Senaste Kommentarer

Top Commenters

Passengers – Risig rendez-vous i rymden

Inlägg av Måns Lindman den 21 december 2016 i

Recensioner

passengers

Det saknas inte filmer om att bli lämnad ensam i rymden och det kan ju bli så bra det där konceptet, när det görs rätt. Färskt i minnet har vi Matt Damons imponerande potatisodling i The Martian och Sandra Bullocks rattande av ryska raketer i Oscarsfesten Gravity. Men vi skall inte glömma bort tidigare guldkorn som Moon, Sunshine, Apollo 13, Solaris, ofta förbisedda Enemy Mine och givetvis den eviga måttstocken 2001. Nu är det alltså dags igen och det verkade ju så lovande. Två heta skådisar och regissören bakom utmärkta The Imitation Game men tyvärr är inte ”lovande på papper” alltid synonymt med ett lyckat resultat, något jag blev smärtsamt påmind om när det var dags att riva av Passengers. Maken till korkad och faktiskt direkt motbjudande film var det länge sedan jag såg.

passengers1

Alla dessa appar. Man blir ju tokig!

Två passagerare på rymdskeppet Avalon som vaknar upp för tidigt, 90 år för att vara exakt hamnar i knipa. Det är inte helt klart vad som går snett men det är något med en ”hibernation pod” Är det någon som har en bra översättning på det är man välkommen att höra av sig. Hur som helst, den där nersövningsprylen slutar funka och nu är de ensamma och måste hitta ett sätt att fördriva tiden och helst också överleva. Inte den mest originella av starter direkt, även om det brukar vara tvärtom, att man vaknar för sent och varenda tjomme man känner är stendöd men okej, jag köper det. Funkade upplägget i Aliens så kanske det funkar här också tänkte jag. Enligt trailern skall de också bli upp över öronen förälskade och framställs som någon form av Adam och Eva i rymden som har det supermysigt i sin ensamhet men det det skall visa sig vara väldigt mycket Adam och väldigt lite Eva. Eller Adam förresten, han är snarare ormen.

Varför då undrar säkert någon nu. Är inte Passengers en romantisk sci-fi? Det står ju till och med i beskrivningen. Jo tjena. Nu måste jag varna för lättare spoilers eftersom filmen inte går att recensera utan att gå in på varför de skall bli kära, vilket trots allt är grundstommen i berättelsen. Allt annat är egentligen bara flashiga specialeffekter, Apple-sponsrad inredning och en enastående sidekick i Androiden Arthur.

passengers2

”Nobody puts Baby on a spaceship!”

Okej, så Avalon är alltså på väg till nyligen koloniserade planeten Homestead II – det är verkligen fantasifulla namn man har skakat fram. Totalt är det 5 000 passagerare ombord när de flyger genom ett meteorregn som skadar farkosten rejält. Här någonstans blir det vajsing i podden för det är nämligen bara Jim Prestons (Chris Pratt) intergalaktiska sovsäck som kukar ur. Det blinkar och tjuter och han vaknar upp duktigt groggy. Efter att ha vrålat av ilska, gråtit en inzoomad tår av sorg och krökat ner sig i sin ensamhet bestämmer han sig för att han fan inte tänker hänga själv i den där lyxkryssaren i närmare hundra år. Han tar därmed gentlemannabeslutet att väcka upp någon annan för att sällskapa med. Egentligen är han inte ensam eftersom bartender-androiden Arthur (Michael Sheen) håller låda på ett förstklassigt vis men han är ju inte tillräckligt snygg för att kvala in som enda sällskap i ett decennium. Hans ben är visserligen välsvarvade men de är i titan.

Aurora Lane (ja, på riktigt), spelad av Jennifer Lawrence däremot, där snackar vi! Hon ligger fortfarande och hibernejtar för fullt när Jim väljer ut henne som offer. Hon är ju så vacker och han är ju så ensam. ”Lonely, I’m Mr. Lonely. I have nobody for my own” sjöng Bobby Vinton redan 1962 och Jim Preston är verkligen Mr. Lonely personifierad. Han har ingen att ligga med under en hel rymdresa och vad spelar det då för roll att han skriver under Aurora Lanes (asså, det där namnet) dödsattest genom att väcka upp henne? Bara för att klargöra; hon hade varit fine and dandy om hon bara fått slagga vidare i sin fungerande pod. Twisten här är att hon tror att hon blivit räddad av den stilige karln med sina varma hundögon och atletiska yttre men i själva verket har han alltså i praktiken dömt henne till döden och han är värsta stalkern. Han lämnar henne inte ifred en minut. Det där med egentid existerar inte riktigt i Jimpas värld men Aurora är glad ändå. Det man inte vet mår man som bekant inte dåligt av och det dröjer inte länge innan kärleken spirar och de unga tu utbyter kroppsvätskor bland stjärnorna.

passengers3

Arthur svingar bästa latten norr om Andromeda

Tyldum försöker uppenbarligen pracka på oss något slags moraliskt dilemma, kryddat med en romantisk underton. Prestons kamp mot ensamheten versus evig kärlek men hur man än vrider och vänder på det så blir resultatet creepy. Temat påminner faktiskt en hel del om en vampyrsaga, där offret tvingas till ett liv man inte valt. Lane har likt det offer blodsugaren valt ut inget val, hon blir skrupellöst tvångsuppväckt och därmed också berövad sin möjlighet att välja själv. I rätt miljö hade det kanske flugit, jag har till exempel lätt att se ett liknande scenario i ett avsnitt av Black Mirror, där man tydligt fokuserar på hur sociala medier och teknologins framfart påverkar människans val och beteende men här känns det bara fel och motbjudande.

Om vi ändå försöker att bortse från Prestons digra åtalslista som borde täcka allt från kidnappning till mord och förmodligen så småningom även brott mot griftefriden så är Passengers en ytterst fånig och ytlig film. Är man dessutom redan både trött och förbannad på konceptet machosnubbar och klena kvinnokaraktärer gör inte Tyldum situationen bättre för här är Lawrence ingenting annat än ögongodis. Det är många märkliga kamerasekvenser där intentionen endast är att filma en halvnaken kropp och jag vågar lova att det inte finns någon som har simmat så mycket i rymden, någonsin! Ett annat stort dilemma är att ingenting är nytt. Visst blir det spännande ibland men vi vet redan hur det slutar då Tyldum ogenerat plockar från ett smörgåsbord av publiksuccéer där flera scener från Titanic, tidigare nämnda Gravity och Aliens utan problem kan identifieras, trots den högblanka vita finishen.

Är allt bara skräp då? Nej, förutom att filmen är vansinnigt snygg så finns det finns en stjärna som lyser extra klart och det är Michael Sheen. Han borde varit ensam på Avalon och berättat anekdoter i två timmar, det hade varit mer underhållande.

Passengers har biopremiär 21 december

 

betyg1_5

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg