Potiche – En fransk troféfru – Recension

Jag gillar franskt drama och franska thrillers. Jag gillar inte fransk komedi. Det är något som jag insett efter att ha sett Potiche – En fransk troféfru.

Catherine Deneuve spelar Suzanne, en uttråkad hemmafru som är gift med Robert, en notoriskt otrogen industripamp inom paraplybranschen i 70-talets Frankrike. Robert är en mansgris och driver sitt företag med järnhand och helt utan empati, precis på samma sätt behandlar han sina barn och sin fru. När plötsligt arbetarna i hans fabrik får nog och går ut i strejk, försöker Robert medla, detta leder dessvärre till att han istället blir tagen som gisslan av sina arbetare. Suzanne tar då över ledningen av fabriken och till allas förvåning gör hon ett fantastiskt jobb! Va? Kan en kvinna? Nej, du skojar? Va? Säg det där igen! Fantastisk jobb? Oh la la, så sjukt tokigt ska man tydligen tycka.

Jag gör det inte.

Jag har inte sett så många franska komedier men dom jag sett är precis som Potiche.

I pressmaterialet kan man läsa om en ”charmig” film. Jag ser den inte. Jag ser en film som är överspelad,  sexistiskt och rakt igenom trist. Gerard Depardieu spelar borgmästaren som haft en relation med Suzanne och där är det väl tänkt att lite allvar och drama skall utspelas nu när han är betong-sosse och hon är överklass. Pas du tout. Det faller platt. Depardieu går på sådan mätt rutin att man undrar om han överhuvudtaget läst manus. Hela filmen känns som en Ray Cooney-fars helt utan fingertoppskänsla (förstår ni nivån?). När sedan slutscenen blir ett utdraget sångnummer helt omotiverat och ologiskt svär jag att aldrig mera se en fransk komedi.

Kalla mig fördomsfull, men det var fransmännen som började.

Potiche – En fransk troféfru har biopremiär 15 juli

Skrivet av Christopher Panov

Romantiker med en softspot för människor på film som är pressade och Depeche Mode. Är Sveriges bäste berättare av Bulgariska vitsar. Gråter åt film när folk blir lyckliga - Aldrig tvärtom.

Fler inlägg av Christopher Panov Maila Christopher Panov