Senaste Kommentarer

Top Commenters

Paper Towns – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 25 juli 2015 i

Recensioner

Paper Towns 1

Pluggnörden Quentin (Nat Wolff) har varit kär i granntjejen Margo (Cara Delevingne) sedan typ forever. Eller, ja, sedan hon flyttade in i området när hon var liten flicka och han en liten pojke. Nu går de i high school och av den vänskap de delade som barn återstår knappt någonting, de har ”glidit” ifrån varandra. Tills en kväll när Margo knackar på hans fönster precis som hon gjorde förr och talar om för honom att detta kommer bli den mest fantastiska kvällen i hans liv. Hon är på hämnduppdrag och han ska få hjälpa henne. Morgonen efter är hon försvunnen. Men hon har lämnat spår efter sig och Quentin (med vänner) ger sig ut för att hitta henne.  

Författaren John Green har kommit att bli de pretentiösa tonåringarnas populäraste uttolkare de senaste åren. Hans böcker är kolossalt efterfrågade. Samtidigt har också den här ”young adult”-genren exploderat. Mycket tack vare framgångarna för böcker och filmer som Twilight- och Hunger Games-serierna. Böckerna var kanske ursprungligen tänkta att attrahera 14 till 21-åringar, men målgruppen har breddats och inkluderar både äldre vuxna och yngre barn. Vad detta säger om vår kultur lämnar jag därhän. Men en sak är säkert, det är inte som vissa hävdar – ofta när Astrid Lindgren kommer på tal – lika svårt att göra kvalitativ litteratur för barn som det är för vuxna. Astrid Lindgren är givetvis en extremt skicklig sagoberättare. Men att det skulle vara samma sak att tillfredsställa barns fantasi som vuxnas är bara humbug. Det hänger på erfarenheten. Parallellt med detta är det också svårare att smörja en filmkritiker som plöjt tusentals filmer än det är att behaga någon som rycker någon Beck-film då och då. Dessutom har jag sett barn plocka upp tuggade tuggummin från asfalten, som de sedan stoppat i munnen. Och jag hindrade nyligen en spoling att från äta en fimp – vardagshjälte… Case closed.

Paper Towns 2

Nattligt hämnduppdrag.

Därmed inte sagt att YA-genrens verk inte kan säga något om tillvaron på ett mera allmänt plan. Något som går utöver företeelser som bara engagerar unga vuxna. Hunger Games vill jag ändå hävda är både underhållning och politiska lärdomar, för alla. Nej, det ersätter knappast Platon, men ska det ju inte heller.

John Green däremot, han skriver i huvudsak böcker som bara engagerar unga vuxna. Och möjligtvis barn. Punkt. Därför blir böckerna, och följaktligen filmerna, något svåra att smälta för oss som passerat barndomen och ungdomen. Det som ändå gjorde att både boken och filmen Förr eller senare exploderar jag (2014) fungerade var den ständiga närvaron av döden. De cancerdrabbade huvudpersonernas lillgamla förhållningssätt ursäktades och fick betydelsefull tyngd av det faktum att de inte skulle växa upp, leva vidare och dö av ålder – eller cancer sen, eller hjärtat, eller vad det nu är man dör av i de mer välmående rummen av världen. Den tidiga ungdomen var för dessa individer faktiskt den absolut viktigaste tiden i deras liv. För oss andra utgör det måhända en central tid som formar en, men allt annat efteråt utgör något så mycket viktigare att den där tiden bleknar i betydelse – och allt mer ju äldre man blir.

Paper Towns 5

Margo (Delevingne) och Quentin (Wolff).

Paper Towns karaktärer är mer eller mindre outhärdliga. Quentin och Margo går väl ändå an, men bifigurerna får det att krypa i kroppen. Särskilt Radar (Justice Smith) och Ben (Austin Abrams) – eller ”Blodiga Ben” som han kallas efter en njursjukdom som av skolans översittare ”misstas” för överdrivet masturberande. Den förste är en genomtöntig herre vars föräldrar samlar på svarta tomtar, det vill säga till hudfärgen, och den senare en sexist som ännu inte riktigt blivit obehaglig för att han trots allt är så ung. Radars hela existensberättigande i berättelsen bygger på att han är svart, några andra karaktärsdrag har han egentligen inte.

Margo fungerar som något av en Manic Pixie Dream Girl. Hon hjälper Quentin att så att säga carpa livet vid hornen. Och även om filmen till sist vänder på koncepten och levererar någon form av ”överraskande” (här ska citationstecknen läsas emfatiskt) insikt så är det vid det laget alldeles för lite och alldeles för sent.

Paper Towns 6

Den mystiska, fantastiska Margo…

John Green är, som så ofta, ute efter att visa att hans karaktärer på något sätt genomskådat existensen, att de med självironi slår an något slags filosofisk tyngd och förståelser bortom ungdomens villfarelser. Något Richard Linklater och skådespelaren Ellar Coltrane (Mason) gjorde med förträfflig, lätt hand i Boyhood (2014). Här blir det bara enerverande när karaktärerna med övertydlighet ska prata sönder livet.

Som i varje John Green-verk förekommer det litterära och musikaliska referenser. Det är Walt Whitman, Billy Bragg & Wilco samt ett soundtrack fullmatat med drömsk pop. Bra musik förvisso, men det enda musiken gör är påminner mig om att Burning är en fantastisk låt för road trips – och vidare att Lost in the Dream är den enda platta som behövs när man bilar genom USA. Samt att Bon Ivers debut fortfarande inte går av för hackor. All den ”atmosfäriska” poppen däremellan är bara till för att försöka skapa sådana där ”episkt” känslomässiga scener. Helt okej när det lyckas, men när det misslyckas framstår det i all sin kalkylerade och sökta icke-skönhet. Det blir bara töntigt. Precis som filmen överlag: töntig.

Paper Towns 3

The E.T.-moment.

Jag fattar att jag inte ingår i den primära målgruppen. Men frågan är vem denna film egentligen vänder sig till; en väldigt liten klick ytterst lillgamla och pretentiösa ungdomar som inte föredrar vuxenfilm?

Sedan är det ändå vissa inslag som gör att filmen ändå håller ihop och inte blir endast ett brutalt magplask. Det är småkul ibland. Och framför allt gör den rätt sympatiske karaktären Quentin, fint spelad av Nat Wolff, att vi ändå känner med protagonisten. Även Cara Delevingne sköter sig. Trots att de båda har fått ganska trötta stereotyper att jobba med. Jämte För eller senare exploderar jag står sig denna historia slätt. Både som bok och som film.

Paper Towns har biopremiär 24 juli. 

betyg2

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg