Senaste Kommentarer

  • Marcus Sebastian Olsson on Pappor på film

    Vill passa på att tipsa om ett riktigt guldkorn i kategorin farsor på film - Infinitely Polar Bear!
    Posted 26 november, 2016
  • http://aboutmovies.blogg.se on Måndagslistan: Värsta grannarna

    Rolig lista! :)
    Posted 21 november, 2016
  • Emma P on Vi drevar på.

    Så himla bra skrivet! Du har så vansinnigt rätt, inte tusan kritiseras männen på tv för att de har...
    Posted 21 november, 2016
  • Seb Celia on Vi drevar på.

    Det är ett slukhål i sig att tala om kvinnor och män, i vilket ämne det än gäller, i vad...
    Posted 18 november, 2016
  • Lindman1 on Fantastiska Vidunder och Var Man Hittar Dem – En magisk resa genom tid och rum

    Tackar! Nej, särskilt spännande blev det aldrig men det gjorde inte så mycket. Underhållningen var det sannerligen inget fel på...
    Posted 18 november, 2016

Top Commenters

Love – Kass arty-farty-porrfilm

Inlägg av Emil Viksell den 18 februari 2016 i

Recensioner

LOVE - Still 2

”En riktigt bra erotisk film. Det vill jag göra nästa gång.”, sa Gaspar Noé efter drogtrippen Enter the Void (2009). Det råder ingen tvekan om att det är erotik det handlar om i alla fall, eller porr om man så vill, inledningsscenen i Love föreställer ett ungt par som sexar och det är hela den där baletten som är väldigt ovanlig i vanlig spelfilm: erigerad penis och spermasprut.

Noé går på chock, det är hans sätt att arbeta. Minns den brutala och långa våldtäktsscenen i Irréversible (2002), bland en del annat chockande i den filmen. Till Noés försvar, innan jag kommer in på allt det som är så jävla kass med den här filmen, så ska det sägas att det inte är så mycket chock här. Samtidigt har jag för egen del inte emot chockerande bilder eller annat som typ ”blottlägger det verkliga livet som det är” – eller något dylikt pretentiöst försvarstal. Problemet med chockelementet är när det bara finns där för sin egen skull, som skramlande tomma tunnor. Det går att jämföra med sköna snubbar som sitter på kepsraden och skriker fitta.

A009_L002_1020RZ

Vissa filmskapare tycks ha ett behov av att sudda ut gränsen mellan porr och vanlig film. Ärligt talat har jag ingen aning om vad som är ”porr” och vad som är det mer konstnärliga och accepterade ”erotik”. Det känns som att det går att applicera ”den institutionella konstteorin” här: det är porr som av, typ, kulturvärlden uppfattas som porr. Och detsamma gäller för erotik. Eller kanske dras gränsen vid huruvida filmen visar styv penis eller inte. Den kvinnliga nakenheten gällande könet i bild har ju alltid varit något mer accepterad, och likställd med ”konst”.

För att vara kälkborgerlig: Jag fattar inte riktigt varför den här gränsen mellan porr och vanlig film behöver suddas ut. Antagandet brukar vara, bland annan kritik som sträcker sig från fördömande mot fenomenets blotta existens till kritik mot dess tillkomstförhållanden, att porren är osexig för att den sällan innehåller en story som bygger upp stämningen. Jag måste vara frank, jag ser gärna mig själv som progressiv, tolerant och allt det där. Men jag är måhända skolad i en väldigt visuellt ”manlig” tradition och tycker att porr fyller en rent praktisk funktion. Jag ska inte gräva för mycket i det här, men för att uttrycka det kort: jag drar så att säga av en och går vidare.

A009_L002_1020RZ

Murphy (Karl Glusman) och Elektra (Aomi Muyock).

För egen del behöver jag inget lågintensivt drama som växer till ett klimax där karaktärerna dessutom visar könsorganen och dess grundläggande funktioner. Med det sagt finns det sexuella, eller (lätt) erotiska filmer, som är fantastiska. Secretary (2002) är min favorit inom den genren, och den hade knappast blivit bättre med närbilder på Maggie Gyllenhall och James Spaders genitalier.

Men nu är ju inte jag alltings mått. Det finns antagligen människor som uppskattar Noés sätt att gestalta sex. Eller alltså, de har ju sex, på riktigt. En annan kritik mot porren är att det inte är ”på riktigt”, alltså att människorna på filmen inte har sex som människor har sex i verkligheten eller ser ut som människor som har sex i det riktiga livet. Låt mig säga så här, det har och gör de inte i Love heller. Sexet utförs av jättesnygga människor i 20-nånting-åldern som är otroligt följsamma, som att de inte gjort annat än gökat sig genom livet. Och de verkar inte göra så mycket annat heller. Förutom att ta droger då. Gaspar Noé får alltså med sina fyra största intressen vad det verkar från hans filmer: chock, sex, droger och kids.

LOVE - Still 5

Att röka i sängen är behäftat med stora risker och inget Onyanserat uppmanar till.

Så där ligger de alltså med varandra, Murphy (Karl Glusman) med sina Jonathan Rhys Meyers-looks och sin lagomstora kuk och Elektra (Aomi Muyock) med sitt perfekta mellanrum mellan tänderna och ”filmdugliga” bröst – alltså äkta, men inte för hängiga (hur skulle det gå?). Vid ett tillfälle är de också tre – hey, vi är i Frankrike liksom. Omi (Klara Kristin) är måhända ännu slankare än Elektra (Muyock) och inte heller hon har några bröst som några jävla spädbarn hängt i med gaddarna. De sexar loss i något som liknar typ ett photoshoot hos American Apparel.

Sedan hånglas det, fan va det hånglas, i långa evighetsscener. Till pianomusik. Det. Är. Så. Jävla. Tråkigt. Att. Titta. På. Och det är väl här vän av ordning finner att detta skiljer sig mot den generella föreställningen om porrens uttryck. (Det är alltid den strikt manliga blickens mainstreamporr som menas här, denna får representera en hel bransch, men också ett helt socialt fenomen som inte sällan har ganska lite med någon bransch att göra överhuvudtaget. Därmed inte sagt att porren inte också den reproducerar patriarkal dominans och stereotyper.)

LOVE - Still 4

Noés ”porr” är behärskad, hårigare – kring könen och mannens armhålor, alltför långt ska vi givetvis inte gå – och utan den cirkusfeeling och gymnastik som förknippas med ”porr”. Så visst skiljer det sig åt. Men på några punkter liknar Noés ”tejk” exakt den porr han på sätt försöker positionera sig mot. Noé är egentligen inte intresserad av människor eller berättelser utan bilder. Och i den mån han är intresserad av människor är det bara i deras sätt att figurera i och gentemot företeelser som utgör hans egentliga intresse: ungdom, våld, droger, sex och så vidare. Ju mer icke-exponerat i filmhistorien desto bättre, tycks vara hans ideal. Han hamnar följaktligen så visuellt nära att det nästan tangerar Lennart Nilssons fotografiska resa om hur ett barn blir till.

Men det största problemet ligger i att hela spektaklet fortlöper som vore det den där porrens typscen: ”Hej, jag är rörmokaren”, och därefter knullas det. En stor orsak till detta är tidslinjen hoppar fram och tillbaka och att filmen börjar där den också slutar.

A009_L002_1020RZ

Noé stänker av en del grafiskt sex redan i inledningsscenen. Fördelen med det är han inte fastnar i att sakta bygga en story, liksom lockar med det alla vet ska komma förr eller senare, nämligen porr. Nackdelen är att det blir själva motsatsen till vad sex är i verkliga livet. För hur funkar det? Japp, och det är nu jag fastslår hur det funkar: Sex bygger på en hyfsat linjär uppfattning av tillvaron. Den sexuella attraktionen byggs upp. Det är inte alltid så att det börjar med en blick eller ett handslag och kulminerar med samlag. Det kan lika gärna börja med sex, till och med gå igenom en fas av aversion och loopa hit och dit några gånger. För det där finns det lika många vägar som det finns sandkorn. Men kontentan är att ”sex” är en utdragen process och att sexuell attraktion byggs upp. Kåthet ackumuleras, så att säga. Det gör den sällan i traditionell porr och det gör den inte i Love. Sex är också i huvudsak någonting psykiskt, inte fysiskt som många felaktigt tycks tro. De rent vetenskapliga detaljerna gällande det där får någon annan avhandla, men det jag menar är att man knullar med huvudet och inte med könet. Hos Noé är det bara bilder. De knullar varandra i bild, med könen. Inte med huvudena.

A009_L002_1020RZ

Porrhörnan.

En annan av aspekterna är den där ”rörmokaren”. Kritiken mot honom är dels att han är en klyscha och att han inte är någonting annat än en rörmokare med kuk. Det är likadant med Noés figurer. Utöver det faktum att jag hellre skulle bjuda hem alla världens rörmokare-med-kuk-karaktärer framför den extremt torftige och obehaglige huvudkaraktären Murphy (Glusman). Murphy är rätt igenom stereotypen av en ung man. Här är det tydligt hur Noé tänkt samt också tydligt hur han misslyckats. Alla ungdomar liknar varandra, kanske än mer än äldre människor liknar varandra (källa: mina interaktioner med ungdomar). De famlar ofta i något slags identitetsbygge och har en övertro på sin särart vilket ofrivilligt och ofrånkomligt gör dem mer lika varandra än olika. Antagligen har Noé försökt fånga något av detta, försökt göra karaktärerna till generiska representanter. Men i detta gör han också karaktärer som inte framstår som egna människor. Att kids liknar varandra betyder ju inte analogt att de inte är egna människor. Men Noé gillar ungdomar i kraft av deras ungdom, inte i kraft av att de är (unga) människor.

A009_L002_1020RZ

Murphys (Glusman) inre röst, i form av en voice-over, är rösten av en douche. Han aspirerar på en filmskaparkarriär, men härbärgerar noll av tankar som skulle vara något slags hjälp att skapa en film som någon skulle vilja se. Han är rätt och slätt en jävla idiot. En idiot som fullbordar sin idioti genom att ”skydda” sin idiotiska ”heder” med att i svartsjukt raseri drämma en flaska i huvudet på Noé (Gaspar Noé) – ja, alltså karaktären heter Noé och spelas av regissören Gaspar Noé … en av flera fullkomligt onödiga blinkningar som ryms i filmen.

Elektras (Muyock) kärlek till Murphy är sålunda omöjlig att begripa. Men också Murphys kärlek till Elektra. För det är inte bättre med kvinnoporträtten. De är om möjligt ännu tunnare då vi inte hör deras inre tankar. Förutom att de båda två är snygga, vilket även gäller för Murphy, så uppvisar de knappt några drag eller beteenden som definierar dem som egna människor. Det är omöjligt att sympatisera med Murphy, och nästan lika svårt med Elektra och Omi. Man önskar dem bara evig arbetslöshet och olycka.

A009_L002_1020RZ

Snyft.

Så Noé lyckas inte skildra kärlek. Eller skapa trovärdiga och intressanta karaktärer. Hur skiljer sig detta från porr? Eller hur skapar Noé en porr som är mer och mer spännande än vanlig porr? Den enda skillnaden är att ljussättningen är annorlunda, att de hånglar mycket och att skådespelarna inte har överdimensionerade kroppsdelar. Detta gäller alltså endast i jämförelse med den mainstreamporr som genomgående tjänat som den estetiska motparten i denna text. Och antagligen tjänat som detsamma vid tillkomsten av filmen. Utan den massiva mängd övrig porr som florerar på Internet i åtanke. En porr som emellanåt kommer i annan estetisk tappning, och ibland med annan idégrund än det sedvanligt patriarkala och heteronormativa.

Filmen vidmakthåller också sitt klichéartade uttryck genom att jobba med ”betydelsebärande sexställningar”. Innan otrohetsdebaclet är det missionären, många kyssar och kärlek. Efter fnurran på tråden är det bakifrån, kysslöst och undertryckt avsky. Alltså, Noé är faktiskt inte mycket annat än sin visuella fernissa.

Är det något som talar till förmån för den här filmen så är det att den bidrar till att avdramatisera nakenhet oavsett kön, påkallat i en tid av nymoralism. Att visa just pitt har varit a big no-no av någon anledning. Här kommer den dessutom styv, till skillnad från Sven Wollters vardagsslappa i Mannen på taket (1976). Men i övrigt är det mest gap från kepsraden, om än nedtonat för att vara Noé. Han är argentinsk men bor i Frankrike. Där har en kontroversiell herre som musikern Serge Gainsbourg härjat förr och idag rör en sådan som författaren Michell Houellebecq runt. Allt Gainsbourg gjorde var verkligen inte lyckat och Houellebecq verkar glida alltmer utför. Men deras skrammel och behov av att chocka har oftast något slags botten. Med Noé är det mest bara skrammel för skramlets skull. Och det blir som allra sämst när tunnan är helt tom, som den här gången.

Love hade premiär på bio och VoD 12 februari. 

betyg1

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg