Senaste Kommentarer

  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017
  • Therese Wåtz on Dr Who – Alla tiders doktor

    Ja, han är onekligen väldigt populär (med rätta). Jag ska ta en till titt på Baker, för han har fått...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Paul Verhoeven x 5 – Den fjärde mannen

Inlägg av Måns Lindén den 19 september 2011 i

Recensioner

Hej. Jag heter Paul och jag är gränslös.

Den 24:e augusti år 2000 låg I turn to you med Mel C överst på Trackslistan. På Manhattans södra spets fanns två stolta skyskrapor som bildade World Trade Center. Bill Clinton var president och riskerade riksrätt för hans något entusiastiska förhållningssätt till praktikanter. Detta var även tiden då Hollow Man av Paul Verheoven hade holländsk premiär. Filmen floppade totalt över hela världen och Paul Verhoeven tog sig en ordentlig funderare.

Han kände sig missförstådd och hånad trots betydande (ekonomiska) framgångar med Basic Instinct, Starship Troopers, Robocop och Total Recall. Folk som hatade Show Girls anklagade honom för att vara en hjärtlös cyniker, medan andra hyllade den fascistoida Starship Troopers som en lysande futuristisk satir.

Han bestämde sig till slut för att det fick vara nog: ”Inga mer amerikanska filmer, nu drar jag hem Holland och letar rätt på min mojo.”

2006 kom så Black Book som var ett fint styrkebesked. Paul Verhoeven hittade formen när han ånyo fick regissera sina landsmän. För det var på hemmaplan allt började. En gång i tiden var han faktiskt något av en kritiker-darling och har till och med en Oscars-nominering för Bästa utländska film på sitt samvete.  Vi kommer därför titta tillbaka på fem filmer från Verheovens minst sagt intressanta 70 och 80-tal som nu äntligen släpps på DVD i Sverige.

Först ut; den fantastiskt bisarra Den Fjärde Mannen från 1983

Holländsk noir

Jeroen Krabbé spelar en berömd författare på dekis som fastnar i en mystisk och förhäxande förförisk beundrarinnas nät – likt en intet anande fluga. Sakta går det upp för honom att hennes tre tidigare män mött döden under märkliga omständigheter. Är dödsfallen bara en tillfällighet, eller har han utsetts till hennes fjärde offer?

Att Paul Verhoeven står i livslång skuld till både Hitchcock, DePalma och Lynch är inget han sticker under stol med i den här filmen heller. Tvärtom. Det subtila har aldrig intresserat den gode holländaren. Och i den Den Fjärde Mannen tar han det till det extrema. Filmen är så fullspäckad med övertydlig Jungiansk, Freudisk och katolsk symbolik att man får känslan att Paul Verheoven driver med oss. Det som börjar som en stilsäker Hitchcock-homage övergår sömlöst till en surrealistisk kolsvart komedi där ingenting längre går att ta på allvar.

Med snillrikt bildspråk håller han både publiken och huvudpersonen svävande i osäkerhet. Författarens subjektiva verklighet glider över i fantasier, och som tittare förleds och luras man hela tiden. Det som verkar vara en sak är i själva verket nästan alltid något helt annat.  På många sätt är Den Fjärde Mannen en förövning till Basic Instinct: Den kyliga blondinen som kanske, kanske inte visar sig vara en femme fatale. Författar-temat går igen i båda filmerna som ett verktyg för att skapa ett elastiskt förhållningssätt till fakta och fiktion. Verhoevens misogyni är trist nog lika tydlig i båda filmerna.

"Låt oss pröva ett annat grepp när hon ska visa sig naken i Basic Instinct"

Det faktum att huvudpersonen är en författare som omsätter sina tankar och mardrömmar till levande dagdrömmar ser Paul Verhoeven som ett carte blanche att bejaka vartenda visuellt infall. Det gör att filmen pendlar mellan både thriller, fars och komedi. Inte sällan samtidigt.

Yta och undertext samverkar konstant och erotiken är explicit på ett dekadent europeiskt manér som visar sig redan i första scenen då Jeroen Krabbé pallrar sig ur sängen i bar underkropp, med ymnig könsbehåring, och glider in i köket. Där tar han sig en stadig drink för att hålla de skakande händerna i schack. Strax efter går han och stryper sin pojkvän med sin slips. Dröm eller verklighet?

Eller som filmens huvudperson säger: ”Det man gör av verkligheten är intressantare än verkligheten själv”

Den fjärde mannen är extremt underhållande just för att den är så skamlös och gränslös.

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg