Rabbit Hole – Recension

Vi möter Becca och Howie mitt i den uppslitande sorgen, åtta månader efter att deras fyraåriga son Danny omkommit i en bilolycka. Howie klamrar sig fast vid alla minnen av sonen medan Becca tröttnar på all sorgknarkande gruppterapi, vägrar lyssna på sin mammas råd och blir ovän med familjens hund. Hon känner att hon måste sälja huset och skynda vidare.

Att skildra sorg på film är svårt. När det görs bra blir det ”Blue Valentine”. När det görs mindre bra blir det Helena Bergström och snorsträngar. ”Rabbit Hole” lägger sig någonstans där emellan och det blir varken hackat eller malet. Det blir jämntjockt och rätt onyanserat.

När Kidman fick det här manuset i sin hand måste hon ha huggit som en kobra. Rollen som Becca är verkligen Oscars-material per definition:

• Baserad på prisvinnande pjäs
• Seriös och känslomässigt inbunden karaktär
• Tungt sorgarbete

Mycket riktigt blev hon nominerad. Dock ingen vinst. Tack för det juryn.

Aaron Eckhart, som spelar hennes man, är mer inne på Helena Bergström-spåret. Under filmens gång får han regelbundna utbrott och vrålar och skäller. Hade det varit en pjäs skulle saliven skvätt ända till rad 12.

Sorg i sepia

”Rabbit Hole” är lite som en didgeridoo; brun och entonig. Regissören John Cameron Mitchell och fotografen Frank G. DeMarco har helt onödigt valt en utstuderat tråkig look. Som att ämnets tyngd förbjuder dom att skapa något med lite färgskala och kontrast. Skådespeleriet är gediget men också lika monotont som miljöerna de vistas i.

En grundläggande problem är att vi aldrig riktigt får känna karaktärerna. Allt för mycket sker under ytan. Som publik förväntas vi nöja oss med det fruktansvärda; förlusten av ett barn. Och hur hemskt det än må vara i verkligheten så måste ett drama laddas med mer kött och blod.

Scenografen ville matcha dörren med Nicoles hud

Det finns enskilda scener som är fantastiska; Som när Nicole Kidman släpper garden nere i källaren bland sin döda sons hoppackade leksaker och hon visar för sin man hur hon egentligen känner.  Eller i scenerna mot sin mor, grymt bra spelad av Dianne Wiest, som hela tiden försöker jämföra sitt eget sorgarbete med sin dotters.

Filmen är inte direkt dålig men den faller lite under sin egen vikt och pretention. Det är välproducerat och oklanderligt på många sätt men filmen hade mått bra av lite mer skit under naglarna. Den är för klinisk. För hel och ren för att man verkligen ska engagera sig. Riktig sorg är smutsig, oförsonlig och drabbande. ”Rabbit Hole” är inget av det.

Rabbit Hole har biopremiär den 8:e april

Trailer till Rabbit Hole från rstvideos trailerarkiv.

Expressen: 4 av 5 : DN 3 av 5 : GP 4 av 5

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Blir ofta besatt av smala ämnen och inhämtar all information för att sen snöa in på något annat. Älskar oändliga storylines och är HBO-taliban. Funderar därför på att sluta titta på långfilm helt och hållet.

Fler inlägg av Måns Lindén Maila Måns Lindén