Senaste Kommentarer

Top Commenters

Magic in the Moonlight – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 22 augusti 2014 i

Recensioner

Magic

Året är 1928 och illusionisten Wei Ling Soo är en scenkaraktär som spelas av Stanley Crawford (Colin Firth). Stanley sysslar också med att röja bluffar och blir av en vän ombedd att följa med till den Franska rivieran för att avslöja bluffmakerskan Sophie (Emma Stone). Hon utger sig för att vara synsk och hävdar att hon kan tala med de döda. Stanley är en herre som ser på världen med rationella och vetenskapliga ögon. Men Sophie får hans tidigare så bergfasta uppfatttning att vackla.

Det är knappast någon hemlighet: han har låg lägstanivå och hög högstanivå Woody Allen. Han pumpar ut filmer, snittar ungefär en per år. Det hade egentligen varit jäkligt konstigt om alla skulle vara av absolut högsta kvalitet. Han pratade också om det själv i dokumentären Woody Allen: A Documentary (2012), filmskapande handlar för honom om momentum, rörelse. När han släppt en film är han i full färd med att arbeta på nästa. En sådan livsfilosofi kan man ju kanske respektera, Willy Kyrklund vänder sig dock antagligen i graven. Och man kan ju undra om det inte finns andra sätt att förskjuta döden än genom filmproduktion. Boule kanske? Shuffleboard? Bridge?

Magic 5

Cote d’Azur.

Aktuell Allen-rulle behandlar ett ämne som uppenbarligen ligger honom varmt om hjärtat: kombinationen ung kvinna och gammal, gammal man. Allens egen livshistoria ligger alltid som ett underliggande obehag till de här berättelserna. Att han, strikt konstnärligt betraktat, mer eller mindre alltid väljer att berätta en variant av den här historien må vara hänt. Men att resten av världen för det mesta hakar på övergår mitt förstånd.

Denna gång är det Stone som är den unga kvinnan och Firth som är den äldre mannen. Firth spelar återigen en variant av Mr. Darcy. Stone spelar sig själv, som vanligt. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är någonting snitsigt eller bara tröttsamt, det sätt på vilket hon alltid öser ned sig själv, eller sitt filmiska jag, i varje karaktär. Varje roll blir liksom bara ytterligare en variant av henne själv. Därom råder det dock inget tvivel om att det är tröttsamt att återigen se Mr. Darcy i farten. Men de sköter sig ganska bra. Och scenografi samt kostymering är utsökt utfört. Bryderier uppstår istället i manuset, dramaturgin och humorn.

Magic 2

Japp, det handlar om humor, det är en komedi. Och det får vi veta inte genom att människorna som deltar är särskilt jätteroliga. Utan genom putslustig musik och att karaktärerna ser vanliga ut, men har en aura av vag, skev lustighet. Humor för folk som inte är särskilt roliga. ”Wit”, som det kallas på engelska. Och vissa grejer är väl ganska witty. Men det räcker inte för att göra detta till en fullgott roande upplevelse.

En ”fördel” med att placera händelserna i 20-talet är att Mr. Darcy, förlåt Stanley, med flera kan vara sexistiska och uppvisa klasshat i något slags accepterad kontext. Tanken är att denna arkaiska världsbild ska krocka med vår tids uppfattning om vad som är lämpligt att uttrycka och inte. Och att det ska uppstå humor. Särskilt kul är det dock inte. Däremot är 20-talets intellektuella tidsanda skickligt skildrad. Med allt från Nietzsche och Freud till fascinationen för det ockulta.

Magic 4

Naturligtvis är inget av det goda jag nämnt nog för att överväga det dåliga. Detta är en småputtrig film för herrar och damer som ögnade igenom Så talade Zarathustra och Drömtydning på universitetet, men mest ville knulla och dricka drinkar. Ja, ungefär som Woody Allen. Känner du med dig att du passar in i den beskrivningen är det bara att masa sig iväg till biografen.

Magic in the Moonlight har biopremiär 22 augusti.

betyg2

 

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg