Män som simmar – Recension

Stockholm Konstsim Herr

Första gången jag hörde talas om Stockholm Konstsim Herr var jag övertygad om att det var ett ironiskt skämt. En idé som kläckts på någon byråfest i innerstan av ett gäng fullblodscyniker med både mustasch och halsduk:

INT. REKLAMBYRÅ STOCKHOLM

Vi ser ett antal mediamän hänga i en soffa och dricka fredagsöl. Stämningen är helt klart soft.

FILIP, 23

(mustasch och upprullade chinos): ”Vore det inte jävligt ball om vi skulle dra igång värsta sköna grejen och typ simma?”

IGOR, 26

(helskägg och t-shirt med vargtryck) ”Lätt, alltså. Så jävla soft. Vi kör!”

Så trodde jag. Mitt hat gentemot den här klubben var därför intensivt och ogenomträngligt från dag ett. Sån där dumdryg avsky sprungen ur fördomar. Jag hade såklart helt fel. Det var inga fåniga hipsters. Men det var ett fylleskämt:

”Mäns som simmar” är en film om konstsim och konsten att bli 40. Stockholm Konstsim Herr består av en grupp medelålders män som arbetar som lärare, lokförare, arkivarier, kötthandlare och chefer. Inspirerade av Esther Williams simtekniker bildar de tillsammans en klubb. Vad som började som ett skämt en sen kväll på en bar blir plötsligt en alarmerande verklighet. Snart tränade de två gånger i veckan på ett mycket fokuserat sätt. Att simma konstsim blir ett andningshål i en tillvaro som känns full av stress och krav. Poolen blir en oas där dessa medelålders män kan flyta, leka och komma ihåg att en gång var allting möjligt.”

Filmen visar att skämtet snabbt övergick till allvar. Konstsimmet blev ett socialt kitt och något viktigt och nödvändigt för det spretiga kompisgänget bestående av män i ”livets andra halvlek”, eller som en av herrarna självironiskt säger i filmen:

”Det står 0-0 och motståndaren är livet. Det är ingen dålig motståndare.”

Filmens berättare och regissör är Dylan Williams, som också är en av simmarna. Han är invandrad från Wales och letar efter ett sammanhang i sitt nya land. Han söker sig därför till det svenskaste av allt: föreningslivet. Historien om konstsimmets vedermödor där ett gäng otränade och ibland omotiverade medelålders män bokstavligt talat försöker hitta synk blir en fin metafor för Dylans egen jakt på jämvikt och harmoni i livet. Dylan är faktiskt så pass lyhörd för trenderna i sitt adopterade land att han tar sig an det alla stockholmare värderar allra högst: köksrenovering.

Vi får följa gruppen under en lång tid och det märks. De flesta är helt obrydda av kameran och öppnar sig vilket bidrar till filmen ärliga och varma tilltal. Det finns såklart konflikter inom gruppen. Olika ambitionsnivåer och vardagliga bestyr som barn, kärlek och familjeliv gör att det gnisslar ordentligt mellan varven. När det står klart att Italien arrangerar (inofficiellt) VM i konstsim för herrar sätts det upp ett mål. Att vinna är en utopi men det ska i alla fall ta sig dit.

Vi bjuds på en del sköna Spinal Tap-moment under den intensiva träningen, men det skildras med sån värme att man alltid skrattar med herrarna och aldrig  åt dem. På många sätt är filmen en klassisk  under dog-story och jag kommer på mig själv med att verkligen engagera mig i hur det ska gå för den osannolika föreningen.

Det finns ett ärligt uppsåt och genuin värme i den här filmen, och den är både rolig och rörande. När filmen är slut efter bara 70 minuter vill jag se mer. Det i sig är ett bra betyg för vilken film som helst.

”Män som simmar” har biopremiär den 12 november

SvD: 5 av 6 DN: 3 av 5 Aftonbladet: 3 av 5 Expressen: 3 av 5