woody Allen. Även om screwball-komedier som Intolerable Cruelty och The Ladykillers får räknas till den sämre delen av deras utmärkta alster. Deras uttryck pendlar, även om det allt som oftast är koncentrerat kring något slags mörker och svärta. I Fargo är det ett tillskruvat mörker, i A Serious Man ett nedtonat dito. Inside Llweyn Davis har mest gemensamt med den senare. Ett mera lågfrekvent och malande mörker. Den komiska svärtan är inte lika lättillgänglig som i en del andra av Coens filmer. Jag skulle inte benämna det som ”totalt jävla mörker”, men Llewyn Davis (Oscar Isaac) är knappast ett munterkex. Vi är långt ifrån putslustigheten i O Brother, Where Art Thou?

Inside_Llweyn_Davis 3

I’m an artsy type bohemian guy.

Davis drar runt med gitarren på ryggen i ett 60-tals New York. Hemlös och illusionslös i en strukturlös och utsiktslös tillvaro. Han spenderar sina nätter på vänners soffor och väntar på att den folkmusikaliska karriären ska ta fart. Davis är en fuck-up, en klassisk fuck-up, som brottas med sig själv till följd av orsaker som är lika delar självförvållade som beroende av omständigheterna. Han är också utrustad med den bittra slagfärdighet som det anstår en intelligent människa som liksom inte riktigt har flytet. Vartefter får vi veta vilka händelser som lett fram till den situation han befinner sig i.

Coens har verkligen gjort allt för att vi ska sympatisera med Davis, utan att för den skull framställa honom som särskilt sympatisk. Han har otur helt enkelt. En stretande människa som det inte riktigt vill sig för.

Oscar Isaac gör en fantastisk rollprestation. Även Carey Mulligan och Justin Timberlake står för pricksäkra rolltolkningar. Och Coens utelämnar inte helt de spejsade rollfigurerna, även om huvudpersonerna är något nedtonade. Stark Sands gör musikern och armérekryten Troy Nelson, som pratar och för sig så där bonnigt som befolkningen i Brainerd, Minnesota, i filmen Fargo. Llewyn Davis tittar på honom med samma förundran och ringaktning som Carl Showalter (Steve Buscemi) betraktar Brainerd-befolkningen. Även John Goodman gör ett inhopp som klassisk Coen-karaktär, när Davis samåker till Chicago för att söka sätta fart på sin karriär. En karaktär av den mera aggressivt desillusionerade sorten.

Inside_Llweyn_Davis 2

Jean (Carey Mulligan) och Jim (Justin Timberlake).

Inside Llewyn Davis är fylld av scener och rollfigurer som går att analysera och tolka på alla möjliga sätt. Men jag kommer inte göra det, jag lämnar till tittaren att bedöma. Det enda jag kan säga är att bröderna Coen skapat en filmupplevelse som är bland de bästa jag någonsin upplevt. Fylld av blinkningar till pophistorien, ångest och (nedtonad) humor.

Och, SPOJLERALERT, den som väntar på något slags förlösande peripeti, kan sluta vänta. Så ser tillvaron sällan ut. Vi får inte ens en nedtonad förlösning av Frances Ha-typ, där hon skrattar och ler, med kameran på avstånd, i slutet. Så att vi förstår att allt inte är perfekt eller underbart, men okej, helt okej. Davis är fånge i en tid och plats – något som förstärks av de magnifika och klaustrofobiska slutscenerna, som knyter ihop den relativt miserabla existensen i instängdhetens spiral. Känsliga tittare varnas. Totalt jävla mörker, alltså. Splendid!

”Hang me, oh hang me, I’ll be dead and gone. Wouldn’t mind the hanging but the layin in the grave so long poor boy.”

Inside Llewyn Davis har biopremiär 7 februari.

betyg5

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg