Senaste Kommentarer

  • Olof on Assholes off screen

    Intressant ämne. Svårt att överblicka. Vill vi ha en nolltolerans, eller var sätter vi gränsen? Ett sätt att lösa problemet,...
    Posted 26 juli, 2017
  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Min så kallade pappa – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 19 september 2014 i

Recensioner

Min så kallade pappa 5

Malin (Vera Vitali) är gravid och pojkvännen (Sverrir Gudnason) gör slut. Hon har ingenstans att bo och beslutar sig för att söka upp den pappa (Michael Nyqvist) hon aldrig träffat. Innan hon hinner presentera sig för honom drabbas han av en stroke med minnesförlust som följd. Nu får de båda chansen att skapa den barndom hon aldrig fick.

Jag var väl som många andra beredd på ytterligare en fin Sverige- och relationsskildring i den där kategorin där Ulf Malmros är helt ensam: bra buskiskomik. Och det var väl tänkt ungefär så från början. Men någonstans på vägen beslutades det att Min så kallade pappa skulle få karaktären av (mörkare) drama snarare än samma slags sedvanliga Malmros-inramning.

Det är uppfriskande. Detta handlag behärskas av Malmros så gott som något annat. Men det märks också att de är två olika skolor som krockar. Vissa av rollerna är något yxiga. Nästan som kvarlevor från en, säg, Smala Sussie-kontext. Alltför skarpt konstruerade karaktärer för ett vanligt drama. Här kan nämnas Henrik Dorsins karaktär, mobbaren, och pojkvännen (Gudnason). Även om den sistnämnda är en rätt träffande karikatyr av en modern man som förhåller sig till en jämlik, ansvarsfull mansroll, men som faktiskt inte lever den.

Min så kallade pappa 1

Lärarinnan Malin (Vera Vitali).

Den största behållningen är Vera Vitali. Det är nog en av de absolut bästa rollprestationerna jag sett i svensk film. Hon spelar en människa djupt märkt av sin fars svek. Man får aldrig riktigt grepp om henne, eftersom hon har så svårt att formulera sitt inre. Ibland är hon så tafatt att man bara blir frustrerad. En så sann, komplex och icke tillspetsad karaktär är ovanlig i all typ av film. Därtill kommer en höggradigt realistisk förlossningsscen som griper tag på ett sätt ingen annan förlossningsscen gjort. Malmros och Vitali skildrar Malin med total kärleksfullhet utan att använda ett enda av de simpla tricken i boken. Jag har nog aldrig känt så mycket för en rollkaraktär.

Min så kallade pappa 2

Martin (Michael Nyqvist).

Michael Nyqvist är bra, något annat vore väl förvånande. Också han porträtterar en människa vars inre kamp aldrig riktigt bubblar upp till ytan och får den där förlösning vi alla söker. Det är dock på vippen att slå över i enkom komik när hans karaktär drabbas av en stroke. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om humorn balanserar svärtan, eller om de två tonerna som möts orsakar oönskad dissonans.

First Aid Kit-låten Frozen Lake återkommer så många gånger att man undrar om de inte lite blygt kunnat be om mer material. Alternativt blandad upp det med någon annan musik. En upprepningens berättarsätt som också återkommer i bildform med en nyckelscen där Malin är ung, bara en liten flicka. Skillnaden är att upprepningen i bild fungerar dramaturgiskt fint. Allt kan mer eller mindre härledas till den där händelsen, det där minnet, i både faktiskt och symboliskt hänseende. Med musiken blir det bara tröttsamt, ger en billighetskänsla. Låten har också ganska stark och tydlig text som färgar av sig på filmen.

Min så kallade pappa 4

Malin och Frank (Sverrir Gudnason).

En liten men ack så viktig detalj är hur Malmros skildrat samtidsmänniskans förhållande till mobilen. Flertalet gånger upphör karaktärerna att vara närvarande i situationer och diskussioner just för att de börjar fingra på mobilen.

Det är inte helt tajt. Malmros är på för honom okänd mark. Och filmen är lite för lång. Men stundtals är det helt fantastiskt. Det förekommer scener som är socialrealism i dess mest genuint gripande bemärkelse. Malmros mod ska premieras, och tillsammans med Vitalis prestation ger det ett högt betyg – trots invändningarna.

Min så kallade pappa har biopremiär 19 september. 

betyg4

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Azaz3l

    Han hade kunnat klippt ner den minst en halvtimme och fått mer sagt bara förlossningsscenen känns ju som om att den är 5minuter utan att ge nånting.

    Som den är nu för lång och riktigt dåligt men nånstans med en annan editering finns en storfilm

  • Håller inte med. Tvärtom. Poängen med att förlossningsscenen
    är lång är ju dels att visa den smärta hon går igenom, men också att visa att hon gör det ”ensam”. Det hade gått att säga i en replik, men film i sitt esse handlar om gestaltning, inte information.

Fler onyanserade inlägg