Senaste Kommentarer

Top Commenters

Mad Max: Fury Road – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 14 maj 2015 i

Recensioner

Mad Max1

Jag vet att det är många därute som romantiserar originalen, Mad Max-trilogin: Mad Max (1979), Mad Max 2: The Road Warrior (1981) och Mad Max bortom Thunderdome (1985). Jag är en av dem. Men särskilt utarbetade stories var det aldrig. Snarare lövtunt, och det är inte heller bättre nu. Men det där gjorde ju aldrig särskilt mycket. Trilogin var stilbildande gällande estetik och stämning. Den yttersta premissen i trilogins första film var bristen på bränsle, bensin. En premiss som aldrig riktigt uttalas explicit, men är förutsättningen för sakers tillstånd. Mad Max är vad den är, en australisk b-film från 1979, med allt vad det innebär. Klippning, scenövergångar, förhållandet mellan musik och bild, rekvisita och kostym – allt går i den låga budgetens förtecken. Och som med så många filmer där någon (oftast en man) ska förlora något hen (han) älskar, så inkluderar filmen ett långt avsnitt där vi får se hur lycklig vägpolisen Max Rockatansky (Mel Gibson) är med sin fru och sitt barn, innan de mördas av ”Toecutter” och hans gäng av vägpirater. Max och hans poliskollegor har tidigare försökt gripa dessa vandaler efter att de våldtagit, plundrat och mördat på vägarna. Och, som sig bör, när patriarkatet visar sig på sitt allra ruttnaste sätt, uttalas en av filmhistoriens allra mest talande repliker: ”For God’s sake, she was the town bike!” – som att det liksom inte skulle göra så mycket att kvinnan våldtogs, eftersom hon ändå verkade vara inne på det här med ”sex”. Det kommer från polischefen (!) efter att Max kollega är på väg att spåra ur när rättvisan inte når våldtäktsmännen.

Mad Max 111

Här följer Max reglerna. Assisterar polischefen i att föra bort den upprörde kollegan. Det är först senare prefixet ”Mad” läggs till Max, i symbolisk mening. Efter att han förlorat fru och barn och ger sig ut efter hämnd. Det är också här det rättvisepatos anläggs filmiskt, som alltid drar Max tillbaka, och in i trubbel. Ja, alltså, det går väl knappast att sätta ett likhetstecken mellan att Saw-mörda mördare och rättvisa, men sett med filmpräglade, svartvita glasögon är Max en god man omgiven av olyckliga omständigheter, inte en ond man i en ond värld. Som så många andra hjältar med antihjältedrag dras han mellan vad som är moraliskt rätt och det som är enklaste vägen ut. I den postapokalyptiska Mad Max-världen framstår det som fullt logiskt att ta sitt pick och pack och dra, precis som i Hollywoods Vilda västern. Själv är bäste dräng.

Mad Max 222

Max Rockatansky (Mel Gibson).

Det fanns ett slags ”all hope is gone”-stämning över en hel del av de otäckare filmerna från 70-talet. Den stämningen är ytterst framträdande i Mad Max. Det där årtiondet alltså… ”Forget it Jake, it’s Chinatown”. Ibland framstår det som att hela världen (i filmerna) var ett Chinatown (i filmerna) på 70-talet. Små, stora människor utelämnade till stora, små människor och krafter de omöjligen kan styra över.

Efter framgångarna med den ”billiga” Mad Max (1979) följde Mad Max 2: The Road Warrior. Mer pengar, mer genomarbetad. Mer av allt, och det är här Mad Max-universumets distinkta och estetiskt fulländade karaktär definieras. Det slitna, det hopplockade, det punkiga, det förfallna. En estetik som satte standarden för hur världen ser ut efter att ”shits gone down”. En estetik som fick mig att dregla över ett sådant rollspel som Wastelands, trots att skiten gick ut på att man inte hade något av saker och att varje hittat ting behandlades som en trofé. Långt från det överflöd som (med en skön, ledigt hållen, spelledare) ofta präglade rollspel som Drakar och Demoner eller Mutant . Det fanns, och finns, något extremt lockande med Mad Max-världen och Mad Max-inspirerade världar – japp, jag älskar (älskade?) till och med en sådan film som Waterworld (1995). Ett slags otäck och väldigt frigörande frihetskänsla. När man är på den absoluta botten är den enda vägen uppåt – eller nåt.

Road Warrior

Mad Max 2: The Road Warrior, med The Humungus (Kjell Nilsson) i förgrunden.

Tredje filmen, Mad Max bortom Thunderdome (1985), är inte mycket för världen. Ännu mera pengar, Tina Turner och en jäkla massa barn. En film som visserligen har vissa estetiska uppsidor, givetvis, bland annat staden där stora delar av filmen utspelar sig, Bartertown. Men inslaget av de här förbannade barnen för tankarna till filmer om Peter Pan eller ewokerna i Return of the Jedi (1983) – fast utan ewokernas övertygande gulligheten. Vissa, ofta herrar, hävdar att seriens tredje film innehåller mer djuplodande och betydelsefulla filosofiska funderingar. Nja, den största frågan är varför vissa människor fortsätter bedriva filosofiska studier via blockbusters och blockbuster-försök? Ni vet att det finns universitet och/eller både fack- och skönlitteratur va?

Mad Max 11

Trubbel på väg…

Mad Max: Fury Road börjar och Mad Max: Fury Road fortsätter. Det är mer eller mindre endast en biljakt med plattan i botten. Och storyn är lika lövtunn som i tidigare filmer. Filmen inleds med att Mad Max (Tom Hardy) tillfångatas av Immortan Joes (Hugh Keays-Byrne) thugs – samme Hugh Keays-Byrne som spelade Toecutter i Mad Max. Max försöker fly, tillfångatas igen, får agera något slags ”blodpåse” åt en av the War Boys, en armé av vitmålade, hjärntvättade, bindgalna krigare, vars högsta dröm är att på kamikaze-manér offra livet för Immortan Joe, och nå Valhall (!). Ansvarig för den militära grenen av Joes samhälle är den enarmade – med tillhörande ”Mad Max”-anpassad protes – Imperator Furiosa (Charlize Theron). Hon får nog av Joes tyranni och norpar ”hans kvinnor”, ett gäng Fritzl-hållna tjejer som Joe våldtar till graviditet. Jakten och flykten är igång.

Mad Max 3

One of those days.

Det här är nästa nivå. Ännu mer pengar. Ännu mer av allt. Men George Miller har verkligen inte gjort avkall på det som är styrkan i Mad Max-mytologin. Initialt finns det en viss knyckighet i bildhastigheten, som att bildleveransen är lite uppspeedad precis som den var i Mad Max 2: The Road Warrior. I första rullen, Mad Max, kändes biljakterna som att de verkligen gick så fort som det skyltades med, uppföljaren präglades av den där sorgliga uppspeedningen. Är det så här det ska vara hinner jag tänka, men knyckigheten verkar bara vara en blinkning, en hommage till den egna historien. Och den bidrar också till att sätta stämningen, ange vad som gäller, även om knyckigheten försvinner vartefter. Det som sedan istället träder in är en film som känns lika mycket som ses. Här fuskas det inte med CGI, även om det används. Det är en mullrande höghastighetsresa dränkt i våld, sand och bensin, som känns in i kött och märg. Det finns knappt någon story, som vanligt. Men vem behöver stories när bilderna är bräddfyllda med ögongodis och tempot fullmatat med steroider. Det här är bland det mest storslagna jag sett i actionväg. Musiken som i tidigare filmer varit något överdrivet stark och intensiv, som för att kompensera för att det visuella inte riktigt når upp till samma spänningsnivå, är här istället ursnyggt inflätat med bilderna på ett sätt som gör att det känns som att… bli överkörd av en långtradare. Allra bäst uttryckt med den gitarrist som står på en lastbil fullastad med högtalare och de trummisar som bara matar på pukorna. Allt mitt under brinnande vägkrig. Sa jag att gitarren sprutar eld också?

Mad Max 4

”Luke, I am your fathers weird-ass brother.”

Kostymörer och rekvisitörer har gjort ett hästjobb. Detaljrikedom i kostymer och rekvisita är enorm och genomförd med en mytologisk stringens – ständigt trogen Mad Max-världens man-tager-vad-man-haver-estetiska ”regler”. Det påminner om den haitiska voudou-kulturens fäbless för krimskrams och förmåga att gifta än det ena än det andra. Detta gäller både visuellt och ideologiskt. Krigspojken Nux (Nicholas Hoult) ger uttryck för den specifika religion han som Immortan Joe-anhängare (fånge?) erkänner sig till, en blandning av allt möjligt vi känner igen från vår samtid med därtill obskyra ritualer. Bland annat ska han ”mcfeasta” när han kommer till Valhall. Sådana detaljer utgör humorn. För Tom Hardy har inte riktigt samma ironiska take på tillvaron som ändå fanns inneboende hos Mel Gibson, trots att den inte fick särskilt mycket utlopp i Mad Max-filmerna. Huruvida det är bättre eller sämre kan diskuteras. Låt mig säga så här: jag älskar Tom Hardy och ingen kan uttrycka så mycket endast genom att grymta till svar. Gibsons tid var då och Hardys tid är nu. Och det finns absolut ingen bättre än honom att gestalta Mad Max. Visst är Mel Gibson som medfaren en njutning, i vilken film han än kommer. Men även Hardy lyckas förmedla en tilltufsad och brydd karaktär, den dystopiska världens svar på John McClane. Sedan är det, Batman-likt, andra karaktärer än just Max som sticker ut mer. Både Nux och Furiosa är fantastiska karaktärer och Hoult och Theron gör fina rollprestationer.

FURY ROAD

Nux (Hoult).

Rebooten kommer också med välbehövlig uppdatering. Det är långt till polischefens råa uttalande. Samtidigt är detta ingen värld där saker och ting är rättrådigt uppbyggt, Miller har inte mjuknat och tagit bort den hopplöshet och brutalitet som gjorde föregångarna… underbara. Människor dör, och dör hårt. ”Onda” som ”goda”. Och slavar är legio.

Mad Max 13

Furiosa (Theron).

Fullkomligt dränerad på hopp är inte den här filmen. Om man nu önskar sig sådant. Och, jag vet att jag motsäger mig själv nu, men det är tilltalande. Miller har hittat en utsökt balans mellan mörker, hopplöshet och hopp. Och paketerat det i en förpackning som genomsnyggt både är trogen originalen och uppdaterad till att konkurrera ut allt annat av estetiskt frosseri på filmduken. Dessutom är det så mycket välregisserad och vällevererad action att självaste Fast & Furious 7 (2015) framstår som Timmarna (2002). Nä, skoja bara. Men ska ni endast se en actionfilm i år, eller, ja, jag drar till med en lätt överdrift för retorisk effekt: NÅGONSIN. Så ska ni se den här!

Mad Max: Fury Road har biopremiär 14 maj.

betyg5

 

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg