Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Meg – Svindyrt hajsmisk med Statham

Inlägg av Måns Lindman den 20 augusti 2018 i

Recensioner

– Warner Bros. Hollywood, The United States of America. Hur kan vi som idéfattigt filmbolag hjälpa till?

– Det här är Kina som ringer. Vi hörde att ni fortfarande har taskigt med deg där borta i drömfabriken så vi tänkte slänga över en miljard om ni gör en rulle åt oss.

– Jaha ja. Okej, vad vill ni göra för film den här gången då? Vi har ju redan mjölkat Transformers, Jurassic Park och Independence Day, så ni har fått era explosioner, robotar, aliens och dinosaurer. Det gick ju inte så jävla bra för oss här i väst men det är alltid kul när det går bra för andra så ett grattis är väl på sin plats antar jag.

– Nej nej nej, vi vill ha hajar.

– Alright, snackar vi vithaj då eller?

– Har ni något större? Det måste vara stort, alltså jättestort. Man skall få vänta i minst en halvminut innan hela hajen har glidit förbi kameran.

– En Megalodon då med andra ord… suck. Alltså vi har gjort det där med utdöd mastodonthaj massor med gånger men det har inte blivit succé direkt.

– Jo jo jo, en sådan tar vi. Och så vill vi ha en välkänd actionhjälte utan känslor och med litet ordförråd.

– Så Mark Wahlberg igen då?

– Nej, vi vill ha någon annan. Någon som ser stenhård ut när han står med armarna i kors.

– HÖRRU STAN, VAD GÖR STATHAM NU FÖR TIDEN?

– JAG RINGER OCH KOLLAR DIREKT! JO, HAN HÄLSAR ATT HAN ÄR LEDIG FÖR SVINDYRT HAJSMISK I INDISKA OCEANEN.

– Vi skickar pengarna!

Who ordered a can of ass whoop?

Ibland är det inte roligt att ha rätt men vad hade jag förväntat mig egentligen? Jag menar, jag gick in i biosalongen med låga förväntningar, väldigt låga förväntningar. Har man väntat i decennier på en vettig hajrulle och blivit sviken så många gånger är det inte särskilt konstigt att man känner viss skepticism. Man känner liksom på sig att det kommer att vara ett bottennapp, frågan är bara på vilken nivå. När The Meg utannonserades med sina höga budget och med Jason Statham i huvudrollen tänkte jag ändå att det kanske blir en film någonstans i klass med Deep Blue Sea, idiotisk men ändå någorlunda underhållande och med viss spänning men jag kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle landa i något så horribelt uselt som det här . Att det skall vara så svårt att få till en hajfilm värd namnet. Men det är klart, fortsätter man att återanvända samma gamla plot och copy/pastade karaktärer år ut och år in så blir det naturligvis svårt att förändra något. Då spelar det ingen roll att filmen har en budget på 130 000 000 Dollar och att Statham gör vad Statham alltid gör.

Jonas (Jason Statham) är ute på djupt vatten redan från början när hans farkost plötsligt får ta emot en rejäl smäll. Handlingskraftig och bister som han är räddar han de som räddas kan och för att inte alla skall stryka med blir han tvungen att offra ett par liv. Detta ses givetvis inte med blida ögon och han blir bespottad, anklagad och dessutom kallad dåre. Det finns givetvis ingenting där nere i djupet som kan sänka en atomubåt. Det är bara förbannad lögn och en ursäkt för hans egoistiska handlande. Jonas lackar rejält på sitt hemland och sticker till Thailand där han spenderar sin vakna tid salongsberusad, iklädd kalasbyxor och farfarströja. Att vara lite, lite salong varje dag är ett stadie som är enkelt att upprätthålla då han bosatt sig i en spartansk lya ovanför baren och där sitter han med sitt perfekta skäggstubb och hinkar Chang tills det är dags att gå att lägga sig.

Gapa stort och säg haaaaaaaaj

Samtidigt har ett gäng forskare börjat gräva runt i, för Jonas alltför välbekanta vatten och det dröjer inte länge innan de sitter i skiten. En undervattensfarkost blir attackerad av något enormt som slår ut alla system och nu sitter de fast på botten samtidigt som en okänd fara sveper runt utanför. Nej, detta håller inte resonerar de som bestämmer uppe i det flådiga forskningscentret och flyger genast till Thailand för att fiska upp Jonas och det krävs ingen examen för att räkna ut vad kommande tio minuter kommer att gå ut på. Japp, det är dags för övertalningsscenen. Ni vet där personen ifråga säger att det inte spelar någon roll hur mycket pengar de erbjuder eller hur djup deras tidigare relation varit. Han tänker helt enkelt inte ställa upp. Han är klar med det där nu och det spelar ingen roll hur mycket det tjatas, det blir ingen mer dykning, trots att han är den bästa dykaren som någonsin levt. Punkt slut. Alla vet också att det inte blir så. Eftersom Jonas exfru är en av de personer som nu svävar i livsfara nere på havsbotten kastar han sig in i helikoptern och ger sig genast ner i djupet till chevaleresk undsättning.

Det skall nu visa sig att Jonas hade rätt hela tiden. Han var inte galen som alla påstod. Han hade bara råkat stöta på en urtidshaj på 25 meter. Investereraren (Rainn Wilson), en figur som också ofta förekommer i hajfilmer gnuggar förnöjt händerna och tänker att nu jävlar skall stålarna rulla in. Det står ROI stämplat i pannan på karln och att folk dör bryr han sig ett dugg om. In med cashen bara. Return of Investment väger tyngre än livet på en ynka tekniknörd. Han drar några trötta managementcitat och förklarar för den samlade hjärntrusten att man måste offra lite för framgång. Under tiden har filmens hjältinna Suyin (Bingbing Li) och Jonas kommit varann närmre och kanske ligger det en romans i luften. Hon fnittrar och blir mållös när han flexar i bara handduk och han verkar dessutom kunna vara en ytterst framgångsrik plastpappa åt den åttaåriga dottern Meiying (Shuya Sophia Cai) som tillsammans med en blöt hund kanske är hela filmens största behållning, vilket säger en del. Lite blandat folk dör i jakten på haj och ROI men det blir sällan panik. Istället smider man planer och spexar i oändligt pinsamma scener. Men hur skall man döda en best som inte hade några fiender under sina levnadsår? Att det trots allt är i grund och botten ”bara” är en haj och ingen pansarkryssare tycks inte spela någon roll. Fanskapet går helt enkelt inte att ha ihjäl! Den ena strategin, vissa mer genomtänkta än andra faller platt och till sist är det dags för det som alla väntat på, Statham versus Meg. Ahab mot hajen. Strävt skäggstubb mot sylvassa tänder.

Helikopterjakt, det har vi aldrig sett innan i en hajfilm!

The Meg är något av det mest slätstrukna jag har sett på bio på väldigt länge. Efter knappa två timmar tror jag faktiskt inte att Jon Turtletaub och Dean Georgaris missade en enda klyscha eller urlakad standardingrediens för den här typen av film, vilket väl i och för sig får anses vara tämligen imponerande. De snor hälften från Hajen, hälften från Avgrunden, petar in rejält med ödeläggelse och excellerar med fantasifulla citat som ”Hey, there’s something out there!”, ”It’s huge!” och “It’s moving so fast!” Resultatet är en film så generisk att jag känner att det är svårt att sitta här och sätta ord på eländet. Den överraskar inte en enda gång, det finns ingen spänning att tala om och jag känner mig i långa stunder uttråkad. Den kunde lika gärna varit regisserad av Michael Bay och nu när jag tänker på det är det faktiskt som Transformers i havet. Tiden rullar på och visst, det händer grejer hela tiden men det finns inget hjärta eller hjärna heller för den delen men framför allt är problemet den uteblivna spänningen. Efter tjugonde attackförsöket stänger jag av mentalt och inser att det här är ingen hajfilm, inte i dess rätta bemärkelse. Det må låta märkligt med tanke på hur mycket haj som visas under 1 timma och 53 minuter men jag får aldrig riktigt känslan av att det är en hajfilm jag tittar på. Den är så standardiserad och uttryckslös att det kunde varit vad som helst och kvar finns då bara mängder av hutlöst påkostade specialeffekter, varumärken, ett mediokert skådespeleri och en ljudnivå som kan väcka döda. The Meg är inte bättre än den geggiga massa av B-rullar som vi formligen drunknat i ända sedan Hajen slet våra själar och nerver i stycken för över 40 år sedan, det enda som skiljer dem åt är budgeten. Hur kan en film om en 25 meter lång mördarhaj vara tråkig? Det övergår mitt förstånd men samtidigt har jag ju sett det på alltför nära håll så många gånger nu så för mig är det väl bara att fortsätta vänta på den där härliga hajrullen som aldrig kommer att komma.

The Meg hade biopremiär 17 augusti

 

 

Ta reda på ditt hajnamn istället, det är roligare. Mvh / Chummy Seal Eater

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg