Senaste Kommentarer

Top Commenters

Point Break – Adrenalinfylld och onödig nyinspelning

Inlägg av Emil Viksell den 7 februari 2016 i

Recensioner

Point Break 14

Den Kathryn Bigelow-regisserade Point Break (1991) har fortfarande en viss charm. Om man är lite så där svag för actionstänkare från Hollywoods 80- och 90-tal. Dessutom spelar Red Hot Chili Peppers Anthony Kiedis en liten roll i filmen, som nazistsurfare (!) – bara en sådan sak!

I nyinspelningen axlar den förhållandevis okände australiern Luke Bracey Keanu Reeves roll som den unge, hetsporren till FBI-agent som infiltrerar det coola gänget som blandar vågor, sol och sand med bankrån. Gänget sysslar denna gång dock inte bara med surfing och ett och annat fallskärmshopp, utan all möjlig adrenalinstinn extremsport.

Point Break 4

Det framstår som något av en gåta varför produktionen castat någon som har utseendemässiga likheter med Keanu. Men så är det i alla fall, Bracey har samma avlånga nylle som Reeves. Men där den senare ändå funkade ganska bra i originalfilmen, sin patenterade stela livlöshet till trots. Så framstår Bracey som en ännu mer mekanisk än Reeves – en rejäl bedrift.

Point Break 11

Bodhi (Ramirez).

Det är också här filmens största problem ligger i allmänhet. Karaktärerna är betydligt blekare än i originalet, och deras förehavanden och interaktioner betydligt tamare. Patrick Swayze gjorde Bodhi till en skurk, men också en karaktär som väckte viss sympati. Lojalitetskonflikten Johnny Utah (Reeves) upplevde gjordes begriplig i och med att Swayzes Bodhi var ganska omtyckbar och intressant. Det är verkligen inte Edgar Ramirez Bodhi. Han är istället en dussintuffing utan vidare djup – trots att han motiverar sin kriminella bana med att han vill fullborda ”The Ozaki Eight”. Ja … det här Ozaki Eight är alltså åtta extremsportsprövningar som ingen har klarat av att genomföra. Belöningen för den som klarar dessa prövningar är att bli ”ett med naturen” eller något annat sånt där New Age-mumbojumbo-skit – jag vet ärligt talat inte exakt, eftersom jag lyssnar på den här lövtunna filosofilektionen med ett halvt öra.

Point Break 5

Hajktajm.

Menlösheten utökas med Ray Winstone och Matias Varela i onödiga biroller. Och ”flickan” i berättelsen, som i originalet hade en ganska central roll, har här reducerats till exotiskt inslag med spännande namn – Samsara (Teresa Palmer) betyder tydligen någonting på sanskrit.

Point Break 10

Brodudes bromancar genom att flasha tatueringar och fightas.

Det som funkar någorlunda, kanske till och med bättre än förra gången, är adrenalinscenerna. När Utah (Bracey) ska bevisa sig och dra fram som en flygekorre tillsammans med gänget över bergen så suger det rejält i magen, och 3D-grejen funkar då också rätt bra. Även fotografiet, som inordnar sig i det färgspektrum av ”olika nyanser av grått” som är så poppis nu för tiden, exempelvis visualiserat i The Last Panthers (2015–), funkar rätt bra. Det är knappast originellt, men lämpligt fashionabelt.

Men det där, samt manbuns, fräsiga tatueringar och adrenalinrusher väger inte upp att detta är en betydligt sämre film än originalet och en helt överflödig nyinspelning.

Point Break hade biopremiär 5 februari. 

betyg1_5

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg