Odjuret – Recension

Odjuret?

”Odjuret är en film om den unga, övergivna svenska underklassen på landsbygden som gör precis vad den förväntas göra – haverera i kriminalitet. Och om två utstötta flickor som gör vad som förväntas av dem – att bli offer för mäns våld.

Vi får följa Kim som växt upp med sin kriminella pappa, men som vill sona sina brott och gå vidare. Jesper som är föräldrarlös, skuldsatt över öronen och bor i en husvagn. Susanne som vill bort från den lilla landsortshålan via en danskarriär, men som aldrig kommer iväg. Ylva som är hårt hållen hemma av sina religiösa föräldrar, men som drömmer om den stora friheten i form av alkohol och sex.”

En unik film kräver en unik recension. Så resonerade vi och därför bad vi upphovsmännen Martin Jern och Emil Larsson att själva skriva om sin film. Här kommer deras tankar kring filmen. Men kanske mer om sig själva som människor.

Martin Jern och Emil Larsson:

Som filmskapare och som människa vill vi kunna se oss själva i spegeln utan att vika undan blicken. Men vem är det vi ser i spegeln? Ser vi odjuret?

Vi brukade tro att vi var ”the good guys”: öppensinnade, godhjärtade, välvilliga, fördomsfria och med en bra känsla för rättvisa, moral och etik. Vi som är med i Amnesty, Rädda barnen, Röda korset, Greenpeace, Afghanistanhjälpen och varenda annan hjälporganisation som finns. Vi som är jämställda, inte rädda för invandrargäng på stan, inte är homofobiska… Bra killar helt enkelt.

Men efter arbetet med vår nya film ”Odjuret” har vi insett att vi inte är the good guys, och det är antagligen inte du heller. Och du vet precis som oss om det, och gör allt för att undvika att tänka på det. För hur skulle det se ut om man blottade sig som en egocentrisk självgod slav under samhällets snäva normer? Man skulle bli gjord till åtlöje. Man skulle bli hatad och föraktad.

Män

Du vill inte komma nära karaktärerna i ”Odjuret”. Du vill inte att dom ska finnas i din värld. Du vill antagligen inte att dom ska finnas överhuvudtaget, utom på ett tryggt avstånd, i bilden långt borta, där dom möjligtvis kan vara ”intressanta”, och kan elda på fasan för vilket hemskt samhälle vi egentligen lever i. Och ”varför hjälper inte samhället och socialen till”? tänker du när du ser mindre lottade människor på stan. Men då ska du också veta att karaktärerna i ”Odjuret” inte heller vill vara kompis med dig. Ingen vill vara kompis med någon som inte är exakt som en själv, som speglar ens åsikter, som diskuterar på samma sätt, har ett liknande beteendemönster och som bekräftar att ens tankar och åsikter betyder något.
För det är när du konfronteras med någon som sätter dina normer på spel som du inser vilken snäv världssyn du egentligen har, och då är det dags att stänga av ljudet och dra ner rullgardinen.

Tjej

Ett exempel: Förra vintern sprang vi på en hemlös kille på väg till kontoret. Vi stod utanför en livs och jiddrade om att vi inte hade kontanter till att köpa mjölk. Den hemlösa killen hade en tjuga kvar och handlade åt oss. Sen följde han med oss till kontoret och vi bjöd på kaffe. Vi satt och pratade någon timme och det var trevligt och intressant. Vi kände oss ganska goda eftersom vi hade lyssnat på någon som inte var som oss själva. En vecka senare dyker han upp igen. Det är svinkallt. Han är upprörd över att alla bara sitter framför sina monitorer och glor och lever låtsasliv. Vi försöker säga att alla människor vill väl, längst därinne. Han säger att ingen bryr sig på riktigt. Jodå, säger vi. Han vill ha hjälp, någonstans att bo, det är svinkallt ute. Vi sitter tysta. Fördomar och rädslor tar över. Kommer han sno grejer, förstöra, säga konstiga saker som vi inte håller med om… Det är obehagligt att ha någon nära sig som alltid tycker tvärtom. Utmattande. Vi sitter tysta. Tänker att det inte passar så bra ”just nu”.

I vår vardag gör vi hela tiden val: Att sätta sig själva i första hand mot att sätta någon annan i första hand. 99% av gångerna väljer vi oss själva. (Här snackar vi inte heller om att man ska vara Moder Teresa, utan bara en snäll människa som kan tänka sig att finnas tillhands för någon utöver familj och kompisar.) Och vi lyckas dessutom övertyga oss själva om att det är ”rätt val” och att ”man gör ju sitt bästa”.
Vi ”gör vårt bästa” och går vidare.

En typ av närhet

Vi vet att vi skulle kunna vara bättre människor. Mycket bättre människor. Man brukar ju säga att man ”gör så gott man kan”. Men det vette fan. Vi väljer allt för ofta att vika bort blicken, titta ner i marken, tänka på något annat.

Som regissörer till filmen ”Odjuret” har vi valt att inte vika bort blicken. Det har vi gjort till priset av att se oss själva på ett helt nytt sätt. Från the good guys, till the bad guys. Det är knäckande. Vi försöker skämta bort det, men det går inte. Vi försöker värja oss från allvaret, vara ironiska, men det smakar illa i munnen.

Processen med ”Odjuret” har för oss blivit ett uppvaknande. I filmen ger vi våra huvudkaraktärer hjärta och vilja, kött och blod. Men ändå värjer vi oss mot dom. Om de hade varit verkliga, hade vi då velat ha dem i vår närhet? Tveksamt. Eller ärligt: nej.

Vi är medvetna om detta. Vi skäms. När vi tittar oss själva i spegeln så flackar vi med blicken. Vi gillar inte personen som står där. Men det är också i det ögonblicket vi inser att vi måste bli bättre människor. Vi försöker. Vi är odjuret, men vi har änglar inom oss.

Som människor ger vi oss själva en stark . Vi ”gör vårt bästa” men vårt bästa är inte speciellt mycket.

Filmen Odjuret ger vi en stark . Filmen har krossat vår egen självbild och förändrat oss som människor. Kanske kan den förändra även dig.

Odjuret har biopremiär den 11:e mars

Trailer till Odjuret från rstvideos trailerarkiv.Aftonbladet: 3 av 5 : Expressen 3 av 5 : SvD 3 av 6 : DN 2 av 5

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Blir ofta besatt av smala ämnen och inhämtar all information för att sen snöa in på något annat. Älskar oändliga storylines och är HBO-taliban. Funderar därför på att sluta titta på långfilm helt och hållet.

Fler inlägg av Måns Lindén Maila Måns Lindén