Senaste Kommentarer

Top Commenters

Mordet på Orientexpressen – Pompös Poirot i poänglös pastisch

Inlägg av Måns Lindman den 24 november 2017 i

Recensioner

Artister vars karriär är på dekis eller åtminstone på väg ner i rännstenen har en sista livlina att plocka fram, nämligen att trycka ut en cover. Vissa säger att det är en hyllning till originalartisten, vilket det visserligen ibland kan vara, exempelvis i samband med ett hyllningsalbum till en nyligen bortgången artist, men oftast är det givetvis ren bullshit. Det är ett enkelt sätt att vända en negativ trend med liten arbetsinsats. Man behöver varken skriva melodi eller text och verket är redan känt hos gemene man, det är bara att luta sig tillbaka och casha in. Om man inte helt tappat sugen och stinget kan man göra en egen tolkning med personlig touch och komma undan med äran i behåll men tyvärr är många covers bara en annan röst med andra instrument och sedan en tid tillbaka råder samma trend i Hollywood.

Idétorkan lyser igenom när film efter film prånglas ut i ny ”najs” utgåva och nu har turen kommit till Agatha Christies berömda och hyllade kriminalgåtor. Först ut, Mordet på Orientexpressen. Faktum är att Christie förutspådde just det här när hon skrev att någon gång kommer någon fåne att förstöra hennes verk genom att addera sex och våld och förvandla Poirot till en arrogant, överpänd machosnubbe samt ändra i storyn på ett sätt som idiotförklarar publiken. Hon visste att det skulle hända och nu har det hänt.

Orientexpressen har spårat totalt

Kenneth Branagh är överdådig när det kommer till mustiga dramer, gärna signerade Shakespeare, men i andra miljöer är han betydligt mer mänsklig och karln har verkligen inte levererat på topp de senaste åren. Det kommer därför inte som någon överraskning att det är just Kenta som nu tagit på sig ansvaret att både regissera rullen och dessutom spela Hercule Poirot i nyinspelningen av ett av Christies mest ikoniska verk. Han firar snart trettioårsjubileum som regissör och har kört allt från den pompösa Henry V till betydligt mer lättsmälta Thor, och även om han aldrig misslyckas totalt så är det ändå en klar skillnad på hans finregissör kontra fulregissör, där till exempel Jack Ryan ligger farligt nära gränsen till råtorsk. Som skådis har han på senare tid mest harvat runt i ännu en remake. Är detta månne vägen tillbaka in i rampljuset efter åtta år som Wallander, serien dit drömmar långsamt kryper för att dö.

Lite härskarteknik har väl ingen dött av

Det första som slår mig när jag ser Mordet på Orientexpressen är mustaschen. Jag om någon uppskattar en väl tilltagen och murrig mo, i synnerhet i mörka Movember, men det här går inte att ta på allvar. Nu säger ryktet förvisso att Christie aldrig var nöjd med Albert Finneys välgroomade mustach i originalfilmen men någon måtta får det ändå vara. Branagh sportar en flamboyant silverfärgad cirkusmustasch i silver som är så uppenbart fejk att det blir direkt skrattretande. Det går riktigt att se på konturerna hur den ligger fastklistrad längs med ansiktet och det tar lång tid innan jag kan koncentrera mig på något annat överhuvudtaget.

Nu finns det tack och lov inte mycket att koncentrera sig på i den här filmen eftersom den är ömsom seg som sirap, ömsom lika irriterande klämkäck som en sommarbuskis med Stefan & Krister. Det sägs att den tråkigaste filmen som någonsin gjorts är Baa Baa Land, åtta timmar av sovande får. Jag har tyvärr inte haft möjligheten att se den ännu men jag tror ändå att det här kan vara en stark utmanare till titeln. Det är stundtals svårt att hålla sig vaken mellan putslustiga ordvitsar och utdragna scener med intetsägande dialog.

Spoiler: Någon blir mördad!

Den vassaste detektiven i världen, enligt honom själv, får i alla fall efter ofantligt mycket dötid ett fall på halsen. Eller varför skriver jag om det här egentligen, det är väl knappast någon som inte har läst boken eller sett filmen från 1974 med Ingrid Bergman, Lauren Bacall, Sean Connery och Albert Finney i rollerna. En odödlig film som är precis lika bra i dag som för fyrtio år sedan, vilket ytterligare motiverar frågan: varför?

Vi känner alla till upplösningen i denna klassiska ”whodunit” och här finns det inga överraskningar alls, storymässigt. På tåget trängs idel stjärnor; Johnny Depp, vars karaktär är den tjomme som plötsligt trillar av pinn medelst knivhugg och därmed blir anledning till mordutredning. Vi ser också Daisy Ridley, Penélope Cruz, Josh Gad, Derek Jacobi, Michelle Pfeiffer, Judi Dench och Willem Dafoe med en horribel australisk accent, och det är givetvis en ytterst imponerande ensemble, precis som i originalet, men vad spelar det för roll när filmen känns lika fräsch som en lastgammal kalsipp.

Så vad händer på tåget då? Inte så jävla mycket om sanningen skall fram. Huvudfokus för samtliga möjliga gärningsmän är att sitta ner med rak rygg, rynka pannan och titta misstänksamt på varandra och inte yppa ett ord. Det är Branagh som håller låda här och han spottar ur sig högtravande floskler på löpande band. Michelle Pfeiffer får ett par sylar i vädret i förbifarten men annars är det verkligen all in på Kenneth som gäller. Släng in en rejäl portion mer eller mindre uppenbar rasism, sexism, översitteri och så lite hycklande på det och hopkoket är komplett.

Let’s put another shrimp on the barbie mate

I Mordet på Orientexpressen anno 2017 är det en lavin som stoppar tågets framfart och här vet jag inte vem i teamet som fick hjärnblödning och helt glömde fysikens lagar men när hundra ton tåg spårar ur är det i princip bara för ett par starka män att lyfta upp loket igen efter att först ha avlägsnat snömassorna med sina bara händer förstås. Oh happy day.

Bennets pampiga filmusik som var en stor del av den mystiska atmosfären har ersatts av tröttsamma poplåtar och tåget ser ibland ut att vara hämtat direkt ur en Pixarrulle, och visst är fotot stundtals vansinnigt snyggt i 70 mm men det hjälper föga i ett sådant här haveri. Nej, det här är verkligen inget vidare alls. Jag kan förvisso tänka mig att en yngre publik som inte är bekant med varken bok eller originalfilm kan tycka att filmen är ja, men typ lite schysst, men för undertecknad, stolt medlem av den luttrade generationen som läste böcker blir omdömet iskallt, a fucking trainwreck för att tala klarspråk.

Mordet på Orientexpressen har biopremiär 24 november

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg