Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Post – Independence Day för journalistiken

Inlägg av Emil Viksell den 23 januari 2018 i

Recensioner

Steven Spielberg har gjort sig känd för att spotta ur sig raka, stringenta och snygga storfilmer. Inom det verksamhetsområdet går det knappast att förneka hans storhet. Med The Post tar han en central händelse i amerikansk historia från 1971 och formar en berättelse som är tungt präglad av samtida problematik och visar upp en historia som säger betydligt mer om nuet än dået.

I The Post får vi följa de personer på den amerikanska dagstidningen The Washington Post som tog strid för yttrandefriheten mot Nixon-administrationen. Tidningen publicerade artiklar om USA:s inblandning i Vietnamkriget, trots intensiva påtryckningar från Nixon och hans lakejer. Artiklar byggde på information som fanns läkta Pentagon-dokument.

Mexican standoff.

Gott så. Men redan i första scenen anas ugglor i mossen. Filmskapare borde beläggas med någon form av vite när de kombinerar Vietnam-krigsbilder med exempelvis Creedence Clearwater Revival – som det är i det här fallet.

Tydligen så har produktionstiden mellan manus och färdig film varit extremt kort. Antagligen för att tryck- och yttrandefrihet är en brännande fråga när det nu sitter en broilerversion av Nixon i Vita Huset. Att filmen vill kommentera nutiden och Fake News Award-utdelarpresidenten är mer än övertydligt.

Grabbar gör tidning.

Och det märks att detta är en produkt som hastats fram. Spielberg gör aldrig filmer som är några under av djup, men här blir det smärtsamt platt. Precis som Tom Rachmans bok De imperfekta eller filmer som Spotlight (2015) är detta ett slags sorgesång och hyllning över en tid som flytt och övergått i Breitbart-rappakalja. Men både nämnda film och bok var utsökta konstnärliga produkter, som sade något om nutiden och medierna på ett diskret och enkelt sätt. The Post har obeskrivligt långt till samma anspråkslöshet.

Spielberg fläskar på med John Williams musik, som sällan inordnas med någon särskild känsla. Ibland stirrar vi i publiken bara på diverse bilder av 70-talets tryckerimaskiner medan spänningsmusik dånar som skrik. Filmens ”tickande bomb” är givetvis deadline. Ska personalen hinna publicera innan allting är på plats – artikeln färdig, de juridiska spörsmålen hanterade, korrekturläsning genomförd och så vidare? Det liknar mest de konstlade nervdallersituationer som forceras fram i reality-TV.

Ju fler kockar …

Historien är rätt tunn från början, eftersom det egentligen var storebror The New York Times som först publicerade uppgifter ur Pentagonpapprena. Delar ur The Times-redaktionen finns med i filmen, men ägnas inte någon speciell uppmärksamhet. Istället är det den patriarkalt ansatta ägarinnan Kay Graham (Meryl Streep) och den publiceringsivrige chefredaktören Ben Bradlee (Tom Hanks) som står i centrum, samt resten av The Post-redaktionen. Graham (Streep) är filmens ljus i denna kavalkad av filmskaparmörker. Hennes sätt att ta sig an Graham är helt förträffligt. En kvinna som försöker ta plats i en manlig och lomhörd maktmiljö.

Amerikansk-östkusts-elits-frisyr.

Det bjuds en del underhållande journalisthumor och praktfulla tidstypiska tidningsmiljöer – som The New York Times gigantiska nyhetssal, fylld med journalister och skrivmaskiner som smattrar järnet. Annars är det inte särskilt roligt, trots att ämnet är av allra högsta vikt. Den feminism som lyfts är styltig och av ”kvinnor kan”-typ, snarare än att den tillför något alls till vår förståelse för genusrelationer. Och när det närmar sig slutet antar filmen Roland Emmerich-proportioner, med ett filmiskt brandtal för yttrandefriheten under ett telefonsamtal i arbetet. Det blir en journalistikens Independence Day (1996).

Jag fattar. Det kanske måste vara så här när den liberala demokratins medier hotas. Men alla dessa Berlusconi-fascister, rasister, nättroll och ärthjärnor sänker verkligen ned oss alla i fördärvet. Det behöver liksom inte vara så. Exempelvis behöver vi inte göra dåliga filmer bara för att USA:s president är dum i huvudet.

The Post har biopremiär 26 januari.

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg