Senaste Kommentarer

Top Commenters

Mary Queen of Scots – en koboltblå fantasi om den historiska Mary Stuart

Inlägg av Emma Stormdal den 9 februari 2019 i

Recensioner

 

Att ta på sig att beskriva personer och händelser som verkliga händelser och personer är ingen lätt uppgift. Händelser eller personer långt tillbaka. Det finns inga övervakningskameror eller ljudupptagningar, allt som finns att tillgå är personliga nedteckningar, som kanske inte alltid är helt sanningsenliga. Nedteckningar av personer som har sina egna agendor och åsikter. Historien skrivs av segraren, så att säga. Ibland frågar jag mig varför det egentligen görs igen och igen, varför man över huvud taget försöker sig på att göra historiskt korrekta filmer. Och sen tappar jag oftast bort den frågan i alla de härliga kostymerna.  Om vi över huvud taget ska fråga oss huruvida det är historiskt korrekt så kan vi ju lika gärna ta upp frågan om hårtvätt och tandvård också. Om vi kan ha överseende med sådana historiska felaktigheter, kan vi kanske ha överseende med möten som inte finns nedtecknade, eller motiv som det inte finns belägg för.

Den engelska tronföljden är ett gytter vid den tid Mary Queen of Scots utspelar sig. Drottning Elizabeth I var dotter till Henry VIII och Anne Boleyn, men var i vissas ögon inte legitim. Henry  halshögg Elizabeths mamma, bland annat på grund av anklagelser om utomäktenskapliga aktiviteter. Mary å sin sida var en Stuart, en familj som hade anspråk på tronen. På det sättet var hon potentiellt farlig för den engelska drottningen.
Filmens Mary Stuart (Saoirse Ronan) landstiger Skottland efter att hennes gemål, prins av Frankrike har avlidit. Mary som är katolik, finner sitt hemland protestantiskt och i händerna på sin egen bror som är ställföreträdande regent i händerna på Elizabeth (Margo Robbie). I början är det en försiktig artighet mellan de två drottningarna, som skriver brev till varandra och kallar varandra ”kusin” och ”syster”, skickar delegater, men aldrig möts. Mary vill ha tillbaka sitt Skottland, Elizabeth vill ha kontroll över Mary och vem hon gifter sig med och skickar diverse friare. När Mary sedan gifter sig utan drottningens tillåtelse med en katolik och skaffar en son, späs ryktena på om att Mary konspirerar för att avsätta Elizabeth. Något som slutligen blir orsaken till att Mary fängslas i många år, för att sedan avrättas. Kvar blir Marys son,  som efter Elizabeths död blev kung över både England och Skottland.

 

Mary Queen of Scots något av en visuell orgasm. Om en har en svaghet för koboltblå livstycken, brokadtyger och linneunderkläder är det en fantastisk film, oavsett handling och eventuell historisk korrekthet. Det är inte konstigt att har blivit oscarsnominerad för just dessa kostymer. Korrekt patinerade leriga klänningsfållar ger pluspoäng i min bok. Med karga skottska klippor där Marys hår rivs av blåsten, är en fröjd för ögat. Och som kostymfilmkonnässör är det gott nog för mig.

Men Mary Queen of Scots är också ett tankeexperiment. Ett väldigt tidstypiskt nutida “tänk om”. Tänk om Mary och Elizabeth I var starka feministikoner som i smyg beundrade varandra. Tänk om de hade mer gemensamt än inte. De var båda styrande kvinnor i en ytterst mansdominerad och misogyn värld. Tänk om de möttes i hemlighet i en lada. Med linnetyger hängande från taket. Tänk om hennes andra make egentligen var homosexuell. Nu bygger Mary på en roman, John Guys Queen of Scots: The True Life of Mary Stuart, så jag vet inte hur trogen manusförfattaren Beau Willimon har varit till just det materialet.  

Porträttet som målas upp av Mary Stuart, som en vidsynt och rebellisk upprorsmakare, kräver visserligen att mindre smickrande bitar fick stryka på foten. Till exempel att hon faktiskt tyckte sig ha mer rätt till den engelska tronen än oäkta dottern till Anne Boleyn. Eller hur hennes avrättning skildras i filmen, återigen koncentrerat på det visuella. Hur hon skrider in i en blodröd klänning som sedan kläs av henne, inte alls det förnedrande antiklimax som det brukar talas om. Som att bödeln fick hugga flera gånger innan huvudet tillslut lossnade från kroppen.
Eller det faktum att konflikten mellan katolicismen och protestantismen är väldigt nedtonad. Den konflikten syns egentligen bara i form av David Tennants porträtt av den ondskefulla och misogyna protestanten John Knox som frustande piskar upp hatstämningen mot Mary Stuart. En person som lär ha uttalat orden “We have a scourge upon our land. ’Tis a woman with a crown”. Egentligen fokuserar filmen inte heller där så mycket på kyrkokonflikten, utan mer på det faktum att han inte vill att en kvinna ska styra.  

Även om Saoirse Ronan gör ett okej jobb som Mary Stuart, hetlevrad och impulsiv, tillför motspelaren Margot Robbie inte alls så mycket till de otaliga Elizabeth-porträtt vi har fått se genom tiderna. Trots försök att göra henne mänsklig genom att göra perukerna och sminket synliga, blir det inte så mycket mer. Jag har sett både färgstarkare skurkaktigare, vänare och mer egensinniga Elizabeths än hennes. Meh. Se någon av dem istället.  Skådespelarinsatsen jag själv tar med mig från Mary är just den lilla, lilla rollen John Knox. David Tennants skäggiga, långhåriga protestant i lustig mössa som skriker ut sexistiska okväden till folket ger mig liv.   

Hur ska vi då förhålla oss till historiska dramer utan att bli frustrerade? Enligt min mening är det genom att vara medvetna om att det är fiktion och fantasi konsumerar. Om än med historisk förlaga.

Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg