Mademoiselle Chambon – Recension

Vi är från Frankrike. Frågor på det?

Lyckligt gift smårbarnsfar möter olycklig ogift fiolspelande lärarinna. De blir kära. Fin.

Det är franskt, det är svårt. Det är lågmält, på gränsen till intetsägande.

Handling? Skulle gärna delgett dig om det funnits någon, älskling.

Karaktärer? Muraren Jean (gifte mannen, spelad av Vincent Lindon), Mademoiselle Veronice Chambon (spelad av Lindons ex Sandrine Kiberlein), Anna-Marie (frun, spelad av Aure Atika), murarspaden (som sig själv) samt fiolen (som sig själv). Dessa fem interagerar i en fransk stad utan drömmar. De äter, arbetar och tar på varandra medan dagarna går från deras liv. Men pratar med varandra, det gör de inte. Apatin är fullständig.

Denna film får ”Happiness” att framstå som en reklamfilm för lyckad  familjeterapi. Filmen rör sig så mycket på ytan, att isberget sjunker.

Stephané Brizé är uttalat allergisk mot övergångsklipp. Därför blir hela filmen som en glorifierad powerpoint-presentation, ackompanjerad av gråtande stråkar. Regissören nämner ”Broarna i Madison County” som referens. Det liknar snarare mer en franskdubbad ”Twilight” med en ostämd fiol som ylar likt en avtänd heroinist, filmen ut.

Stephané Brizé lovordar sin fotograf Antoine Héberlé och menar på att denna ”respekterade historiens inre sanning”. Den skiter jag fullständigt i. Jag är fullt upptagen med att  med våld hindra mig själv från att gäspa käkarna ur led och samtidigt undvika att bli döv.

Brizé säger vidare i pressmaterialets sex sidor långa intervju, att han ”inte ville rusa in i något”. Jag är fast övertygad om att när publiken väl vaknat ur den hundraåriga sömnen kommer de att tacka för den goda tuppluren. Förutsatt att de fått tillbaka hörseln vill säga.

Mademoiselle Chambon har svensk biopremiär den 23 juli

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=QX-9ad-naok[/youtube]