Senaste Kommentarer

Top Commenters

Palme – Recension

Inlägg av Ingrid Forsberg den 14 september 2012 i

Dokumentär Film Recensioner

Nu är den alltså här, den stora berättelsen om Sveriges utan tvekan mest kände politiker genom tiderna. Dokumentären med stort D om partiledaren och statsministern Olof Palme, älskad och hatad, och närmast mytomspunnen efter sin död.

Precis som i trailern inleds Palme med ett klipp som efter omständigheterna kläs i en domedagsstämning som inte fanns när det spelades in 1969. Olof Palme, som då ännu bara var utbildningsminister, intervjuas av den legendariske brittiske tv-mannen David Frost som frågar vad ministern skulle önska att det stod i hans dödsruna. ”Det har jag aldrig funderat på, och jag hoppas att jag inte kommer att göra det heller”. Samtidigt spelas Benny Anderssons specialskrivna musik i bakgrunden och bygger upp en ödesmättad stämning. Det är såklart väldigt effektivt, och det blir inte för mycket, inte för smetigt. Det är bara en sorglig, men samtidigt väldigt vackert formulerad, föraning om vad som komma skall.

Förutom detta klipp, och de inledande klippen från den ödesdigra februarikvällen 1986, är det en helt kronologiskt berättad dokumentär. Både Palmes politiska och privata liv skildras, på ett effektivt och oerhört välgjort vis. Regissörerna Maud Nycander och Kristina Lindström har fått ta del av ett riktigt digert arkivmaterial, där många klipp aldrig visats förut. Till exempel har de hittat klipp på Palme som ung internatskoleelev, och fått tillgång till familjen Palmes privata super 8-filmer. Detta varvas med intervjuer med en mängd personer som rörde sig kring Palme – allt från skolkamrater från Sigtuna till journalisten som gjorde den kända intervjun där Palme definierade USA:s bombningar av Hanoi som terror, och liknande dem med händelserna i bland annat Guernica och Treblinka. Dessutom intervjuas hela familjen, med frun Lisbeth och de tre sönerna, vilket ger en extra stark inblick i historien om vem Palme egentligen var, som person. Allt är dramaturgiskt skickligt ihopklippt, med precis lagom mycket voice over-berättarröst.

Olof Palme var inte okontroversiell. 1975 var han på Latinamerikaresa, där han blandat reste till Kuba och träffade Fidel Castro.

Om man är det minsta intresserad av svensk nutidshistoria är det så klart väldigt fascinerande och givande att se en rejäl genomgång av Olof Palmes liv och gärning. Jag skulle nog till och med säga att det är obligatorisk tittning. Det är varken ett smörigt idolporträtt eller någon kritisk granskning, utan känns snarare som en rätt saklig genomgång. Hur sakligt det nu kan bli när det handlar om en politikers gärning, det lär ju finnas delade meningar om vad som borde varit med och inte hos både kritiker och fans.

Palme kommer gå upp på rekordmånga biografer för att vara en dokumentär, och senare kommer en längre version visas i tre delar på Svt. Och man kan på ett sätt lika gärna kolla tv-versionen, dels för att man ju då får ännu mer innehåll, dels för att det inte är en dokumentär med någon särskilt originell form. Men, å andra sidan, film är ju alltid bäst på bio. Och en bra historia förtjänar alltid ens fulla uppmärksamhet.

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg