Never Let Me Go – Recension

Inlägg av Christopher Panov den 24 mars i

Film Recensioner

Jag kör direkt. Det är skådespeleriet och det vackra fotot som räddar Mark Romaneks (One Hour Photo) ”Never let me go” från ett fullständigt haveri. Andrew Garfield kommer om några års tid anses vara en av vår generations bästa skådespelare och detsamma gäller för alltid magnifika Carey Mulligan.

Filmens recept är komplicerat och är någon typ av Sci Fi  kryddad med romantisktdrama och skirat med lite thriller.

Ni hör ju. Hade filmen varit ett matrecept och Gordon Ramsay sett det, lovar jag er att han skrikit:

NO! NO! YOU DONKEY! THAT´S NOT A DISH! IT´S AN INSULT! YEAH?

Never Let Me Go lämnar mig uttråkad och irriterad. Ett tydligt tecken på att jag tidigt gett upp hoppet på filmen är att jag börjar leka gissningslekar med mig själv istället för att intressera mig för filmen. Jag scannar biosalongen och gissar hur många biostolar det finns. Sedan börjar jag räkna och ser om jag hade någorlunda rätt (jag gissar på 257).

Kathy, Ruth och Tommy växer upp tillsammans på vad som verkar vara en idyllisk engelsk internatskola där de försöker hitta sina platser i den slutna värld som är deras, samtidigt som deras relation till varandra blir allt starkare.

Det är nämligen så att när dom gått ut skolan så ska dom donera organ efter organ till dom dör. Dom är satta till världen för att dö och ge andra människor liv helt enkelt.

När kärleksparet inte vill donera sina kroppsdelar utan leva lyckliga i alla sina dagar – får dom inte det. Det bara är så. Jag sitter och skriker inombords ”SKIT I REGLERNA! DRA! Och i detta ligger just ett enormt problem tycker jag. Ge mig en förklaring.

Dom tre stjärnorna på förhandsvisningen av filmen.

Men dom gör inte det. Varför? Dom får inte. För vem? För vad? Har dom skrivit ett kontrakt? Kommer tigern som förlamade Siegfried eller Roy (vem är vem?) döda din familj?

”Nej dom får inte”.

Jo, jag vet. Jag hörde det första gången.

”Det bara är så”.

Jo, jag vet att det är så, men förklara varför!

Jag får ingen förklaring utan ser bara olycka och ångest på duken. Jag är ledsen men jag känner ingenting. För jag förstår inte problemet. Skrik hur mycket ni vill. Ni vet vad jag tycker att ni borde göra.

(210 biostolar var rätt svar.)

Never Let Me Go har biopremiär 25 mars

Trailer till Never Let Me Go [trailer 2] från rstvideos trailerarkiv.

Aftonbladet: 4 av 5 : Expressen: 2 av 5 : SVD: 4 av 6 : DN: 3 av 5

VN:F [1.9.17_1161]
Vad tyckte du?
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Etiketter:, ,

Skrivet av Christopher Panov

Romantiker med en softspot för människor på film som är pressade och Depeche Mode. Är Sveriges bäste berättare av Bulgariska vitsar. Gråter åt film när folk blir lyckliga - Aldrig tvärtom.

Fler inlägg av Maila Christopher Panov
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • http://twitter.com/anna_tjernstrom Anna Tjernström

    Varför rymmer inte misshandlade barn från sina familjer? Eller fler personer från sekter de inte trivs i? Jo pga rädsla, dessa personer har ju knappt sett världen, dem är rädda. Tycker att filmen var bra iaf :)

  • http://www.facebook.com/profile.php?id=597470080 Fredrik Hallgren

    Hahaha, bra gissat!

  • Aruba

    tyckte exakt likadant, blev förbannad på att ingen gjorde något. reagera för fan! kom att tänka på denna lite:

    http://vimeo.com/16531346

  • A Svensson

    Storyn är inte trovärdig. Då hjälper inte vacker scenografi och bra skådespeleri. Den glider långsamt över i skrattretande kalkon.

    Med ett annat manus med ett mera logiskt upplägg av vad som faktiskt skulle kunna hänt eller hända så skulle det kunna blivit en gripande film.

  • C.D.

    Fast jag tänkte nog att det handlar om en annan syn på människor och mänsklighet än vad vår verklighet har. Att de liksom aldrig introducerats för ett vanligt liv och att de anses vara mer som robotar än som människor – ett förtryck som kan jämföras med slaveri där det på något sätt krävs en syn på de förslavade att de är mindre mänskliga. Klonerna är inte människor, de är reservdelsparker.
    Jag tyckte att filmen var spretig och hade kunnat fokusera mer på någon av de teman som finns i den, men jag måste säga att jag gillade stillheten och att det inte handlade om att reagera eller fly. Det är kanske det önskvärda scenariot i Hollywoods dramaturgi, men majoriteten av alla förslavade flyr ju faktiskt inte utan finner sig i sin lott, av tvång eller oförmåga. Det som skymtade mot slutet, att skolan försöker visa att klonerna har mänskliga känslor och förmågor, tyckte jag dock kunde ha fått komma fram på ett tydligare sätt. Att de liksom kämpade för rättigheter och inte var taskmörtar.
    Det som däremot fick mig att vrida mig och inombords yla PEKORAL var det där resonemanget om att barnens konst skulle vara nån slags spegel av deras själar som kan avslöja om de talar sanning eller ej senare i livet. Kära nån.

  • erik

    Jag tycker det är konstigt att hela tiden be om trovärdiga storys. Det är ju deras sega apati som gör hela historien lite obehaglig och rörande. Om de hade sagt ”fuck the world” och dragit hade inte historien haft samma charm och för övrigt hade de blivit jagade och hittade på stubben. De är ju ”chippade” vilket övertydligt redivisas två gånger i filmen… Big up.

Fler onyanserade inlägg