Senaste Kommentarer

Top Commenters

Pride – Recension

Inlägg av Ingrid Forsberg den 18 december 2014 i

Recensioner

pride

Pride är baserad på verkliga händelser om hur en grupp gay-aktivister från London bestämmer sig för att stötta de strejkande arbetarna under den stora gruvarbetarstrejken 1984-85. Under en tid där både homosexuella och fackligt aktiva gruvarbetare är utsatta, tycker aktivisten Mark Ashton att utsatta grupper borde visa solidaritet med varandra, och drar igång gruppen Lesbians and Gays support the Miners som börjar samla in pengar till gruvarbetarna. Men gruvarbetarfacket vill inte ta emot deras stöd – och aktivistgruppen beslutar sig istället för att ta direkt kontakt med en liten gruvby i Wales. Och det blir inledningen på en oväntad – och stark!- relation.

INGRID: Det känns som det var längesen man såg en sån här brittisk film nu – en feelgood-film med arbetarklassbakgrund, gärna med gruvarbetare. På 90-talet däremot – då fick vi Brassed Off, Allt eller inget och Billy Elliott (ok, den kom 2000), alla filmer som jag älskade. Jag älskar överhuvud taget att britterna gör feelgood-filmer om kolgruvearbetare. Och det är ju inte bara glättig feelgood, det är ju alltid ett allvar i botten, och inte minst ett klassperspektiv.

EMBLA: Ja, jag behöver väl knappast säga vilken min inställning till brittiskt och vardagsfeelgood är men jag gör det ändå : I fucking love it! Det här är ju dessutom en väldigt speciell liten historia eftersom den skildrar verkliga händelser – en annan sak jag aldrig kan motstå. Det finns liksom inget att inte gå igång på! Extra känslig blir jag av att den inte bara skildrar historia heller – fördomar och hat mot homosexuella förekommer än idag, vilket man blir smärtsamt påmind om. Det blir lite som att få en käftsmäll och en glass på en och samma gång.

CHRISTOPHER: Jag har stora problem att skriva nu. Det är tårar av lycka som dimmar min syn. Pride är för mig, utan tvekan, årets bästa film. Det går liksom inte att skriva en rättvis recension. Jag kan inte få ner hur jag känner för den här filmen. Utan jag säger bara – GÅ OCH SE DEN! Onyanserat-Måns messade mig och skrev: ”jag har inte tillräckligt med Emojis att beskriva hur många känslolägen Pride innehåller”. Jag håller med. Embla och Ingrid – kan ni ta över?

pride

INGRID: Gud, vet inte hur jag ska ta vid där riktigt – alla känslor är liksom uttömda redan nu! Men för att alltså vara extra tydlig: jag älskar också denna film. Och en av anledningarna är alla dessa fantastiska skådisar som de brittiska öarna lyckats uppbringa.

Jag vill lyfta tre av dem extra mycket: Andrew Scott. Det här är alltså skådisen som briljant spelar den galne Moriarty i Sherlock, men som här gör ett jättekänsligt porträtt av den blyga bokhandelsinnehavaren Gethin, som själv är från Wales men blivit utstött från sin hemby på grund av sin homosexualitet. Paddy Considine, soom är jätterolig i filmer som Hot Fuzz och World’s End, men som också regisserat starka Tyrannosaur. Och som här gör den fina rollen som Dai Donovan, gruvarbetaren som spelar så stor och viktig roll för relationerna mellan gayaktivisterna och den lilla byn. Och Imelda Staunton – en av brittisk films finest om ni frågar mig. Vi har tidigare sett henne bland annat som Dolores Umbridge i Harry Potter och som Vera Drake i filmen med samma namn, och här spelar hon den härliga tanten Hefina, engagerad i stödkommitten för gruvarbetarna i byn, och källa till många av filmens bästa citat och det rivigaste engagemanget.

Och så har vi ju Bill Nighy, Dominic West och Joseph Gilgun (Misfits och This is England), bara för att nämna några av de andra. Och massor av andra ansikten man känner igen från olika brittiska serier. Ok, jag ska sluta namedroppa skådisar jag älskar nu…

pride2

När gänget kom till byn

EMBLA: Skrattar lite åt att du  lite i förbifarten nämner de skådisar vars namn gjorde att jag lät ”oh!” och ”aah!” medan förtexterna rullade, Ingrid. Ska erkänna att jag gärna sett både Joseph Gilgun och Bill Nighy i ännu större roller – vilket samtidigt som jag skriver det får mig att inse att filmen, som handlar om solidaritet i ett iskallt Thatcher-England, också solidariskt delar upp rollerna. Ingen är liksom viktigare än någon annan i filmen. Det känns också som ett fint grepp, tycker jag.

Det här är en rörande, rolig, varm, sorglig, inspirerande och viktig film – allting på en och samma gång. Dessutom är musiken fantastiskt bra och tidstypisk. Vi är väl alla tre överens om att det är svårt att se någon som skulle kunna vara missnöjd med den sortens känslomässiga utdelning. Så pallra dig iväg och se den nu!

Vårt samlade betyg:

betyg4_5

 

Pride har Sverigepremiär i morgon, fredag 19 dec.

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg