Senaste Kommentarer

Top Commenters

A Quiet Place – Friskt vågat hälften stulet

Inlägg av Måns Lindman den 13 april 2018 i

Recensioner

Efter att ha sett A Quiet Place hänger två frågor kvar i bakhuvudet och gnager. Hur mycket får man egentligen ”låna” av andra verk utan att det kan kallas stöld och skall det vara så förbannat svårt att ge en skräckrulle ett vettigt slut nuförtiden? Till spoilerkänsligas glädje tänker jag inte på något sätt djupdyka i hur A Quiet Place slutar men jag kan i alla fall säga att det är otroligt slappt och oinspirerat, lite som en käftsmäll faktiskt. När det gäller spörsmål nummer ett däremot tänkte jag försöka slå Håkan en signal och fråga hur många singlar han hann släppa innan folk började skapa forum på nätet med innovativa namn som ”Håkan Helstöld” och ”Sveriges folkkäraste tjuv.” Att låna av andra som har inspirerat en, kanske genom hela livet och gett den där pushen och drivkraften att kunna förverkliga sina drömmar är inget nytt. Det finns exempel på romerska poeter några hundra Anno Domini som livnärde sig på att plagiera och listan på kändisar som det har gått helt okej för, trots mer eller mindra uppenbara plagiat kan göras lång. Johnny Cash, Jane Goodall, Martin Luther King och så vidare och så vidare.

Personligen tycker jag väl att det är okej att inspireras av andra så länge man gör det till sin egen grej och det görs med stil, sen skadar det givetvis inte att ha upphovsrättsmannens godkännande för den goda stämningens skull. Det kan skötas snyggt som Inception, som alltså är en anime vid namn Paprika för den som inte visste det eller Sergio Leones western För en handfull dollar, en egen tolkning av Akira Kuraswas Yojimbo. Leone blev faktiskt stämd och fick pröjsa 1 mille för tilltaget men han gjorde åtminstone en helt annan typ av film. Värre är det då med folk som producerar filmer där man strategiskt plockar berömda scener hej vilt från diverse publikfavoriter och försöker sälja in rullen som nytänkande och fräsch, då blir jag lack på riktigt och här är A Quiet Place hänsynslös.

Nej, det är inte Freddy Kruger även om det inte hade förvånat

Det som gör mig ännu mer förbannad är att John Krasinskis thrillerskräckis där han själv spelar den manliga huvudrollen egentligen borde vara fantastisk. Den har definivt förutsättningarna och ambitionen att vara en rulle som både fuktar gommen och skrämmer livet ur sin publik. Den har skådespelarna, den har storyn och framför allt har den atmosfären men tyvärr lyckas man supa väck det mesta på vägen och resultatet blir irriterande ofta blomkål. Ni vet ju själva hur det där funkar eller hur? Lagom tillagad blomkål är ljuvligt, men blir den överkokt går det knappt att vistas i samma rum.

Premissen är att det är apokalyps igen, apokalyps och dystopi #trending. Det är öde, tyst och allmänt överjävligt. I en öppningsscen som utan tvekan har plockats från The Walking Dead ser vi en familj i en övergiven butikslokal där de gömmer sig och passar på att leta efter kvarlämnade förnödenheter. De kommunicerar med teckenspråk och rör sig tyst som vildmarksninjor mellan de tomma butikshyllorna. Det är vansinnigt mycket flanell och stickat och samtliga inblandade saknar också skor. Om man inte redan har somnat eller sitter och scrollar genom sitt Instagramflöde, aktiviteter som två av biobesökarna under visningen uppenbarligen prioriterade så fattar man direkt att någonting har hänt Moder Jord. Det är högst oklart vad men så fort någon i familjen, uteslutande ett barn råkar göra minsta ljud så är farsan flanell där snabb som en vessla och täcker för munnen på regelbrytaren. Nu kan man utan att behöva anstränga sig alltför mycket räkna ut att det är ljud som är triggern för något okänt väsen som patrullerar runt därute och att man måste vara knäpptyst för att inte torska, well hello there Don’t Breathe från 2016! Long time, no see. Första tanken är väl annars att anledningen till att all kommunikation sker medelst teckenspråk är för att äldsta barnet Regan (Millicent Simmonds) är döv, vilket hon ockå är skall tilläggas men nu inser man snabbt att anledningen är en helt annan och att den här familjen faktiskt har ett övertag i en värld där man inte får lov att ens gubbviska. De sitter ju faktiskt på nyckeln till överlevnad så vad kan egentligen gå fel? Rätt jävla mycket skall det visa sig och det bottnar främst i att barn på film oftast är dumma. Det spelar ingen roll vilken ålder de är i, de bara måste göra precis tvärtom trots att det är totalt orimligt att de skulle agera på det viset i verkligheten, framför allt barn som är gamla nog att förstå handling och konsekvens. Nu blir ju inte resultatet av en fail en kvarsittning heller utan något betydligt mer osoft. På grund av detta faktum startar filmen med en tidig tragedi och sedan blir det till att hoppa på jump scare-tåget resten av resan.

Bry er inte om mig små monster, jag skall bara ligga här och föda barn ljudlöst

Evelyn (Emily Blunt) är gravid och om man fick välja så hade man inte valt att föda barn just i ett läge där ljudkänsliga monster smyger omkring runt husknuten men å andra sidan är det upp till de sista överlevande i en apokalyps att föra arten vidare, det är sen gammalt och står i varje överlevnadsguide och förmodligen även i Bondepraktikan. Hon är i alla fall höggravid och vi snackar dagar innan det är dags att försöka föda barn helt ljudlöst så det är svettigt värre. Med tanke på att min exfru likställde processen med att trycka ut en hörnsoffa så undrar man ju hur sjutton det skall gå till. Hur som helst, under tiden kvinnorna sköter hemmet går männen och fiskar. Det är skönt att se att könsrollerna inte har förändrats i alla fall.

Nu har den första delen av filmen avverkats, den där Krasinski försöker karaktärsbygga lite halvslött och lägga grunden för en grand finale. Här kan man i princip stänga av och slänga på Alien istället. Den nytänkande och fräscha A Quiet Place är nämligen hutlöst lik sci-fi-klassikern i sitt utförande och man har till och med kopierat scenen där en Xenomorph flåsar Ripley i ansiktet. Andra välbekanta scener som dyker upp är bilscenen från Jurassic Park. Ni vet den där ett gäng ungar sitter i en bil som numera pryds av en förhistorisk takbox som furiöst försöker välta fordonet genom att rycka rejält i plåten samt en scen från en av Kings bättre filmatiseringar och så lite Cloverfield på det. Vad har vi mer för skrattretande plagiat? Ja för tusan, nu höll jag ju på att glömma den bästa av alla. Tro det eller ej men i en vete/korn/råg/majs-silo, jag kan aldrig se skillnad på dessa fyra sädesslag i Trivial Pursuit och så inte heller här men jag tror att det är majs, vi säger majs. Så, i en majs-silo kämpar två unga personer för överlevnad. En av dessa ligger på en stor taklucka av plåt, den andra är på väg att dras ner i kvicksandsliknande majs och jag kan svära på att jag hörde en huttrande röst viska ”Listen, Rose. You’re gonna get out of here, you’re gonna go on and you’re gonna make lots of babies, and you’re gonna watch them grow. You’re gonna die an old… an old lady warm in her bed, not here, not this night. Not like this, do you understand me?”

Övergivna bilar längs gatan = apokalyps

Nu låter det som att jag hatar på en rulle som har fått idel lovord av både press och biobesökare men så är icke fallet. Ambitionen finns onekligen där men jag tycker definitivt att potentialen slösas bort genom ovanstående problematik och att man inte täpper till de enorma logiska luckor i storyn som är svåra att bara bortse från, hur varelserna kan skilja på ljud från objekt som en människa håller i och objekt en människa inte håller i eller hur de kan höra ljud genom väggar och golv men inte vatten. Faktum är att A Quiet Place inte ligger långt ifrån en M. Night. Shamalyan-film och jag tänker då främst på Signs men också Village, yes ni gissade rätt. Det finns scener från dessa också att finna för den uppmärksamme. Det finns dock en sak A Quiet Place gör bättre än de flesta i genren och det är att bygga atmosfärisk spänning. Eftersom själva grejen är tystnad så är det långa stunder helt tyst i salongen och det är något speciellt med en helt tyst biosalong som plötsligt exploderar i en jump scare som får vuxna människor att vilja krypa ihop i fosterställning. Miljöerna är spot-on, musiken sparsam men effektiv och fotot är ibland makalöst vackert. När det gäller monstren så är det som alltid svårt. I nio fall av tio blir det en besvikelse när man väl ser vad man bara fått små glimtar av men jag tycker ändå att det håller här. Det är inte hållkäftenbra men det sänker inte heller hela filmen. Ni som har lirat The Last of Us kommer att känna igen ljuden by the way. Något annat filmen gör otroligt bra är att beskriva kampen för överlevnad och hur en förälder alltid gör vad den kan för att skydda sina barn trots att karaktärsutvecklingen mer eller mindre uteblir. Är den läbbig då? Nja, på ett psykologiskt plan är den hyfsat obehaglig men den är inte blodig eller särskilt brutal utan lever mest på sina många jump scares och den av naturliga skäl uteblivna familjeidyllen. För mig svajar betyget rejält. Det är en trea ändå men den är ytterst svag, lika svag som mitt tålamod.

A Quiet Place hade biopremiär 6 april

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg