Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Neon Demon – det danska våldsundret fortsätter

Inlägg av Eduardo den 7 juni 2016 i

Recensioner

Neon Demon

The Neon Demon befäster tesen om att rött är det nya svarta.

Winding Refns senaste skapelse kan enklast beskrivas som Top Model möter Hotline Miami. En naiv och drömmande tonåring, Jesse (Elle Fanning, Dakotas yngre syster), anländer till storstan och hamnar i ett sällskap som från första bildrutan skriker ondska och obehag. Hon checkar in på ett nedgånget motell vilket drivs av en sliskig Keanu Reeves, en individ vars sexuella preferenser med yttersta välvilja kan beskrivas som djupt suspekta. Den klassiska storyn görs komplett med närvaron en ung kille som faktiskt verkar vara trevlig på riktigt.

Men efter att den trevliga unge herrn får reda på att hans nyfunna vän är sexton år gammal och därefter försöker hångla upp henne så vänder filmen. Det visar sig att Jesse är allt annat än oskyldigt naiv. Nej, hon är kusligt medveten om sin bländande skönhet och omvärldens aptit på hennes existens. Medan vi följer konkurrenternas ständiga kamp, både för brödfödan och mot de inre demonerna, verkar Jesse få allting serverat på silverfat. De ständiga psykningarna och gliringarna rörande vikt och sexpartnerns bekommer henne inte, snarare verkar de stärka henens övertygelse om den egna förträffligheten. När hon efter en psykedelisk catwalk-premiär konfronteras av sin vän som undrar om hon vill bli som dem svarar hon lugnt: ”No, They want to be me.”

sdasd

Våldet från Pusher, Only god forgives och Valhalla Rising fortsätter

Yta genomsyrar filmen, både visuellt och tematiskt. Samtliga karaktärer är besatta av en sak och en sak endast: utseende. I deras förvridna sinnevärld utgör skönheten inte toppen på en hierarkiskt strukturerad pyramid, skönheten är själva pyramiden. Inget annat existerar och folk är beredda på att göra betydligt mycket mer än att gå över lik för att uppnå och fånga dess essens. Detta avspeglas även i hur rollfigurerna porträtteras; som tittare får du precis noll insikt i deras inre, alla agerar och blir agerade på utifrån en delad förståelse om skönhetens omnipotens. Låter det platt? Onekligen så men det är hela poängen. Karaktärernas handlande ska spegla den ytlighet de flesta av oss något fördomsfullt förknippar med modeindustrin, och i kombination med den genomgående bländande estetiken skapas en tvåtimmarsversion av den gamla klyschan: en bild säger mer än tusen ord.

Precis som i Drive används djur som något övertydliga metaforer, men denna gång oftast i uppstoppad tappning. Förutom att förklara vad som inte sägs rakt ut så är detta grepp ytterligare en blinkning till yta, perfektion och idealtyper. Det gifter sig även fint med en film där ingen på allvar verkar tänka, där reptilhjärnan får fritt spelrum och de djuriska instinkterna i något förvriden tappning tillåts härja fritt.

En dansk med sin demon

En dansk med sin demon

Filmen innehåller ett par väldigt obehagliga scener och kan utan problem lyftas fram som ett argument i den samtida debatten om triggervarningar. Våldtäkt, nekrofili och kannibalism gestaltas sällan på ett så grafiskt vis, och den snudd på absurt långsamma kameran adderar en ny nivå av obehag till många scener. Samtidigt används speglar och andra reflekterande ytor för att åstadkomma en overklig, drömlik känsla som genomsyrar hela verket. Detta grepp förstärker också intrycket av ytan som filmens bärande idé.

”Det där var fucked up. Men intressant.”

Trots att jag ägnat många timmar åt att tänka över vad det faktiskt var jag bevittnade i biomörkret står sig min första nedskrivna kommentar fortfarande starkt.

betyg4

 

 

The neon demon har premiär den 8:e juni

Skrivet av Eduardo

Fascinerad av det ostrukturerade och det hopplösa. Stadsplanerare som anser att fler filmer borde ses i sin rätta urbana miljö – filmen är bara en del av upplevelsen. Tycker allt blir bättre på danska. Gillar överlag inte TV-serier.

Fler inlägg av Maila Eduardo
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg