Senaste Kommentarer

Top Commenters

My Old Lady – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 10 oktober 2014 i

Recensioner

My Old Lady 7

”Viager” heter det på franska. Det är en typ av försäljning där en person säljer sin bostad till ett pris betydligt lägre än marknadspriset, och/eller erhåller månatliga intäkter från köparen, och samtidigt bor kvar i bostaden till sin död. Ofta är det äldre människor som drygar ut kassan med sådana här dealer.

I My Old Lady fungerar det här viager-upplägget som berättelsens trigger, precis som den amerikanska sjukvården i Breaking Bad. Mathias Gold (Kevin Kline) kommer till Paris för att inkassera ett arv, en lägenhet av det större och flådigare slaget. Bara för att upptäcka att Mathilde Girard (Maggie Smith) bor där och inte tänker flytta på sig i första taget – förrän hon dör vill säga. Hon sitter på ett sånt där viger-kontrakt. Ett kontrakt som innebär att Mathias också måste betala henne 2400 euro i månaden. En situation som skapar lite lustiga förvecklingar och förklaringar. Och en situation som ställer till stora problem för den panke drummeln Mathias.

My Old Lady

I lägenheten bor också Mathildes dotter Chloé (Kristin Scott Thomas). Hon stöter på Mathias för första gången när denne inte låst toaletten. Det är så där väldigt naturalistiskt och realistiskt. Folk kissar och sånt där. Allt är också inramat av ”typiskt” fransk musik, som tillsammans med den lustige Kline och viss slapstick skänker en aura av lättsam komedi. Men filmen tar en mörkare vändning, familjehemligheter av det mer allvarliga slaget ger vibbar av tungt drama, utan att för den skull göra avkall på komiken.

My Old Lady 4

Och det är väl någonstans här bryderierna med filmen tornar upp sig. Kline gör en förhållandevis bra roll, han är rolig. Men han spelar också ”sig själv”, eller den man föreställer sig att han är, sin filmpersona, precis som Robert De Niro alltid gör. Det är något av en meta-roll, och den fungerar inte helt friktionsfritt tillsammans med filmens mörkare stråk. En film kan ju pendla mellan mörkaste mörker och ljusaste ljus, bara den där balansen hanteras på något sätt. Sedan kan det hanteras lite hur som helst, men när det är välbalanserat så känner man det direkt och när något saknas så känner man även det omedelbart. Det är inte alltid man vet vad som saknas, precis som med kryddor i grytan.

My Old Lady 2

Maggie Smith spelar en åldrande rikemansdam som tar livet lite med en klackspark och Kristin Scott Thomas spelar den mer allvarliga och beskyddande dottern. De sköter sig bra. Men de har precis som Kline tilldelats ganska raka och enkla roller. Israel Horovitz har både skrivit manus och regisserat. Manuset bygger i sin tur på pjäsen han skrivit med samma namn. Och visst känns det att det är en teaterpjäs som ligger till grund. Precis som det kändes med En familj som kom förra året. När de där kammarspelen blir film så sker det ofta i avskalad och klaustrofobisk tappning. Det är helt sonika personerna och deras problem. På gott och ont. Här figurerar dock en del figurer som inte är direkt involverade i handlingen, men ändå har betydelse för berättelsen. Och det skänker viss luft – som också det kommer på gott och ont. Monsieur Lefebvre (Dominique Pinon) finns med som ett slags comic relief, utöver den redan komiske Kline. Men det sker riktigt snyggt, han är liksom rolig utan att anstränga sig för mycket eller ens ha särskilt roliga repliker. Det uppstår fin dynamik mellan honom och Kline.

Det landar allt som allt i en film inför vilken jag står ambivalent. Balansen svajar. Storyn är enkel. Rollerna är enkla. Men samtidigt funkar det och knyts ihop på något sätt. Underhållning förklädd som mörkare tyngd förklädd som lättare underhållning.

My Old Lady har biopremiär 10 oktober.

betyg2_5

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg