Senaste Kommentarer

Top Commenters

London Has Fallen – Imperialistiskt inferno

Inlägg av Måns Lindman den 28 februari 2016 i

Recensioner

London-has-Fallen-Gerard-Butler

Senast var det Washington och vita huset som fick agera krigszon. Ni minns säkert Antoine Fuquas Olympus Has Fallen, en actionrökare lika uppskattad av publiken som hatad av kritiker. Jag smiskade själv fram en högst oväntad fyra men det är annan story. Nu har det nämligen blivit dags att åter lämna hjärnan hemma och hänga med i ett tempo som ger de mest luttrade actionfans skrämselhicka. Den här gången är det London som är det geografiska målet men det stannar inte där. När en begravning kräver samtliga regeringschefer av rangs närvaro och terrorister tar över hela spelplanen riskerar plötsligt hela mänskligheten att stå utan framröstade ledare. Huruvida det sedan är ett problem i verkligheten eller ej tvista de lärde om och det är också ett ämne som dagligen debatteras i diverse kolumner. Det är mycket riktigt även en diskussion vigd åt helt andra forum än det här men utan tvekan bidrar det massiva hotet till en obehaglig känsla av totalt haveri. Med onda krafter i rörelse är vi människor ack så sårbara.

Tokyo, Moskva, Paris, Berlin? Vad blir det härnäst? Jag måste säga att det är ett genialiskt koncept det här med X Has Fallen. Kommer bara publiken så kan man ju fortsätta på inslagen väg i princip hur länge som helst. Det är bara att byta ut huvudstaden och köra järnet. Innehållsmässigt är det inte mycket som skiljer de här filmerna åt. I Olympus Has Fallen var det Korea med omnejd som stod för motståndet, den här gången är det Mellanöstern.

LhF5

Demolition Man

London Has Fallen börjar med en hänsynslös militärattack mot en släktträff fylld med onda män. I synnerhet en person svär att ta lagen i egna händer när oskyldiga dör. Han bidar sin tid. Det tar ett par år men hämnden den skall komma och den är minutiöst planerad. I Förenta Staterna är President Asher (Aaron Eckhart) och hans alldeles egna Secret Service-agent Mike Banning (Gerard Butler) ute och joggar eskorterade av svarta skottsäkra limousiner. De surrar om vardagliga prylar och skämtar sinsemellan. Stämningen är uppslupen men samtidigt bär Banning på en hemlighet. Han skall nämligen bli pappa när som helst. Just det är väl ingen hemlighet men en effekt av detta stundande faktum är att han redan har påbörjat ett avskedsbrev. Det ligger där i laptopen, i princip färdigskrivet. Han saknar bara den där avslutande punch linen och har därmed inte vågat eller kanske snarare velat trycka på ”send.”

Det är tydligt att han är rejält kluven inför sin framtid. Å ena sidan, prestigefyllt kneg med skönt presidenthäng dagarna i ända. Ett liv som kräver ständiga riskbedömningar och inte sällan resulterar i diverse köttsår. Å andra sidan lockar även livet som avslappnad lattefarsa fyllt med parkpromenader och ljusa färgprover till barnrummet. Klart att han är sugen på att varva ner. Han är trots allt snart 50 bast dessutom men kommer han att klara vardagens utmaningar? Tidigare har han ju bara kunnat packa kabinväskan och dra iväg för att fylla några antagonister med bly när det har hettat till på hemmaplan. Nu tvingas krigsmaskinen och alfahannen Mike att steppa upp rejält när frugan behöver avlastning med triviala uppgifter som barnpassning och hushåll. Det är nämligen den rollen Radha Mitchell har i filmen. Ja, det och att hålla händerna framför ansiktet när hemska bilder visas på TV:n.

LHFDavidAppleby_CS26_030815_0163.NEF

Fire away

En nyhetssändning förkunnar att Englands premiärminister plötsligt har trillat av pinn och det är givetvis bara en tidsfråga innan Mikes mobil ringer. Efter en säkerhetsgenomgång som kan avverkas på en kafferast tar världens mäktigaste man plats i Air Force One med destination London, där presidenter och monarker skall mötas upp för gemensam transport till St. Pauls Cathedral. Alla världens ledare är redan på plats när Asher med sällskap landar på Stanstead flygplats. Banning är gammal i gemet och har varit med förr så han har tidigarelagt ankomsten utan att meddela någon, allt för att förvilla en eventuell fiende. Nu undrar ni säkert hur det kommer sig att övriga trots detta ändå redan är på plats. Släpp sådana funderingar. Logiken står inte i fokus här.

Svenska regissören Babak Najafi (Snabba Cash II) tar istället varje chans att visa upp London i all sin arkitektoniska prakt och det är i sanning en imponerande syn. I Towern står en världsledare och solar sig. En annan sitter och myser i en båt på Themsen medan en tredje njuter av en magnifik utsikt från Westminster Abbey. Helt befängt i sammanhanget men likväl effektfullt. En av Europas i särklass vackraste storstäder visar verkligen upp sin bästa sida men just när det är som härligast brakar helvetet lös. Först ryker Kanadas representation och snart torskar både Japan och Frankrike när explosioner och raserade landmärken tar vid.

Shit just got real inser en skitlack Mike Banning som genast beväpnar sig till tänderna och kopplar på auto mode. Här skall presidenträddas! Det skall nämligen visa sig, föga överraskande att den Engelska premiärministern inte alls har dött av naturliga orsaker utan i själva verket har tagits av daga av samma terroristorganisation som utan några som helst problem nu har lyckats infiltrera varenda brittisk myndighet, trots rigorösa säkerhetsföreskrifter.

LhF7

God bless the United States of America

Samtidigt har vice president Trumbull (Morgan Freeman) samlat gräddan av krigseliten vid runda bordet i Washington för att identifiera en till synes osynlig fiende. Precis, det är exakt samma plot som i förra filmen men vad gör det när en adrenalinpumpad Gerard Butler får fritt spelrum att demolera ännu en världsmetropol. Det är ett ständigt förhärligande av patriotism och saluterande av the greatest country in the world. När världen står i brand kan man nämligen alltid lita på att USA kommer till undsättning för att låta patrasket betala.

Till stråkar och ett hejdlöst flaggviftande mejas fiender ner enligt löpande band-principen. Det spelar ingen roll hur många de är eller hur de är beväpnade. När Asher ganska snart blir kidnappad sparar inte Banning på krutet. Fienderna skall inte få sin vilja igenom. Ja, det stämmer. Asher blev kidnappad även i förra filmen och Banning gick även då fram som en enmansarmé, fast besluten att rädda skinnet på sin arbetsgivare men åter igen. Vad gör väl det när Gerard Butler släpper alla hämningar och öser på med underbart infantila citat som ”We are shit out of options Sir” eller när han svarar sin överordnade som utan framgång försöker att övertala honom att inte gå ensam in i ett terrornäste på hundra man med ”Oh yeah? He should have brought more men!”

LhF3

BAYHEM! Michael Bay låter meddela att han är stolt

Trots uppenbar upprepning finns det dock skillnader i de båda filmerna. I och med att Babak Najafi har tagit över regissörsstolen är tonen nu något mörkare och mer allvarlig. Det låter kanske som ett skämt med tanke på hur jag har beskrivit filmen ovan men faktum är att rent politiskt känns London Has Fallen ganska överrumplande. Den får syre av en tryckande stämning som faktiskt ligger väldigt nära verkligheten, inte minst så här i IS-tider. Metoderna och logiken i handlingen är givetvis ren bullshit men att hotet finns där och att måltavlan är realistisk råder det väl inga tvivel om. Där föregångaren var uppfriskande hjärndöd och där det inte fanns några som helst dubier om att Fuqua bara ville leverera en popcornrulle med tydliga 80-talsvibbar tar London Has Fallen trots allt lite ställning. Även om inte Babak Najafi på något sätt ägnar sig åt dvakulantism går det ändå inte att komma ifrån att hans film är mer realistisk än Fuquas. Detta gör också att jag inte kan dela ut ett riktigt lika högt betyg den här gången. Visst är London Has Fallen bättre både visuellt och konceptuellt men jag saknar det lättvindiga och ambivalensen blir påkostande när jag inser att Banning är en fullständigt orimlig karaktär som egentligen inte hör hemma i den här filmen. Samtidigt är det Banning som är behållningen. Filmen och övrig skådespelarensemble har en mer seriös framtoning, det gäller inte Gerard Butler. Men det är väl så att den som en gång stått i ljuset har svårt att kliva in i skuggorna. Vågskålarna får tuppjuck här.

Med färre logiska luckor, lite karaktärsutveckling och vassare namn i rollistan hade det här kunnat bli en riktigt tät politisk thriller. Nu blev det ju inte så. Istället får man försöka koppla bort verkligheten för att gotta sig i endimensionella rollfigurer, en kollapsande Chelsea Bridge och Big Ben i brand. Anyhow, hur man än vrider och vänder på det går det inte att förneka att det även denna gång är högoktanig snygg action som bör avnjutas på bio. Det är fortfarande fullt ös som gäller och precis som sin föregångare är London Has Fallen en våldsam förlustelse där F-ordet faller lika tätt som bomberna. Budskapet är tydligt, America fuck yeah!

London Has Fallen har biopremiär 4 mars

betyg3_5

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg