Senaste Kommentarer

  • Marcus Sebastian Olsson on Pappor på film

    Vill passa på att tipsa om ett riktigt guldkorn i kategorin farsor på film - Infinitely Polar Bear!
    Posted 26 november, 2016
  • http://aboutmovies.blogg.se on Måndagslistan: Värsta grannarna

    Rolig lista! :)
    Posted 21 november, 2016
  • Emma P on Vi drevar på.

    Så himla bra skrivet! Du har så vansinnigt rätt, inte tusan kritiseras männen på tv för att de har...
    Posted 21 november, 2016
  • Seb Celia on Vi drevar på.

    Det är ett slukhål i sig att tala om kvinnor och män, i vilket ämne det än gäller, i vad...
    Posted 18 november, 2016
  • Lindman1 on Fantastiska Vidunder och Var Man Hittar Dem – En magisk resa genom tid och rum

    Tackar! Nej, särskilt spännande blev det aldrig men det gjorde inte så mycket. Underhållningen var det sannerligen inget fel på...
    Posted 18 november, 2016

Top Commenters

Nymphomaniac – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 24 januari 2014 i

Film Recensioner

Nympho1

Så var den här då, och med den också det oundvikliga ögonblicket där jag måste göra något mot min vilja. Här sitter jag nu med ett ok hängande över mina axlar och känner mig villrådig och fylld av ett rus som jag inte riktigt kan definiera när jag brottas med känslorna och tänker för mig själv ”vad tusan skall jag skriva?” Egentligen skulle jag vilja publicera en helt tom sida eftersom jag anser att upplevelsen av Lars von Triers Nymphomaniac bör vara helt fri från yttre intryck. Den bör vara lika obefläckad som en jungfru och upplevelsen den skall skölja över betraktaren i total överraskning, för vissa blir den obehaglig, för andra är det himmelriket. Nej, du vill faktiskt inte veta hur von Triers egna Opus Magnum känns genom någon annans ord. Jag råder dig därför att inte läsa denna recension, trots att den är fri från spoilers förrän du har sett filmen. Ja, kanske inte ens då. Kanske skall du ta dina egna intryck, låsa in dem längst där inne i ditt hjärtas kammare och behålla dem för dig själv, kanske skall du aldrig jämföra.

Men trots att det tar emot så måste jag givetvis skriva någonting, det vore en märklig recension annars. Om vi börjar med att reda ut filmens natur så är det en porrfilm. Visserligen en intelligent och briljant sådan men man skall kalla saker vid deras rätta namn och trots Bach, Fibonacci, tramporglar och flugfiske så är Nymphomaniac porr. Det påstås annat och du har kanske läst att filmen är ett ”drama med erotisk underton” men det stämmer alltså inte. Lars von Trier har själv sagt att han ville göra en seriös porrfilm på sex timmar men den versionen får vi alltså inte se på bio. Den version som visas här är nedklippt till fyra timmar och den är uppdelad i två delar.

Det kan givetvis kännas svårt men om du väljer att trotsa de moraliska barriärerna för att gå och se när folk har sex på bio så har du här en upplevelse utöver det vanliga att vänta dig. Jag skulle tro att när du kommer ut från biografen så kommer du att vara i ett, eller i bästa fall en kombination av olika tillstånd. Du skall vara helt förlorad i känslor men vilka känslor som tar överhanden kommer att variera. Tyvärr kommer några att känna otillfredsställelse och besvikelse, andra kommer förmodligen att känna sig både förnedrade och arga men förhoppningsvis tillhör du den grupp som ändå mest av allt känner extas.

Nympho2

Stacy Martin och Uma Thurman i en pressad scen.

Den svarta skärmen bygger upp stämningen. Mörkret ligger kvar under flera minuter och det är nästan helt tyst men snart hör vi regnet smattra mot plåttaken och ett avlägset motorljud mullrar dovt någonstans i bakgrunden.

Gränden – som ni säkert vet börjar filmen med att Seligman (Stellan Skarsgård) hittar en övergiven och till synes misshandlad kvinna i en gränd. Det är en otäck miljö där man på ett obehagligt pricksäkert vis har lyckats förmedla känslan av utsatthet och fara. En typisk våldtäktsgränd om man så vill, fylld med mörka skrymslen och fri från insyn. Hon vägrar att ta emot hans råd om att ringa ambulans men hon följer gärna med honom hem på en kopp te med mjölk och här, i Seligmans säng berättar hon sin historia.

Kvinnan – Hon heter Joe (Charlotte Gainsbourg) och hon är sexmissbrukare. Eller rättare sagt, i samhällets dömande ögon är hon sexmissbrukare, i hennes egna värld är hon en nymfoman. Hon hade en dålig relation till sin mor men stod sin far desto närmre. En vänlig och bildad man med intressanta böcker.
Joe upptäckte sitt könsorgan och sin omättliga aptit på sex redan i unga år och vi får se henne utvecklas från puppa till larv. Hela filmen är fylld av djurreferenser så jag fortsätter på inslagen väg.
Allt går ut på att utmana, att vara rebell men det viktigaste av allt är att stå emot kärleken. Joe har hela tiden martyrkoftan på sig och hon är med sin egen förvrängda självbild en otäck, elak och ovärdig människa. En människa som sprider olycka och misär överallt, en människa som ständigt förstör liv. Seligman däremot försöker att stötta henne och han vrider och vänder på vetenskapliga fakta och historiska händelser och symboler när han söker efter förklaringar till hennes beteende. Är hon självdestruktiv? Söker hon hjälp? Ibland är de otaliga liknelserna och ordspråken långsökta, ofta sitter de perfekt.

Livet – Hur mycket Joe än försöker kan hon givetvis inte gå genom livet utan att utveckla någon form av känslor och särskilt en person, Jerôme (Shia LeBeouf) skall komma att stå henne väldigt nära. Är det ödet, ett straff eller en ren slump? Hon måste utvecklas till fjäril, hon måste lära sig att flyga men då händer något som förändrar hennes liv för alltid och borta är rebellen och med den också kärlekens bojor. Hon sugs allt längre in i hopplöshetens svarta hål och valen hon tvingas göra blir allt mer avgörande.

Nympho3

Charlotte Gainsbourg i en smärtsam scen.

För att vara en porrfilm så är det faktiskt oväntat lite sex i filmen. Visst sugs det och slickas både här och där och erigerade kukar åker in och ut ur alla tänkbara hål. Visst flyger det förbi en och annan gynekologbild och visst rinner sperman ur mungipor men med tanke på att filmen är fyra timmar lång så blir balansen ändå rätt bra. I grunden handlar filmen om sex, känslor och bristen på desamma, filmen heter trots allt Nymphomaniac och på svaret om titeln berättigar ett regelrätt knullande på vita duken så är ändå svaret ja. Det är inget vackert sex, inget upphetsande sex. Nej, precis som i regissörens förra film Antichrist så är det ångestfyllt och mörkt. Det är perverst och förbjudet och många kommer att fasa över rasism, sexuella avvikelser och emotionellt utmattande scener och det är precis vad von Trier vill. Von Trier är en provokatör på gott och ont. Sedan det plumpa skämtet om nazismen i Cannes för ett par år sedan har han slutat ge intervjuer och uttalar sig egentligen inte om någonting, förutom i filmerna då och här i Nymphomaniac slänger han in en passus i en dialog om politisk korrekthet mellan Seligman och Joe. Hon säger att vi lever i ett samhälle som hyllar dem som säger rätt saker men menar fel och fördömer människor som säger fel men menar rätt.
Han vill skapa en debatt genom att exponera människans svagheter och fördomar och han kommer att lyckas, igen. Sättet på hur han försvarar kriminella handlingar är genomvidriga men samtidigt logiska och han låter oss ta skulden. Det är faktiskt vi själva som skapar fördomarna genom vårt sätt att tänka och agera. Effekten är ögonbrynslyftande och man sitter där och undrar vad fan som hände egentligen samtidigt som den tysta frågan ställs ”fattar ni någonting av vad jag säger eller tänker ni bara hänga upp er på snaskiga detaljer?”

Vid flera tillfällen mår jag dåligt inombords men inser samtidigt att det är så här världen ser ut. Det här händer varje dag. Våld, förtryck, sexuellt utnyttjande. De obekväma bilderna fyller min hjärna och jag mår plötsligt ännu sämre. Det känns som att jag fått ett slag i magen men paradoxalt nog fascineras jag av det nakna, råa och ocensurerade och tyvärr är det väl så att man behöver det där slaget, det där uppvaknandet. Våld och orättvisor har blivit vardagsmat. Man läser om det dagligen och suckar uppgivet men här får det fruktansvärda liv och det blir omöjligt att värja sig.

Stellan Skarsgård är ömsom vin, ömsom vatten i sin roll som den förbarmande Seligman. Han är visserligen en virtuos i värdelöst vetande men känns något trubbig i sitt skådespeleri och Charlotte Gainsbourg är som vanligt plågad och trasig. Det finns få som kan spela med sådan lidelse som Gainsbourgh utan att någonsin spela över och jag beundrar henne för den egenskapen. Den yngre versionen av Joe spelas av debutanten Stacy Martin och hon gör ett storartat jobb . Christian Slater är dock inte helt övertygande i sin roll som den älskvärda fadern med sin naiva syn på världen men Jamie Bell och Uma Thurman är rena urkrafter i sina korta men viktiga roller. Shia LeBeouf fortsätter att plocka små pluspoäng här och där och han utvecklas positivt även om han behöver slipas ytterligare för att kunna skina på riktigt. Här är han i alla fall en näst intill perfekt mix av stelt kaos och tillrättalagd trygghet.
Och det är också så här Nymphomaniac är, ständiga motpoler. Det är vackert och fult om vartannat. Rädsla blir mod. Kärlek förvandlas till hat och smärta blir plötsligt njutning och trots en svagare andra akt så drar jag ändå till med årets första fullpoängare. Nymphomaniac är en utmaning, ta den!

Nymphomaniac har biopremiär 31 januari

http://onyanserat.se/wp-content/uploads/2010/02/betyg5.jpg

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg