Senaste Kommentarer

Top Commenters

Oblivion – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 10 april 2013 i

Film Recension

Oblivion3

Kameran sveper över ett öde landskap. Här och där ser vi gamla vrakdelar och ruiner. De påminner oss om en svunnen tid, en tid när den karga ogästvänliga miljön inhyste såväl människor som djur. En gång mäktiga landmärken som Empire State Building och Washingtonmonumentet sträcker sig mot den trasiga månen i skyn och den bekanta berättarrösten förklarar för oss att det gick snett någonstans på vägen, väldigt snett. Det som en gång var en planet med gröna skogar och djupa hav är nu bara en död himlakropp bland många. Här finns inget liv, allt är förbi. Game over man, game over.

Det är alltså framtid och Moder Jord har tagit rejält med stryk. I kampen mot en utomjordisk ras tvingades vi till slut spela ut vårt sista kort och använda kärnvapen. Människan överlevde men förödelsen var total och de som klarade sig har nu tagit sitt pick och pack och flyttat till Titan, Saturnus största måne i hopp om att kunna bygga upp en ny civilisation.

Oblivion6

Tom Cruise tar ingen skit från rymdskrot i nya filmen Oblivion

Men det finns faktiskt fortfarande mänskligt liv här. Högt upp i ett hypermodernt hus med öppen planlösning bor Jack och Victoria. Vid första anblicken är de som vilket par som helst. Jack dricker sitt kaffe svart, de tar en gemensam dusch och Victoria pussar sin man innan han går till jobbet på morgonen, rutiner och beteendemönster som vi känner igen oss i men de har ett uppdrag som skiljer sig ganska markant från din och min vardag. De ansvarar för säkerhet och underhåll av de tungt beväpnade maskiner, s.k. ”drones” som patrullerar planeten i jakt på illasinnade varelser och diverse avvikelser. Till sin hjälp har Jack diverse hightech-prylar som av designen att döma mycket väl skulle kunna vara exklusiva tillbehör till en viss spelkonsoll. Stilrena automatkarbiner i vit lättmetall laddas med energikapslar. Ett diskret surrande och lampan lyser grönt. Ute på landningsplattan står en märklig farkost. Likt en högteknologisk insekt kan den landa, lyfta, snurra och vända i luften och vi bjuds på en hisnande färd när Jack manövrerar sitt tjänstefordon med van hand och ackuratess. Han guidas genom radioaktiva zoner, vattenfall och förrädiska bergsmassiv av Victorias mjuka röst. Hennes enorma kontrollpanel är till bredden fylld av diagram, kartbilder, videokommunikation och analysverktyg som skall garantera Jacks säkerhet. En säkerhet som plötsligt äventyras när ett oidentifierat objekt plötsligt kraschlandar i en avlägsen zon.

Oblivion4

Ljust och fräscht i framtiden

Den första känslan som infinner sig när jag ser Joseph Kosinski’s Oblivion är att det här är vansinnigt snyggt! Det är inte helt ovanligt att vi filmkritiker refererar till en TV-spelskänsla när det handlar om Sci-Fi men här är det faktiskt befogat och det är inte bara på grund av alla häftiga gadgets. När Jack Harper utforskar grottliknande utrymmen med det svepande sökarljuset från karbinen är det som att sitta bredvid och se på  när polaren spelar valfri FPS, en känsla som ytterligare förstärks när Jack tvingas balansera på smala instabila föremål för att kunna nå till andra sidan av den där djävulska avgrunden. Jag vet vad du tänker nu,”hur kul är det att se på när någon annan spelar?” och du har givetvis rätt. Oftast är det inte jättekul att se på när någon annan spelar TV-spel men här är det faktiskt en mäktig känsla och när Jack, med svettpärlor i pannan flyger genom hårt trafikerade luftutrymmen jagande onda makter är det Top Gun all over again, med en mäktig närvarokänsla som dessutom funkar alldeles utmärkt utan 3D.

Jack Harper spelas av en Tom Cruise som faktiskt känns helt rätt i en roll som inte kräver några större insatser. Han känns trovärdig, lagom hård och nästan helt befriad från sina torra one-liners tar han inte onödigt mycket plats i en skådeplats där han blott är en pjäs i ett större spel. Victoria (Andrea Riseborough) är sval och stilsäker med sin intagande brittiska accent och när Morgan Freeman dyker upp så är det väl inte med hans största och mest krävande insats på vita duken direkt men det spelar ingen roll. Filmvärldens mest behagliga röst förlåter det mesta. Ok, kanske inte Dolphin Tale men nästan allt.

Oblivion5

Morgan Freeman vet saker som ingen annan vet

Kosinski’s futuristiska bildspråk känns igen från Tron Legacy men här kommer det mer till sin rätt. Oblivion är nämligen något så uppfriskande som en Sci-Fi av den gamla skolan. Visst är det bombastiskt, tokmodernt och påkostat men känslan är ändå att det var så här det var i branschen en gång i tiden för hur märkligt det än må låta så andas dräkterna, husen och prylarna 70-talvision. Nu var visserligen inte alla lika långt före sin tid som Kubrick med sin 2001 – A Space Odyssey och vi skall heller inte jämföra Oblivion med en av tidernas mest imponerande produktioner men vissa likheter finns det helt klart. Hur som helst flyttar man nu alltså den förestående dystopin ytterligare ett antal år framåt och det känns väl inte orimligt att det här är verkligheten i en inte alltför avlägsen framtid. Om vi fortsätter kriga och förorena i den takt vi håller nu så har vi säkert lyckats förstöra större delen av vår planet och mycket av tekniken som visas upp i filmen finns redan som konceptbyggen så jag köper bilden. Jag är dessutom helt säker på att jag sett den luxuösa, minimalistiska och skapligt sterila bostadsmiljön i något magasin för estetiskt fulländade drömboenden men allt är inte bara en uppvisning i futuristisk suveränitet. Även om det inte kommer riktigt lika naturligt som i förra årets framtidsrulle Looper bryter man mönstret även här genom att slänga in föremål från den gamla världen. Slitna vinylplattor, böcker och baseballkort får fungera som sentimentala minnen och A Whiter Shade of Pale är ett tydligt avbrott från det franska electrobandet M83’s digitala förkunnande om annalkande fara.

Några av er kommer att tycka att äventyret är för långsamt, för sterilt och säkert också för långt, inte jag. Call me crazy men jag gillade verkligen Oblivion. Det är en lättsmält framtidssaga med själ och skön retrokänsla, dessutom en förbannat snygg sådan!

Oblivion har biopremiär 10 april

betyg4

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg