Senaste Kommentarer

Top Commenters

Maggie – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 22 maj 2015 i

Recensioner

Maggie 1

Få skådespelare är väl så förknippade med redigt våld och vandalism som Arnold Schwarzenegger. Ett par komediavsteg har han kostat på sig, men i övrigt har det varit action för hela slanten. I Maggie är det någonting annat, någonting nytt när det kommer till Arnold. Någon ”reinvention” i stil med den Matthew McConaughey inledde med The Lincoln Lawyer (2011) är det knappast, i huvudsak för att Arnold är en betydligt sämre skådespelare, även om han här gör en ganska god insats i en inte alltför komplicerad roll.

_MG_1609.tif

”Testa att deffa själv, aina, och se hur jävla bra du mår!”

Zombiegenren har precis som vampyrgenren genomgått en breddning. Från The Walking Dead och Z Nations traditionella, actionbetonade jakt- och vaccintematik till broilerzombies i World War Z (2013), till romcomgreppet i Warm Bodies (2013), till deckarkomediserien iZombie. Maggie är familjedramat inom samma genre. Precis som inom de förstnämnda serierna utspelar sig filmen i en postapokalyptisk värld, efter ”utbrottet”. Det är ett förfallet mellanvästern och urplockade hyllor i affären. Utbrottet är här dock inte av samma dignitet som i de föregående. Livet fortsätter sin förhållandevis gilla gång och samhällsfunktionerna fungerar, om än att de haltar fram. Wades (Arnold Schwarzenegger) 16-åriga dotter Maggie (Abigail Breslin) drabbas av ”necroambuli”-viruset. Det vill säga hon är på väg att bli en zombie, en i detta genresammanhang ovanligt utdragen process. Wade beslutar sig för att hon ska förbli hemma, med sin far och styvmamma (Joely Richardson) under detta förlopp. För säkerhets skull skickas hennes två halvsyskon till en moster. Försiktighetsåtgärder är a och o när det kommer till zombievirus.

_W5D8049.CR2

Wade (Schwarzenegger) och Maggie (Breslin).

Särskilt mycket skräck bjuds det inte på, även om det är en och kanske en annan hoppa-till-scen. Istället ligger tyngden på att skildra detta virus som en sjukdom och vad en sådan sjukdom gör med en familj. På det sättet skiljer sig filmen inte särskilt mycket från andra sjukdomsberättelser. Men zombieviruset är ju som exempelvis ebola – inga andra liknelser i övrigt – en smitta som är en akut angelägenhet för samhället. Polisen och sjukvårdsinrättningen i det lilla samhället håller ögonen på Wade och hans dotter, för eller senare blir hon ju nämligen en risk för de andra invånarna.

_W5D8239.tif

Arnold gör sig fint som en ansatt far, som en man som på manligt manér bär alla känslor inuti sig och bara låter toppen av isberget skymta i slokande blickar och oansad skäggutväxt. Det är hans mest nedtonade roll till dags dato – med hästlängder. Och Abigail Breslin gör en god insats som ”sjuk” tonåring, med allt vad det innebär av adolescensproblematik och ungdomsönskningar. Kombinationen mellan vanligt familjeliv och zombievirus har satts samman väldigt snitsigt. Men den största behållningen med filmen är det visuella handlaget. Det är som att Terrence Malick tagit sig an zombiegenren. Det brinner till och med sädesfält som i Malicks gamla Days of Heaven (1978). Regissören Henry Hobson vet att värdesätta och behandla ljuset på rätt sätt. Färgsättningen är magnifik ibland, som när hela den rurala bilden – av familjens hus, de omgivande fälten och himlen – badar i mättat stålgrått. Soluppgångar samt nedgångar tar också central visuell plats. Alltigenom är det kort skärpedjup, oskarpt och kornigt. Ett foto som skapar intimitet med familjen och en lika delar drömlik som realistisk stämning. Samt en ”indietvätt” i vilken Arnold aldrig befunnit sig tidigare.

_W5D6358.CR2

Zombietonårskärlek.

Sedan bär det inte riktigt hela vägen. Den visuella biten är verkligen överdådig, ja, tamejfan, överdådig. Men som med så många filmer där krutet lagts på det som ses så sker det på bekostnad av ett mer slipat manus. Det pratas inte särskilt mycket, men när det väl pratas så är det med, inte så illa som schablonartade, men slitna fraser. Och berättelsen präglas av en narrativ händelselöshet. Filmen svävar kring det här sjukdomstillståndet snarare än rör sig till något eller bort från jagande zombies. Det blir ganska tröttsamt i längden. En tjej blir sjuk och ska dö (typ), särskilt mycket mer är det inte.

_MG_1886.CR2

Allt som allt är det en vällevererad vanlig historia i en genre där sådana här (vanliga) historier inte brukar förekomma.

Maggie har biopremiär 22 maj. 

betyg3

 

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg